Christina Herrströms blogg

Att lita på det ovetbara ( om Gustav och Ulla Kraitz)

Jag tänker på idén att allt vi gör bör resultera i mätbar vinst. Det är ett rationellt förhållningssätt som sprider sig över alla livets områden, också relationer. Innan vi ger oss in på något spekulerar vi i om det är värt vår energi. Jag tror att det, i längden, sliter itu oss, inifrån. 

Gustav och Ulla Kraitz, ett konstnärspar jag mötte på deras galleri i Skåne har något annat att berätta.Gustav föddes 1926 i Ungern. När han var 23 och gick på konstakademien i Budapest ockuperades landet av Sovjetunionen. 600.000 ungrare togs som krigsfångar, fördes till fångläger för tvångsarbete, bland dem Gustav. I fem år tvingades han och 3000 andra män skyffla kol, upp till sju ton om dagen. Endast fem procent överlevde. 

1956 lyckades han fly till Sverige och snart mötte han den unga konstnären Ulla. Mötet gav upphov till en gemensam idé om konsten som burit dem genom livet och världen. Fröet såddes på Östasiatiska muséet där båda fascinerades av en liten keramikfisk från 900 talets Kina. Glasyren rymde en gåtfull skönhet, som om den skimrade av ett ljus djupt inifrån. De ville uppnå det samma. Hur var en gåta. Det fanns inte precis någon bruksanvisning. År av tålmodigt experimenterande och upprepade misslyckanden lärde dem hur den enorma ugnen skulle byggas, hur lera, bränsle, väder och vind kunde samspela, och inte minst eldens avgörande för att uppnå visionen. En sak var tidigt säker. Elden kräver ett outtröttligt skyfflande av bland annat kol. Gustav återvände med sin kropp, sinne och kraft till samma handling han under dödshot tvingats till i fånglägret. 

Men nu för att behärska bränningen som kan frammana den unika glasyr som förtrollar verken, gör att formerna Ulla skapar berör oss högre, djupare. Jag tänkte, tänk att återvända till just den handling som förtryckaren påtvingat honom på det mest brutala vis, tänk att övervinna det som kroppens minne måste bära, för att han drevs av visionen att uppnå skönheten i den glasyr som i tusen år varit glömd. Tänk att inte backa redan i det ögonblick det stod klart vad bränningen kräver. Tänk att svinga sig över minnet av smärtan, trotsa den djupt etsade förödmjukelsen för hoppet att lyckligt skapa den unika glasyrens skönhet.

Förunderligt nog, den gnistrande styrkan finns i oss människor. 

Idag älskas Gustav och Ullas keramiska konstverk över hela världen, det är en pågående hyllning till konsten, livet, motståndet, bokstavligen manifesterat i Raoul Wallenbergmonumentet utanför FN i New York. Och en individs, ett konstnärsskaps seger över mänsklig ondska. 

Jag visste inget om detta, men blev ömt berörd av den synbara enkelheten i formerna, som alla handlar om liv. I dem finns något oändligt uttrycksfullt. 

Jag tänker på att detta inte hade blivit till om Gustav och Ulla Kraitz hade spekulerat i nyttan med deras drivkraft och idé, om det var mödan värt att följa deras starka vision.Jag tänker på skapande, motstånd och den trotsiga hyllningen av livet, men framförallt tänker jag på kraften i att lita på det ovetbara.

Jag har fått en farbror 

Jag har fått en farbror. Det är jag väldigt glad för. Jag är 63 år och har fått en farbror. Det är ingen liten sak, för mig betyder det mycket, att han finns gör mig glad. 

Egentligen är han inte min farbror, utan min pappas brylling. Jag har inte träffat honom tidigare i livet, vad jag vet, inte förrän för något år sedan. Så fort jag såg honom blev jag väldigt förtjust, för jag kände igen honom – som min så att säga, som kommen ur samma familj. Jag kände igen hans rörliga flygande intellekt, hans språk och hans underfundiga humor. Fast våra familjer aldrig haft med varandra att göra. 

Utan att han visste om det, adopterade jag honom omedelbart som min farbror. Han är mycket snällare än mina riktiga farbröder var. i vissa delar av min familj, i synnerhet bland männen, har det funnits en överlägsen, arrogant ton, mot alla som inte är lika intelligenta och kunniga som de själva, enligt dem själva. De var roliga ändå, en hel hög vithåriga självutnämnda snillen, i viss mån välmotiverat. 

Min nya farbror är mycket stilig tycker jag och han kan berätta så många historier om sin del av släkten, den del av familjen som flyttade från Skåne till Stockholm. Det är fascinerande med alla livsöden och möten och idéer och äventyr och vardagsliv och drömmar som vävts fram genom tiderna. Så olika det har blivit för att någon var modig och gav sig av till storstaden, istället för att stanna på den skånska ursprungsorten. Det ena är inte bättre än det andra, men deras barn och barnbarn fick väldigt olika liv, i så olika miljöer. 

