Valborg i Lund börjar den 29 april. Valborg i Lund har alltså redan börjat och hållit på en dag på Valborgsmässoaftons morgon. Man vaknar till ungdomar som häller i sig öl till hög musik utanför fönstret.
Det är roligt tycker jag.
Jag har trots allt bott i ett dygnet runt supande och festande på Medborgarplatsen i 11 år, så jag är van vid fyllerop. Det var inte ett dugg kul, men det är faktiskt kul när en hel stad blir yr av berusning och förfest, fest och efterfest en gång om året.
Mina föräldrar träffades här i Lund för många decennier sedan. Jag är uppvuxen med berättelser om deras stundetliv här och i synnerhet pappas. Vad som kunde hända när de var fulla. En massa roliga saker.
Min mor och far stapplade runt i Stadsparken den där Valborgsmässoafton, han var visst ganska plakat enligt henne men hon var säkerligen inte heller helt stadig på sina högklackade. Pappa hade spanat in henne länge. Hon var den sortens kvinna som ingen vågade närma sig på grund av hennes skönhet – ”endast bufflarna”, så är det ju, de vågar alltid närma sig och förstör livet för mången skön dam. Pappa berättade ofta för mig hur vacker mamma var när hon försökte ta sig fram i snömodden på någon Lundensisk gata i högklackat. Han hade suttit i värmen på ett café och tyckt att hon var fulländad. Men ömheten för henne, där hon försökte ta sig fram, var säkert en del av kärlekens hemlighet.
Några månader sedan hamnade de i samma sällskap och hon föll för honom, på Valborgsmässoafton här i Lund. Och han var inte den sortens man som man skulle kunna tro att en av de mest åtrådda skulle falla för. Det är det fina. Något år senare gifte de sig i Klosterkyrkan och hade bröllopsfesten på Grand. Det gör mig glad. Jag önskar jag hade kunnat se det!
Det är för detta första möte den där vilda Valborgsnatten som de alltid talade så drömmande om ” när magnolian blommar” och det är därför familjen varje år hänryckt lyssnat till Lundastudenterna som sjunger in våren och betygsatt de olika årens hundskall. Lund har för mig ett ljus kring sig, en trygghet och en virvlande glädje och när jag nu hamnar här emellanåt av en slump, känns staden underligt hemma. Ett möte uppstod här mellan två människor strax över 20 och det är precis bara därför jag lever.
Mamma föll för pappa för att han fick henne att skratta så mycket. Hon föll för hans humor, hans upptåg, intelligens, och kunskap. Hans breda axlar och starka vader. Men annars var han gänglig och blek, närmast mager och inte alls den sortens man som tävlade, eller gjorde sig märkvärdig. Det fanns inget tillgjort eller insmickrande över honom. Han bara var. Många gånger sa han nöjt ” men det var jag som fick prinsessan!”
Av en ren slump så många decennier senare och inte i Lund, utan i Stockholm hände någonting annat romantiskt igår, dagen före Valborg. De här två personerna som blev min mamma och pappa, deras dotterdotter, alltså min flicka fick en kärleksfull överraskning av sin käresta igår. De förlovade sig. Två andra unga älskande som hyllar och firar kärleken till varandra. Det är något med firande av kärleken som får det att FAKTISKT sjunga i bröstet. Det ÄR hjärtat som sjunger. Ja, så är det. Det sjunger så att det nästan brister.
Igår skrev jag när jag satt på tåget från Göteborg efter ett möte och åkte genom landskapet söderut att jag borde känna mig som en sensommar, men jag känner mig som en vår. Inte den skira, den som blommar och sjunger, utan den frusna, den med slutna knoppar som längtar efter värmen och ljuset men ännu bara skyggar och inte vet om det ens kommer att ske, eller om den ska vissna fortfarande frusen och fortfarande hård.
Egentligen är det förvånande. Jag borde verkligen känna mig som augusti, eller kanske rentav september. Men det gör jag inte.
Så då vet jag det. Det går bara runt, runt. Man kommer inte så långt, för man återvänder till samma plats, förändrad men ändå, tillbaka till frusna vårar, kanske, ja kanske om och om igen.