Förlåt dig själv

Det sägs att man ska förlåta. Och att man måste förlåta för att gå vidare. Jag har alltid funderat över detta krav. Det finns någonting hotfullt över det. Om du inte förlåter kommer det onda som har hänt dig karva ur dig din kraft och nöta ner dig inifrån. Om du inte förlåter kommer du aldrig kunna öppna dina dörrar för någon annan eller någonting nytt.

Jag undrar på vilken nivå behovet av att förlåta formulerades till ett krav, som om man lyckas genomföra det skänker en ett heligt upphöjt skimmer? Det måste ha varit någon på förövarsidan. Så bra att först plundra, utnyttja, och förslava och sedan kräva sina offers förlåtelse! Då har man dem sysselsatta.

Men varför ska man förlåta?

Det har jag aldrig förstått.

Kan man inte gå vidare i livet om man inte förlåter?

Hur kan möjligheten till min framtid vara kopplad till min förövare på det cynískt komplicerade viset?

Och på vilket sätt kan det vara förfinat och befriande att förlåta någon som fullt medvetet gör någon annan illa. Är det moraliskt försvarbart att förlåta någon som medvetet gör illa? Eller någon som dricker sig full och sedan kör ihjäl andra människor och menar att hen inte var sitt riktiga jag och därför inte kan hållas till svars. Eller någon som utnyttjar, missbrukar, förgriper sig på någon, psykiskt eller fysiskt.

Varför ska man förlåta det? Hur skulle akten av förlåtelse kunna befria en från lidande, så att man kan gå vidare och öppna sig för livet och framtiden?

Denna akt är ett omänskligt akrobatnummer. Går det ens att föreställa sig de mentala processer man måste tvinga sig igenom? Sitt raseri, sin förtvivlan, sitt namnlösa betvingande öde? Varför ska man plågas också med att försöka förlåta det som inte kan förlåtas?

Förlåt, så att du kan gå vidare! Om man tror att det finns ett sådant samband, så blir det så. Och det är, tycker jag, helt omänskligt.

Och är det moraliskt riktigt att förlåta den som medvetet gjort illa? Uttrycket ”gjort illa” kan omfatta allt. Allt ont som människa kan göra mot andra. Varför finns det då rättesnören, lagar och etik? Varför finns straff?

Det är inte bara kyrkan som säger att man ska förlåta, utan också en hel del terapeuter av alla slag. Och ibland ser man faktiskt människor som vittnar om att de har förlåtit den som körde ihjäl hela deras familj eller sköt deras son. Det är verkligen en stor akt, beundransvärd eftersom den kräver kärlek och självrannsakan och självtuktelse där det inte borde behöva avkrävas kärlek, självrannsakan och självtuktelse..

Att inte förlåta betyder inte att man hemfaller till hämnd. Hämnden är visserligen ljuv många gånger, men den får lagen stå för. Att ta den påhittiga känslan av hämnd i egna händer är att begå samma medvetna ondsinthet som det hela började med. Den bör man visa sig för god för, och där krävs självdisciplinen, för att förhindra en aldrig sinande ström av illdåd. Men steget är stort mellan att inte hämnas och att inte förlåta.

Kravet på förlåtelse straffar den utsatta ytterligare för sin omänskliga omöhlighet. Och vem gagnar förlåtelsen mest? Förövaren, som om hen har något samvete, befrias från sin skuld och känner att ok, då kan jag göra det igen…!

Släpp kravet på dig själv att förlåta den som gjort dig illa. Den som ska förlåtas är du själv. Förlåt dig själv. Förlåt dig själv för att du inte mäktar förlåta den som skadat. Förlåt dig själv för att du har ont och fortfarande har ont fast ditt förnuft säger att din smärta borde ebba ut. Förlåt dig själv för det! Förlåt dig själv för att du är så sårad att du inte kan annat än tycka synd om dig själv. För att du inte kan se det inträffade från flera håll fast ditt förnuft säger att du borde kunna det och förstå något. Förlåt dig själv för att du litade på någon som visade sig svika era löften och bedra, förlåt dig själv för att du kanske fortsatte älska och beundra någon som ljög för dig, någon som var otrogen eller bestal dig på dina juveler, förlåt dig själv för att du förlät lögner och svek som gjorde allting värre, förlåt dig själv för att ditt omdöme inte var klart och för att ditt förnuft blev omtöcknat av rök och villfarelser, förlåt dig själv för att du inte förstod bättre, för att du inte hade ett djurs intuition att en naturkatastrof var på väg över havet, förlåt dig själv för att du inte gick dit och dit den och den tiden för att på så sätt ha förhindrat något som skedde. Förlåt dig själv för att du trodde på någons ord. Förlåt dig själv för att du var hans eller hennes barn och inte var stark nog att se och att gå. Listan kan göras hur lång som helst. Det viktigaste är ; förlåt dig själv.

Det är där det börjar. Inte utanför dig själv. Hur mycket du än kämpar för att förlåta den som gjort illa hjälper det dig inte framåt, eller till frid, du måste först ha modet att förlåta dig själv.

För ditt inres läkning och din framtid där du ska kunna öppna dörrarna för någonting nytt måste du förlåta dig själv. Se dig själv och förlåt dig. Börja med det. Detta tror jag att jag vet.