Nytt

Nu har jag flyttat. De som följt mig vet att jag har tvingats sälja min bostad för att jag har utsatts för ett grovt och hjärtlöst brott. Och att jag inte har några pengar kvar efter försäljningen. Och att jag varit under isen så länge för det som hänt mig att jag inte har kunnat producera nytt. Och att jag dessförinnan stod under sådan mental press plus att jag hela tiden urlakades av ödeläggaren att jag inte heller då kunde producera så mycket. Detta som en bakgrund till nuet. Och därför är denna flytt intressant. Trots att denna flytt är följden av något jag var så rädd för, det som jag uppfattade som en katastrof så mår jag BRA. Underligt nog, och det underbara skälet till det tänker jag inte forska i, men åh, vad glad jag är att jag är just här. Och att jag är välsignad med glädje. Förmodligen har jag en brist på verklighetsförankring. Men detta känns ljuvligt. Mitt hem! Jag har ett hem! Jag blev inte hemlös. Jag har klarat det så här långt. Jag kan inte låta mig dväljas i oro för hur jag ska klara hyran för min bostad och jag kan inte heller slösa min tid i förtvivlan över hur det kunde gå så här. Jag känner visserligen sting ibland, av att fan att jag inte har minsta marginal så jag måste vända på varje slant, så hade det sannerligen inte varit ifall jag inte hade råkat ut för… bla bla bla… Men vart leder sådana tankar? Meningslöst. Nu sitter jag i solen vid mitt lilla bord och de flesta lådor är uppackade. Jag har inte skrivit ett ord på flera veckor för det har bara handlat om flytten. Men nu sitter jag här och jag har en balkong. Tänk! Jag har en balkong! Den var det första jag gjorde i ordning. Jag älskar min balkong. Min utsikt är biltak som solen blänker i och ett skabbigt hus tvärsöver gatan men min balkong är underbar! Jag ser himlen, jag ser träd, jag hör fåglar. Här är lugnt. Och ingen som inte ska hitta hit, hittar hit. Det är väldigt bra. I detta hem finns inga SPÅR av förövaren. Vägarna här är fria från hans steg. Under den här himlen är jag fri. Min tanke är fri. Mina tankar är fria. Mitt hjärta slår lugnt. Det är bra. Det är så fantastiskt fantastiskt bra. Jag känner nästan mer överlevnadseufori än den soliga dagen då jag lämnade SÖS efter sista strålningen. Då var ändå så mycket osäkert. Nu vet jag. Hur bra jag är på att leva. Jag litar på mig själv. Hur mycket KÄRLEK det finns omkring mig. Jag skulle kunna skriva mycket idag, men då blir det för långt. Snart kommer en rörmokare för det är totalt stopp i köket och jag kan inte diska. Det är besvärligt. Äckligt också faktiskt. Det är lövsprickningens tid. Första dagen jag åkte härifrån för att slutligen överlämna mitt gamla hem till nya ägarna åkte jag genom lövsprickningen. Jag kände sådan tacksamhet. Tänk om det varit ruskigt väder och höst. Nu ler människorna. Jag visade runt de nya ägarna och önskade dem lycka till. Och gick ut på Medborgarplatsen där blomgubbarna står. Varje gång jag handalt där sedan femton år tillbaka har jag fått extra blommor. Av något skäl är de förtjusta i mig. Gregor som nu överlämnat till sin son gav mig faktiskt väldigt mycket livskraft när jag var sjuk. Jag fick massor av blommor. Han kallade mig sin lilla prinsessa. När jag fick mitt hår tillbaka överöste han mig med vackra komplimanger! Nu gick jag dit för att köpa blommor till min balkong! Var har du varit, sa de. Vi har saknat dig! Men vi såg dig gå över torget förut. Vi ser dig alltid! Jag ska flytta, jag går nu, sa jag, precis nu. Nej, varför ska du göra det? sa de. Du måste komma tillbaka! Du är ju vår prinsessa. Så fick jag en kruka med rosa rosor. Och kärlek och puffar och leenden och ett slags allvar i det med. ” Bara man har hälsan så! ” sa en allvarlig ung man. ” Tack tack kära ni. Ni har betytt så mycket för mig, Ni har gjort mig glad så många gånger!” ”Kom snart tillbaka, vår prinsessa!” Jag är förskonad. Jag är verkligen förskonad. Men det hemska tog bort mig även från blomstergubbarna. Jag slutade gå dit. Jag låtsades som om jag inte såg dem fat jag gick förbi dem varje dag. Jag slutade köpa blommor. Det vackra, det goda fick inte plats i det slutna, rädda som förövaren gjort med mitt liv. Det är något att komma ihåg., när vi möter människor som vi kanske betraktar som slutna. De kan bära på något som tar all energi ifrån dem. De kanske behöver få en strimma ljus utifrån. Man kan alltid ge det. Jag hade lite tårar i ögonen när jag gick. Men det kändes skönt att lämna. Friheten! Själens återvunna frihet, min tankevärlds, mina drömmars frihet. Förvissningen av att kunna bygga igen. Ro. Snart! Ro kärlek lugn.