Och min farbror kan minnas sin farfar som var den som gav sig av. Nu har han fått hem åtta kartonger med foton och brev från gångna tider. Det är sådant som gärna kastas bort, eftersom man inte har någon relation till människorna på bilderna. Men han kan berätta. Och jag ska lyssna.

Min pappa kunde också berätta om dem som kom före. Men honom lyssnade jag inte på. Det är förmodligen typiskt. Däremot tyckte jag det var fint med den amerikanska ursprungsbefolkningen som höll sina förfäder levande i berättelser om dem. Också ganska typiskt. 

När jag sitter i min nya farbrors kök och väver ihop trådar undrar jag ibland vad som ska finnas kvar efter oss som lever nu, och framförallt efter de som är unga nu? Det kommer inte finnas några kartonger fulla med foton och tjocka luntor med brev. 

Det kommer kanske vara tomt. 

Men ändå kommer våra framtida släktingar också undra varifrån de har kommit, om det finns spår i dem från oss, i deras livsval, i deras sinnen, anletsdrag. 

Men för många av oss svävar de senaste 15 åren av livet i de digitala molnen. Inget går att ta på. Allt tar plats, men jag vill nog ha ner allt, ner på jorden, jag vill ha alla bilder på papper och tid och råd att ordna album, skriva namnen, årtalen, notera tillfällena som varit hållpunkter…och inte minst vardagen där livet egentligen uttrycks som mest. Men kommer det bli av? 

Det vore inte bara en handling för mig, det vore en handling för mina barn, barnbarn och kanske även deras barn. Jag tror det är viktigt för en människa att veta att man har rötter långt bortom sig själv, bortom sitt nu, jag tror det finns stunder i en människas liv då vetskapen om det gör henne mindre ensam.

Den ofrånkomliga stillheten

Den gamle mannen satt ensam kvar i matsalen långt efter frukosten. Hans rullstol stod mitt på golvet mellan borden, med ryggen mot mig, vänd mot fönstren. Han rörde sig inte. Inte jag heller. 

Min värld var ungdomens. Jag gick i gymnasiet och arbetade i äldrevården på helgerna. Dom gamla grep mig. Allt dom hade levt, och som dom bar inom sig. Det var omtumlande att förstå att dom hade varit unga med klara ögon och strömmande energi i livskraftiga kroppar, dom kanske till och med hade älskat hett, som jag? Brunnit av längtan och visioner, säkra på sin styrka utan att fatta att dom skulle bli gamla – trots att dom inte var något annat än just det. Nu. Tiden, som de hade härskat i, som nuets drottningar och kungar, skulle gå vidare, alltid vara ny men dom skulle falla ur den. Sakta. Meningen var att vi UNGA skulle komma. VI skulle stoltsera på nuets arena och för oss var tiden till för oss skulle inte överge oss. 

Mannen som satt i den tomma matsalen på golvet mellan borden i sin rullstol, fick mitt hjärta att värka. 

De tunna armarna vilade på armstöden och från hans axlar sköt den smala halsen fram och bar upp huvudet. I hans magra nacke fanns en djup klyfta under skallens kant. Mörkret i den klyftan fyllde mig med stor sorg över livet. Denna bild etsade sig fast i mig. Varje gång jag snuddade vid den kände jag hopplöshet. 

Tre decennier senare gjorde cellgifter mig svag och jag tillbringade mycket tid helt stilla och tyst. En dag när jag stirrat på mina väggar ett par timmar mindes jag den sorgliga bilden, men förstod plötsligt något viktigt. 

Den fysiska kraftlöshet jag tvingats in i gav mig ett inre rum att vistas i, och snart började hjärnan roa mig genom att låta mig röra mig fri i alla mina tider, i allt jag bar, var och blivit, med alla jag tycker om och älskar och vem som

helst längs vägen, i just de stunder som vävts till just mitt liv på gott och ont. Jag gavs tid att smälta, skatta, lägga till ro – och ta emot. Om jag hade sett mig själv ligga där, skallig, stilla och tyst och stirra på mina väggar i timmar. hade jag gråtit förtvivlat över allt jag till synes hade förlorat. 

Men trettio år efter att den gamle mannen satt i sin rullstol insåg jag att den förtvivlan jag känt till över livet var en brist på kunskap om livets storhet. I livets alla faser. 

(Han kanske log i sin tystnad, av genuin glädje 

((i den oväntade inre friheten- )) obekymrad om mörkret i sin magra nacke.) (Men sådan kunskap kommer med livet.) 

