Att skaffa Hund är på många sätt en egoistisk handling. Man gör det för att man ibland vill ha hundens sällskap. Man vill ha en hunds väsen i sitt liv. Man känner sig trygg med en hund. Man kommer ut och går med en hund. Man vill gosa med sin hund.
Men man vill inte leva på hundens villkor. Och man vill inte uppmärksamma den i allt den försöker signalera. Och så vidare.
När man sätter barn till världen rör man sig i en annan dimension. Man måste faktiskt intressera sig för barnets själ. Och man måste sätta sig in i barnets villkor.
Om man smiter från detta, vilket man kan göra ganska länge, så är dock tiden en faktor som inte låter sig nonchaleras. Barnet kommer att växa, bli tonåring, bli vuxen, bli medelåders och gammal. Det som aldrig gjordes när det var dags för det, kommer aldrig kunna bli gjort. Man kommer alltid vara mamma eller pappa till denna människa. Det ansvar man har tagit eller inte tagit kommer att ge utslag i den människa man har satt till världen. En hund däremot dör efter ungefär tio år och det enda den kan göra av själslig missväxt är att bli besvärlig. Men då kan man avliva den. Så är icke fallet med våra barn!
De finns, de kommer att fortsätta finnas, de ska bli morgondagens vuxna. Vill vi inte att de ska vara så hela som möjligt, att de ska kunna interagera med andra, att de ska vara empatiska, kreativa, självständiga, modiga, kärleksfulla, intelligenta, kunniga, nyfikna? Starka och tänkande? Att de ska kunna bygga egna relationer, fördjupa sig i både människor och intressen? Att de ska känna sig älskade?
Det är mig en gåta varför människor som bara är intresserade av sig själva föder fram nya människor. Förr var det så illa tvunget men idag finns preventivmedel! Man kan även sterilisera sig. Eller ta abort, även om det är en mindre rolig tanke. Varför har så många föräldrar sina barn som om de vore hundar?
Barnmorskor larmar om att mobiltelefonerna och statusuppdateringar på Facebook och Instagram stör förlossningsarbetet. Vad betyder det? Det betyder att egot och hur egot framstår i världen utanför är det viktigaste. Hela tiden. Även i så stora ögonblick, de största, som när ens barn föds, eller när man gifter sig eller liknande livsavgörande stora och intima tillfällen. Från första början är Barnet sekundärt. Det har inget egenvärde, det får sin främsta betydelse som attribut. From the very start. Säg inget annat. Det är uppenbart, för kärlek är inte teori utan praktik. Här och nu.
Redan för femton år sedan när folk började ha mobiltelefoner gick mitt hjärta sönder då man såg föräldrar som inte mötte sina barns sökande blickar utan var förlorade i sin telefon. Idag är det etter värre. Telefonerna är ständigt närvarande.
På lekplatsen passar föräldrarna på att fördjupa sig i sina skärmar medan barnen försöker vara barn och undrar om föräldrarna ser att de kan ta sig uppför stegen själv. När barnen lär sig simma och kastar glada blickar mot sin förälder finns ingen blick att möta för föräldern sitter med sin telefon eller padda. När man går på promenad och är liten och sitter i sin vagn och får komma med ut i världen med den som ska vägleda en genom livet och berätta för en vad världen är just precis nu och här, pladdrar föräldern på för sig själv med en osynlig som uppenbarligen är värd mycket mer intresse.
Vad blir det av barn, som söker sina medmänniskor vilket alla friska barn gör, och möts av denna fysiska närvaro men psykiska frånvaro – gång på gång, varje dag, varje dag, varje dag?
Kära föräldrar, vill man säga, den här tiden, just detta nu som du har med ditt barn kommer aldrig tillbaka. Den går aldrig att kompensera i efterhand. Den är för alltid förbi. Vad ska du tänka när du är gammal och dina barn är stora och aldrig har fått den kärlek, den närvaro, det intresse och den nyfikenhet som ett barn kräver för att kunna bli en hel människa? Ska du då tänka att jo men jag hade ett par bra statusuppdateringar där som jag fick en del likes på. Och jag vann candy crush saga och fick en massa nya liv.
Medan ditt eget liv rann bort. Och inte bara ditt.
Och varför i hela friden joggar föräldrar med sina stackars barn i barnvagn? De tycker förstås att det är ypperligt och att de slår två flugor i en smäll. Men det enda de gör är att ta hand om sig själva och sin kropp. Barn i en vagn är inte själlösa påsar. Vad gör man på en promenad med sina barn? Man tittar tillsammans, man lyssnar tillsammans, man stannar och undersöker saker tillsammans. Man upplever och lär varandra och kommer nära.
Idag såg jag en kvinna komma joggande med en sittvagn med två små personer i som rusade fram genom skogen. Varför? De satt tysta och hann inte uppfatta mycket av det som passerade. I mitt stilla sinne undrade jag om hon sedan när hon kommer hem sätter dem framför datorn eller mobil eller padda eller teve medan hon duschar och ordnar sig en tjusig liten lunch och är mycket belåten med sig själv.
Jag måste säga att jag förstår ingenting. Och jag är glad att jag inte är barnmorska, för att vara med vid dessa mirakulösa förlossningar och ta emot ett nytt barn i världen – igen – och se föräldrarna förlorade i sina egon skulle göra mig fullkomligt galen.
