Jag har också tappat rodret

Som förälder ska man hålla i rodret. Det skrev en viktig kvinna till mig när mitt goda äktenskap gick mot sitt slut. Jag var rädd. Hur skulle jag klara mig ensam? Hur skulle jag klara dagarna alldeles själv ? Hur skulle jag kunna hålla ihop, visa kraft och styrka, vara ett stöd och en tröst för barnen och få dem att förstå att livet är gott, det är värt att levas-  mitt i en för oss alla djup kris? Jag ville vara trygghet för dem. Fortsatt trygghet.

Det sista man vill är att svika dem. 

Håll i rodret, sa hon. Bara de ser att du gör det, bara de vet att du står fastkedjad vid rodret och styr och parerar så kan skeppet rista i vågorna hur mycket som helst. Hennes bild har jag burit med mig. De beskriver tydligt vad det handlar om.

Genom åren och de utmaningar livet kommit med har jag hållit förbannat tålmodigt och envist i rodret. Jag tog val längs vägen som visade barnen att jag aldrig släppte, beslut som för länge sedan är glömda, men som togs hela tiden, varje dag. Och jag släppte dem inte ur sikte.

Men ändå… ändå slant rodret ur mina händer ett par gånger. Det är jag så ledsen för. Ibland kunde jag inte hålla i. Jag kunde inte. När himlens förvirrande dån var för skrämmande, vågorna för våldsamma, djupet för svart, när någonting viktigt till slut gick sönder för mycket. Jag tappade greppet kort, ögonblickskort, om man ser till det stora hela, men det hände. För en mor drar den insikten igenom en som en kall isande vind. Det var medan de ännu växte. Och jag hade lovat mig själv att hålla i.

Jag förmodar att man kan säga att det är ” mänskligt ”, detta diffusa begrepp.

När de hade flyttat hemifrån kom ödeläggaren in i min tillvaro med målet att skövla. Det var tur att barnen var stora och hade egna skepp och inte kunde gå under med mitt, för mitt framför dem tappade jag rodret utan att få fatt på det igen och höll på att gå under. Fast i skrivande stund inser jag att jag höll i fel roder! Rodret var inte på mitt eget skepp. Jag hade kastats ut ur mitt skepp och hamnat på ett annat, som var ett fejkskepp där alla oväder pågick hela tiden och blev mer och mer hotande, oväder som också var fejk, oväder som han fabulerade ihop och skrek in i min hjärna. Jag höll i fel roder så att knogarna vitnade, skakande i kroppen, med blicken rakt fram, i en tapper ensam kamp, i en förtvivlad strid för att slippa sugas ner i det slukande mörkret. Det slukande mörkret var det enda som var sant.

Egentligen, inser jag nu, såg inte barnen att jag tappade rodret. Det var inte vårt roder. Vad de såg var att jag stod på fel skepp. De såg mig försvinna i ett fasansfullt oväder på ett avlägset hav, i en storm som inte kunde bära fram deras rop, fastkedjad vid fel roder.

Jag kom på det nu när jag skriver. Jag höll i fel roder. Jag var inte ens på mitt skepp!

När jag började skriva idag ville  jag lite, lite förmildra det stundtals omänskliga kravet att man alltid ska hålla i rodret för sina barn. Något som jag tycker på ett strängt sätt. Men ibland händer saker i våra liv som är oss övermäktiga, förmodligen mer regel än undantag, och rodret slinter ur greppet, det sista man vill. Men kanske man inte ska lasta sig själv för hårt för det. Och det kanske inte är så farligt att ens barn ibland- ibland –  får vara ens ledsagare. Att man ibland måste gömma sig i deras famn och låta sig tröstas av dem. Om det bara sker någon gång så är det kanske till och med stärkande för dem att förstå att de är så betydelsefulla, att de just för att de är ens barn, kan träda in och påminna om förälderns kraft.

Däremot om det är en etablerad ordning är det förödande för barnen.

Så som jag i ett tidigare inlägg skrev.  Barn bär sina vuxna mycket mer än vad vi vill veta. Särskilt ungdomar som man kan tro är stora nog att ta över rodret på familjebåten. Nej, de ska aldrig ta över just det rodret. De ska få ge sig ut på egna seglatser.

Men som sagt. Efter förövarens dåd fick mina barn bära mig istället. De var min trygghet, mitt ljus, mitt mod. De har gång på gång fått påminna mig om min styrka. Men de kanske har haft kapacitet till det just för att jag har klarat andra stormar när vi var på samma skepp och de höll mig i kjolarna. Jag vet inte, till slut är det ändå så att i alla relationer där vi är varandra tillgivna, så bär man varann lite här och där och då och då. Men ändå, föräldrars ansvar tar aldrig slut. Barn ska inte bära sina vuxna. Och de gör det. För de ser mycket mer än vi tror.