:::::::::::::::::::::

DE SOM KOM FÖRE…

Tankar för Dagen mars 2021

Min pappa berättade så mycket för mig om vår släkt. Han släktforskade redan som liten och pratade med de som var gamla på 1930 talet. Han bar med sig de som kommit före oss, deras namn och öden. Deras öden är delar av hur mitt liv är byggt, de ger resonans till mitt liv. En klang som från en gonggong, ett vibrerande långt eko bestående av många skikt av toner. 

När pappa mötte en ny människa kartlade han deras stamtavla och kom ofta fram till att vi var släkt. Jag förstod att vi alla är vävda samman med osynlig tråd. Jag förstod också vilken ofattbar slump det är att man ens finns. Vår existens avgörs av tillfälligheter, små förskjutningar, förseningar, tidiga ankomster, ett ögonblicks distraktion eller en sekund då man utan skäl tittade upp och såg en annan, någon man slog följe med, möten som gett nya generationer. Jag lärde mig förundran inför livet, tiden, rytmen och en insikt om ögonblickets makt. 

Men ibland blir man plötsligt och intensivt trött på livet och vill lägga sig ned och upplösas. Man behöver inte vara deprimerad för att känna “Jag orkar inte mer! Jag vill inte!” Man kan övermannas av hopplöshet för att obetydligheter i vardagen trilskas. I ett övertygat ögonblick vill man gå i bitar och aldrig behöva samlas ihop igen. 

Vid svåra tider är känslan en bordun och livets under trots allt en kuslig meningslöshet. 

Då är det bra att minnas dem som kom före. Dessa personer har funnits, självklart som jag nu även om bara deras namn och årtal återstår. Men när jag minns deras namn, rör sig deras öden inom mig, flammar till, glöder. Och det som varit deras dagliga kamp. Det finns många generationer sjökaptener i min bakgrund. De reste över hela världen på tremastade skepp, delvis privilegierade men helt utlämnade till naturens vildaste krafter, som när deras skepp höll på att förlisa i storm utanför Peru. Och de långa sträckorna över världshaven måste varit fyllda med dagliga umbäranden jag inte ens kan föreställa mig. De har orkat. För att inte tala om generationerna av bönder. Deras kroppar och drömmar slets av jorden. De har frusit, svultit, arbetat med den tidens redskap, utan elektricitet, avlopp och rinnande vatten och så mycket vi tar för givet. Hur ofta kan inte det ha känt “nej, jag orkar inte!” Min mormors far var dräng,reste till Amerika och grävde guld, kom hem efter fem år och köpte en gård till sin familj. Han såg till att alla döttrarna fick högre utbildning, i en tid då det inte ingick i kvinnoidealet. Han lyckades. Den uthållighet som drev mina förfäder kan inte jag slarva bort när livet är motigt. 

Jag kan känna deras kraft. Den uthållighet som är livet trofast. Deras kamp för något som alltid har varit en diffus framtid. I deras diffusa framtid är jag, nu, jag är en slumpmässig följd av dem. En dag återstår bara mitt namn, födelseår, dödsår. Men de som kommer efter mig ska kunna hämta kraft av att den som var jag aldrig gav upp, precis som de som kom före mig gjuter uthållighet, värdighet och mod i mig.

FEMHUNDRA ÅR GAMLA FRÖN

För tio år sedan uppvaktade en man mig genom att skicka citat ur legender om Den helige Fransiscus, som föddes kring 1180 och som ung upplevde en omvändelse och lämnade sitt välbärgade liv för att vårda sjuka och fattiga. Han gick barfota och utan ägodelar, för att efterlikna Jesu liv på jorden. Han och hans följeslagare blev de första tiggarmunkarna. Fransiscus såg Guds kärlek förkroppsligad i djuren, naturen och andra människor. Hans predikan för fåglarna och respekten för allt levande har gjort djupt intryck genom århundraden. Han är utsedd till djurens beskyddare. Jag läste meddelande och blev nyfiken, inte på mannen, utan på Fransiscus. En dag skulle en vän jag inte sett på tjugo år hålla ett föredrag om Den Helige Fransiscus i Allhelgonakyrkan i Stockholm och jag gick dit.
Det var första steget mot min undergång.I kyrkan träffade jag Ödeläggaren. Under de följande åren trasade han sönder min hjärna – med god hjälp av att jag var i akut sorg efter min pappas död. Ödeläggarens vapen var psykiskt våld. Han slungade mig in i fattigdom och hemlöshet. Från att ha varit stark och fri var jag länge nära att gå under. Även jag ser Guds kärlek, utan att vara troende, i djur, natur och människor och möter andra med respekt och lyssnande. Eftersom jag inte visste vem jag hade mött bemötte jag även min bödel så. Själv sa han “eat mud” till mig när jag besegrad bad honom om hjälp. Ät lera. Idag, efter att ha lagt det bakom mig och gett ut boken Ödeläggaren, är det dags att skriva nytt. men i allt jag skriver måste jag finna huvudpersonernas namn, det måste virvla till.
En dag flög ett namn in i tanken och jag googlade för att se om det skulle kunna gro i skaparjorden. En konstnärinna bar namnet. Lojt tittade jag igenom hennes verk då plötsligt en bild brände till.
Den föreställde frön som faller ur en hand.
Jag skrev till henne. Vi fick omedelbart kontakt. Inspirationen till bilden kom från att man vid utgrävningar av ett gammalt kloster som hade jämnats med marken för femhundra år sedan hade funnit en del frön. Örtagårdarna var den heligaste platsen näst efter kyrkorummet och klosterträdgårdarna var fyllda med örter som användes som medicinalväxter. De påträffade fröna var femhundra år gamla. Man provade att sätta dem, de grodde och ur dem växte nya örter, kraftfulla, självklara.
När jag fick veta det brände det till igen i hjärtat. På det magiska vis som händer ibland hade bilden kommit i min väg, till mitt urlakade nu, där jag hamnat efter färden in och ur helvetet och jag behövde den. Jag sparade, jag köpte den.
De frön som faller ur handen, har legat djupt i lera. Chansen att åter få ljus var minimal. Ändå fanns kraften naturligt bevarad i dem, kraften att växa på nytt och ingå i livet. De är inte i lera längre.
Snart faller de i god mylla. Snart får de ljus och vatten.
Så vad var det för namn jag googlade på? Fransisca.

