Här skulle jag haft in en bild på de tre skådespelarna som ska läsa mim pjäs Erling i övermorgon men de lyckas inte skicka en som jag kan lägga upp. Kanske de inte är så bekanta med sådana ting! Eller så är de väldigt upptagna just nu då de repeterar pjäsen inför onsdagens läsning på Studio Hébertot i Paris, ett ställe som verkar vara väldigt häftigt om man tittar på nätet! Där allt möjligt spännande kreativt sker!
Nu hoppas regissör Francois Bechu som har haft sitt kompani i 25 år finna lite sponsring av pjäsen så att den kan realiseras på teaterfestivalen i Avignon i juli. DET HOPPAS JAG MED!
Jag har sett denna pjäs spelas i Sverige, i Tyskland, Uruguay, Colombia, Spanien och den har också spelats i Brasilien där jag dock inte såg den. Det har varit så roligt att se detta existentiella timmes-stycke beröra människor på så olika platser! Den fick ett stolt pris på den fantastiska teaterfestivalen i Bogotà på deras 25 års jubileum och det fick även Peter Brook för sin uppsättning. Jag kommer aldrig glömma de magiska föreställningar jag såg där, i synnerhet en som utspelades på en tjurfäktningsarena och en del av publiken, bland annat jag, stod nere på arenan – där tjurarna så grymt offrats. När jag stod där nere och blickade upp mot den svarta stora stjärnhimlen och såg de tiotusentals ansiktena på läktarna som glodde ner på oss, med en mycket vacker mans hand om min och välsignades av en syn de flesta aldrig får se, tänkte jag ” detta är värt ALLT!”
Vad jag fick se var människor som skjutsade varandra på en röd cykel som det sprakade och glittrade om, som var full av liv och kärlek och humor, snett upp i den svarta natten, högt högt över oss, långt långt bort, tills de blev en prick! Det var något av det bästa mina ögon sett! Och den unge vackre mannen som höll i min hand, han var så fin! Vi förstod inte vad vi sa till varandra men hans uppdrag var att hålla reda på mig! Det var enormt mycket folk där och lätt att komma bort i Colombia sägs det men han höll min hand varenda dag. Det var så härligt att veta att han skulle hålla min hand. Jag minns inte ens vad han hette. Han var inte heller intresserad av kvinnor så det gjorde allt ännu bättre. Det var bara vänligt och tryggt.
Teaterfestivalen i Bogotà, berättade min i Sydamerika världsberömda regissör Mario Morgan, för mig var förstås från begynnelsen finansierad av Nescobar. Fany Miké som var en stor artist i Colombia och så älskad att alla gäster på restaurangerna reste sig för henne ( jag såg det själv ) då hon trädde in, en riktigt majestätisk diva, hade startat festivalen med hans pengar. Hon uppträdde på något som han och hans kompisar trodde var en nattklubb. De förväntade sig att se henne strippa. Men hon hade ett annat, feministiskt, budskap. Då började Nescobar och hans sällskap prata högljutt och tog fokus från henne. Hon ställde tuff sin högklackade sko i hans knä, och visade sitt vackra ben och sa ” om du håller tyst får du kanske se mitt andra ben också”
Sedan blev hon hans älskarinna ett tag och lyckades få honom att omvandla en del nattklubbar, spelhålor och stripställen, till teater- och konsertlokaler. Det finns otroligt magnifika palatsliknande byggander i Bogotà som tidigare hade byggts just för kulturella ändamål men som sedan förfallit och istället hyste diverse tvivelaktig verksamhet med stripstänger i.
Jag träffade denna legendariska kvinna- även hemma hos henne. Det var mycket roligt. Hon var enormt hyllad. TEaterfestivalen bjöd på föreställningar som var bortom allt de europeiska festivalerna bjuder på. Mycket påkostade föreställningar, mycket intressanta, faktiskt fullkomligt fascinerande.Och denna Grand Ladys porträtt hängde ut med alla gator i staden. Människorna köade i flera kvarter för att få biljetter. Min korta pjäs fyllde salonger på 800 pers i tio dagar, trots att den hade överväldigande konkurrens, men nyfikenheten var så stor, engagemanget i teater, konserter, muséer var så mycket större än här. Och snyggare. Mycket snyggare förpackat. Mycket intressantare.
Det var roligt att se hur Erling först får publiken att skratta och sedan tystna för att den lyssnar så noga och slutligen gråta för att sedan samla ihop sig och se fram emot resten av livet. Den är existentiell, den påminner oss om kraften i kärleken, nödvändigheten av närvaro. Den är så enkel på ytan men har ett djup man kanske först inte tror. Det är så kul att se det fungera.
I Tyskland spelades den i en stad som heter Bautzen. En sagostad, rent utseendemässigt idag. Där talas sorbiska. Alla skyltar har två språk. Tyska och sorbiska. Erling spelades på båda språken ( inte samtidigt) och den sorbiska varianten var 20 minuter längre – förmodligen för att orden var så himla långa!? Där gjorde man den lite mer farsartat, inte så lyckat i mina ögon, men effekten hos publiken uppnåddes. Bautzen ligger i forna Östtyskland och har en dålig klang för där fanns ett fängelse dit man skickade dem som försökte fly till väst. Men när jag var där hade den med stora ekonomiska insatser förvandlats till en pittoreskt liten sagoaktig stad.
Det vore hemskt kul om Erling finansieras nog att spelas i Avignon i sommar för att teaterkompaniet sedan ska fortsätta spela den, vilket är planen. Regissören tänkte sätta upp Strindbergs enaktare men fick Erling i handen och sa ” Vad ska jag med Strindberg till när Herrström finns?” Då måste man ju fnissa lite. Och sedan har han troget hållit fast vid pjäsen i fyra år.
Jag kan inte själv åka till Paris men om någon är där, passa på att gå till Studio Hébertot! Det är gratis och öppet för alla. Det börjar klockan tre och det hela tar kanske lite mer än en timme. Och det är säkert roligt att se. Alexandre Fabre som spelar den ena av de tre huvudrollerna är en mycket populär skådespelare i Frankrike och har gjort mycket tv, film och teater. Gwénola de Luze har på senare år haft stor framgång som komedienne på Parisiska privatteatrar och som kuriosa kan sägas att hon spelat Brad Pitts fru i en reklam som sändes enbart i Japan! Och Gael Girandeaux vet jag inte så mycket om, mer än att han gör fantastiska annorlunda föreställningar och visst tillhör en släkt med många kända skådespelare. Jag har inte hunnit ta reda på mer!
Vi får se hur det går. Själv har jag hoppats i så många år på olika viktiga saker och det har inte gått så särskilt bra! Det var en av de största uppgifter jag fick av Ödeläggaren: att hoppas! Så det gör egentligen bara ont för mig att hoppas – det är en aning ångestskapande om jag ska vara ärlig. Jag har bedövat hoppet för att slippa längtan och smärta. Men det går ju inte. Så jag hoppas i alla fall och inser att jag kanske kommer bli hemskt besviken snart.
Dystert? Ja men så är det, när man varit med om för mycket skit. Trots det, man ger inte upp! Icke! Men just att hoppas verkar livsfarligt!
HEJA ensemblen i Paris på onsdag! Jag är så glad att de har kommit så här långt och att jag fick den där snilleblixten med Erling en gång i ett badkar i Amsterdam då jag druckit mitt livs första körsbärsöl på en weekend med min före detta man. Tänk vilken tur att jag greppade tag i den där förbiflytande idén när den kom!
