Jag har myntat ett begrepp. Att bära sina vuxna. När jag först sa det då jag i olika sammanhang presenterade min bok TIONDE VÅNINGEN hajade alla till. ” Bära sina vuxna?” På Bokmässan sades dessa tre ord i flera olika sammanhang, som en sammanfattning på ett problem, ett skeende, någonting som vi måste uppmärksamma men som vi försöker att fjärma oss ifrån. Vi vuxna vill ju inte att det ska vara så; att våra unga bär oss. Just därför uppstår ett fängelse kring de unga.
Jag har myntat andra begrepp. GLAPPET till exempel. När jag döpte TV- serien till Glappet studsade folk också till. Man använde inte ordet i den vida bemärkelse, i alla fall inte så ofta, som man sedan har gjort.
Så har jag fått ett namn att bli ett av de mest populära. EBBA. Det var bara gamla tanter och Ebba Witt Brattström som hette EBBA 1990. Förutom att jag har hittat på namnet YRLA som flera sedan har döpts till. Det är en blandning av yra och virvla.
Det är jag stolt över. Detta är en ingress. Men jag kunde inte hejda mig från att skryta lite.
Tillbaka till utgångspunkten: Att bära sina vuxna.
När man har lämnat barndomen och träder in i ungdomen ser man mer. Man ser sina vuxna- oftast föräldrarna – i deras tillkortakommanden, deras längtan och deras sorg. Det kan vara omstörtande. Det är i vilket fall förändrande. Det väcker ens medkänsla. Man älskar ju sina vuxna, oavsett. Man vill göra allt för dem, innerst inne. Det är barnets förbannelse i viss mån. Barn är så långt det bara är möjligt sina föräldrar lojala. Ofta ser inte föräldrarna det. Det är det som är fängelset. Inte bara föräldrarna är blinda inför de unga. Vuxenvärlden i sin helhet vill projicera så mycket som de själva har förlorat på ungdomarna. Hela vårt samhälle projicerar bekymmerslöshet på ungdomen. Vi kan alla se hur starka de ser ut, hur frisk deras hud är, hur klara deras ögon är. Och de har livet framför sig.
Och vi ser hur nonchalant de uppträder. Hur de skrattar. Hur de sluter sig samman i sina klungor och går. Vuxenvärlden påstår att de har roligt. Att de bör ha roligt. Du som är ung och stark och har hela livet framför dig! Nej, de tänker inte på sina vuxna, de oroar sig inte för sin ledsna mamma eller pappa, de tänker på sina kompisar, på killar, på tjejer, på att ha kul! De vill festa!
Vi vill inte se att de bär oss. Dig kanske. Det är smärtsamt.
Det är som om vuxenvärlden gör ungdomarna till varelser utan själ. Vi påstår att de inte behöver oss. Att de inte längtar till oss, saknar oss, behöver tanka kraft och trygghet och bekräftelse och kärlek hos oss. Vi påstår också att de inte bryr sig om oss och hur vi mår; de är ju unga och starka och har livet framför sig!
Nyss var de barn. Det verkar vuxenvärlden glömma. Ibland vilja glömma. De ser ju stora ut, förpackade i vuxna unga starka kroppar och med just detta: livet framför sig. Det mesta avundsvärda. De kan helt uppenbart ha långa utläggningar om världen och samhället och politik och livet- intellektuellt kan de också vara väldigt vuxna. Så nu är det dags, tänker en del vuxna, nu är det dags för mig. Nu äntligen ska jag få göra det jag vill, för nu är mitt barn stort och behöver mig inte mer. Titta själv! Det blänger trotsigt på mig förpackad i en vuxen kropp.
De sträcker på nacken i all sin skönhet. Inte kan det vara så att de ser min förtvivlan, inte kan de vara så att de förstår min utsatthet, ensamhet, min sorg. De är unga, de är vackra på det sätt som ungdom alltid är, de har livet framför sig! Nej, de bär inte mig. De bär inte oss. De är en egen art, en flock människor utan kärlek till annat än sig själva. Vi ser inte att de måste ta avstamp från oss, att det naturliga språnget från barndomen inte är samma sak som att de inte behöver oss, eller som att de inte ser oss. De var nyss barn. Men nu är de stora nog att se sina vuxna. De älskar sina vuxna. Deras hjärtan går sönder av deras vuxna. Hur ska de kunna låta bli att bära oss? Man bär dem man älskar. Det bara sker. Det är så relationer ser ut. Vad kan man göra? Ska man lämna varandra? Men bär de vuxna sina unga?
Ungdomen är i ett slags fängelse. Vi ser dem – i bästa fall i alla fall – när de är barn. Vi ser deras behov. Vi skyddar dem från vår egen förtvivlan så mycket vi kan, vi förväntar oss inte att de ska ta något emotionellt ansvar för någon annan än sig själva. Vi bär dem. Sedan träder de in i det vuxna paketet. Och vi påstår att de är starka, har livet framför sig och inte bryr sig om oss, för ungdomar bryr sig bara om sig själva. Vuxenvärlden både avundas och föraktar de unga. Vi gör dem mycket ensamma.
De ser plötsligt så mycket mer. De ser sina föräldrars smärta.
Man får inte glömma det. Som förälder måste man fortsätta se. Som människa måste man alltid fortsätta, så mycket man kan, ta ansvar för sig själv och sitt föräldraskap. Man får inte sluta sina sinnen för barnen. Man måste se bortom ytan och idéerna. Särskilt när barnen är i den sköra tid som är ungdomen, som ofta ser så stark och strålande ut. Var försiktig med dem. Hav överseende. Låt dem inte bära dig. Tala om för dem att livet är gott. Att du håller i rodret, oavsett vad som sker. Du står kvar.
