Jag älskar att vandra runt på kvällarna och titta på andras hem. Jag har alltid älskat det.
Vi har vandrat i generationer med våra hundar i min familj, genom gatorna om kvällarna, ibland i sällskap med ett barn, en förälder, en vän eller en älskare, men alltid i sällskap av en hund. Mest tänker man, men man tittar också.
Det är bäst när det är mörkt och tomt. Och som nu, när alla pryder sina hem med olika vackra ljusdekorationer. De flesta är smakfulla. I varma gula toner. Och jag älskar verkligen ljusslingor och stjärnor och hjärtan som lyser i mörkret. Det är som besvärjelser mot det mörka och hopplösa. Det finns en sund protest i dem, en hyllning till det vackra, det magiska, det förtrollade och fulländade.
Där jag vandrar runt, i ett litet samhälle vid kusten, har mycket förändrats de senaste decenniet. Det byggs nya villor överallt och gamla villor görs om till nya. De här nya villorna reser sig över en med stora panoramafönster, med kall utomhusbelysning som skapar en kuslig känsla och mycket plats för bilarna. De flesta av dessa hus verkar vara en aning förryckta. Det är något litet fel i dimensionerna. Just det där lilla som gör huset vräkigt istället för vackert. Man kan överväldigas av husen, men det är något… något som inte stämmer med dem.
När jag går där i mörkret och ohämmat stirrar på dem kommer ett starkt minne över mig. Det är när jag gick på high school i Seattle och råkade bli en guardian angel som det hette för någon fotbollskille. Jag var fullkomligt ointresserad av football och aktivt ovillig till att baka kakor till denna för mig helt ointressanta kille. Kring varje kille var det cirka fem tjejer. De andra tjejerna svassade och fnissade och var så noga med att baka sina kakor som man tydligen skulle leverera till den här killen på morgonen medan han låg till sängs. Det var en slags uppvaktning verkade det som, som inte alls föll mig på läppen. En enda gång var jag med och mina kakor blev hårda och vidbrända eftersom jag inte kan tänka så länge på en så tråkig sak som att uppfylla en så tråkig roll.
Alldeles för tidigt medan det fortfarande var mörkt tutade en käck amerikanska utanför mitt hus och jag fick stappla ut till bilen och åka med de andra upphetsade flickorna till killens hem. Vi gled runt i de sovande kvarteren och de överdimensionerade husen med panoramafönster och kall utomhusbelysning reste sig över oss, kusliga, nästan hotfulla och förryckta i sina dimensioner precis som husen här, nu, fyrtio år senare i en liten by i Sverige. Det är en konstig känsla. Så vräkigt och sådana fel proportioner, tänkte jag då. Inte särskilt trivsamt. Jag minns det så väl. Hur de där husen lutade sig över oss. Tystnaden. Tomheten i de stora fönstren. Vinklarna. Utomhusbelysningen. Vräkigheten.
Nu kan jag gå genom den här lilla byn och titta rakt in i en massa människors hem genom deras panoramafönster. Rakt in i familjens sköte. Men vad ser man? Ingenting! De verkar inte befolkade de här husen! Men det som är mest häpnadsväckande är de tomma väggarna inne i husen. Och alla väggar är vita. Alla är tomma. Möjligen kan man hitta en inramad affisch. Eller kanske en stycken tavla. Vanligare är underlig och ganska kall belysning även där inne. Deras juldekorationer lyser så vackert och ändå är det så kusligt tomt i de stora fönstren? Jag kan inte komma på vad det är som fattas riktigt, inte förrän jag passerar ett av de äldre husen.
Bokhyllor! Där har vi det.
I några av de äldre husen med vad jag vet, äldre boende i, omfamnas rummen av böcker på väggarna. Och av tavlor. Vad är det? Böcker och tavlor? Det är litteratur och konst.Vad är det? Det är tankar, nyfikenhet, känslor, existentiell förkovran och hyllning till människans själ i alla dess former. Vilken skillnad detta gör – böcker och tavlor! – för rummens atmosfär, för den känsla man får av vilka som bebor huset. Man tänker sig att de med böcker har en nyfikenhet, en bildningstörst,kanske rentav är kultiverade, kunniga, i sinnet öppna människor som kan berätta saker för en, ge en andra perspektiv, inspirera en till att också ta del av deras böcker. Man kan tänka sig att det sker processer och äventyr och fördjupningar i dessa människors hjärnor. Att de kan vara trevliga att umgås med! Man får lust att gå in och låta fingertopparna dansa över bokryggarna och begrunda tavlorna! Man får lust till något annat än att själv vara en dekoration! Man får lust att VERKA!
Men de andra å, de som lever sina privatliv i sina hem med tomma vita väggar? Har man lust att vistas där? Väcks en nyfikenhet? Har de själva lust att slå sig ner och språka med varandra omvärvda av böckers trygghet? Det verkar så kallt om ryggen.
Det får mig att tänka på vad jag nyligen fick veta, jo detta att utländska affärsmän och företagsledare helst undviker att sitta tillsammans med svenska affärsmän eftersom svenskarna saknar bildning. De är så tråkiga att prata med. De har aldrig läst Dostojevskij, de har inte ens läst sina egna : Selma och August! De kan bara tala om fotboll och golf! VE så pinsamt! Och sådana har inflytande. Pengar är makt. Ve.
Precis det tänkte vi om amerikaner på 70talet. Att de var obildade. Och det får mig att tänka på Roosevelt High School i Seattle igen. Jag läste litteratur där. Men jag fick hoppa av. Det var för avancerat för mig. De hade redan läst alla de stora klassikerna och grekerna och hela minnevitten. De förväntade sig att jag som kom från Nobels respekterade land skulle ha självklar kläm på det europeiska kulturarvet – vilket de hade och kunde uttala sig om. Jag kanske var den första generationen som inte fick med mig bildning i skolan. Jag visste bara det som mina bildade och kultiverade föräldrar hade lärt mig. Och det hade jag inte lyssnat så noga på.
Så när jag nu häpnar över de tomma väggarna i de överdimensionerade husen i ett litet svenskt samhälle vid kusten inser jag att alla cirklar är slutna.