HJERTETS LYST

Jag har ett ärende i Köpenhamn. Jag ska lämna en bok till ett förlag i den danska huvudstaden. Det är klart att jag kan skicka den, men jag vill ha ett ärende i Köpenhamn.

MEN SNART TÄNKER JAG: Är det EGENTLIGEN? så roligt att vanka runt på  gatorna alldeles själv och ikläda sig betraktarens roll? Nä. Fast jag ville inte vara så feg att jag tar med mig någon som jag känner, men då kom jag på att jag har en Instagramkompis som heter något danskt. Så jag skrev till denne, som är i mitt skrå, och frågade om han bor i Köpenhamn.

Ja, det gör jag, svarade han. Jag har ett ärende i Köpenhamn och det är därför jag undrar, preciserade jag och lät honom komma med förslaget. Då kan vi kanske mötas, svarade han. Vad trevligt, men det blir inte förrän i sommar, svarade jag. I sommar är jag i Köpenhamn, svarade han. 

“Bra. Jag hör av mig”, svarade jag. Och då skrev han. “Og nu har jeg bestillt Hjertets Lyst”. 

Jag stirrade på meddelandet.  Hjertets Lyst. Lyst! Så vackert! Det är ju de orden! De orden som jag förmodligen har letat efter hur länge som helst utan att veta det! De är de orden som betyder allt! Hjärtats lust!  “Kan man beställa det?” frågade jag honom,  förundrad. Han svarade “ ja visst!”  Jag frågade för att riktigt förstå;  “ Menar du att man kan beställa hjärtats lust?” “ Ja, det kan man verkligen!”

Jag föll tillbaka i min stol, ropade i mitt inre; så underbart och så självklart! Och vet ni, bara av tanken öppnade sig hjärtat för att släppa in det där kvittrande  ljuset, det andra seendet, det som bubblar i en av närvaro, förundran och livets inneboende kärleksström! Då kom hans nästa meddelande:

“Är det inte du som har skrivit den?” Vad menar han nu? Har jag skrivit något jag inte vet om på danska?

 “Inte vad jag vet!”svarade jag.  “Men det står ditt namn. Märkligt.”  “ Så det är jag som har skrivit den? Hjärtats lust?” Jag hade alltså mindre verklighetsförankring än jag trodde. Då skickade han en bild på omslaget och det var min bok Glappets danska titel, men den oväntade insikten i livets hemlighet hade redan landat. Jag förklarade för honom allt jag hade trott. Också han slogs av sanningens enkelhet och höll med om att man nog kan be om hjärtats lust.  “Jag beställer hjärtats lust av dig.” skrev han. Varsågod, sa jag, då beställer jag av dig, “ Varsågod” sa han” bestill det hos mig. Så pröver jag om det lykkes.” Jag tillade att jag inte tror att man ska styra det och att man nog i vidare mening beställer från själva livet. Han höll med och nej man ska akta sig för att styra det. “ Nu har jag också beställt hjärtats lust” skrev jag.  Han avslutade;  “Ja.Man kan bara beställa. Och tro. Hjärtats lust. Det är bra. Vi beställer och ser om det lyckas. Jag kan nog snart märka det. Förresten, Jag känner det redan.”

Det är sant Så fort man tänker känner man det. Hjärtats lust. Och med hjärtats lust i hjärtat kan jag se på allt och möta allt och alla.