Ett misslyckande

”Men” , sa en kvinna som jag har väldigt stor respekt för, och även om hon sa ”men” så kvarstår min respekt för henne. Det var inte konstigt att det kom ett ”Men- men  har du kvar det? Vanligtvis brukar man vilja slänga foton som har att göra med ett misslyckande.”

Vi talade om att jag har kvar foton från den tid då jag utsattes för det tiofaldiga brottet, foton på den tilltalade, alltså den som senare dömdes till fängelse.

”Men! ” utbrast jag, lika spontant. ” Jag ser det inte som ett misslyckande. Jag ser det som en erfarenhet i mitt liv. Nu står jag ju här.”

”Nähä?!” sa hon ytterligt intresserad. Så gör nyfikna människor. De är redo för nya perspektiv.

Eftersom mitt svar ” jag ser det inte som ett misslyckande! ” kom så fort som en blixt från märgen undrade jag i nästa ögonblick för mig själv om det var förnekelse och självbevarelsedrift som fick mig att påstå det. Eller om det är sant att jag inte ser det som ett misslyckande att jag blev snärjd och nednött och manipulerad och hotad så att jag slutligen förlorade värdet av min stora bostadsrätt i Stockholms city och alltså hela min ekonomiska grund.  Det låter rätt skämmigt faktiskt.  Vill jag inte kännas vid det som hände som ett misslyckande för att det skadar min värdighet? Saknar jag modet att kalla saker vid dess rätta namn?

Nej men faktum är ; jag ser det inte som ett misslyckande. Vad har jag i så fall misslyckats med?

Det är intressant att tala med människor om det som har hänt, deras reaktioner berättar en hel del om spontana föreställningarna kring fenomen som dessa, som det jag har varit med om.

Om jag hade utsatts för inbrott hade man nog inte tänkt att det var ett ”misslyckande”  från min sida. Eller om jag hade råkat ut för ett våldsbrott. Vad som gör att man kan associera till ”misslyckande ” i just det brott jag utsattes för handlar om att jag förutsätts ha en aktiv roll i brottet. Min aktiva roll var att jag litade på personen som visade sig utföra en långt utdragen brottsling handling mot mig. Det är väl konstigt? Då består misslyckandet av att jag inte förmådde genomskåda vad som pågick.

Nej, jag betraktar det inte som ett misslyckande. Det påverkar varje min dag, och det plågar mig men det är fortfarande inte ett misslyckande. Jag skäms inte ens.

Ett skäl till att jag är befriad från offrets skam är att jag har talat om det. Dels i terapirum, länge, och ganska snart med vem som helst som jag har mött på vägen.  I och med att jag talar om det med vem som helst, om andan faller på,  så har min lilla värld öppnats för en massa liknande berättelser, ofta värre än min. Ett mycket starkt skäl till att jag inte skäms är också att jag fick upprättelse i tingsrätten.

Men allt det där är egentligen underordnat. Skälet till att jag inte känner det som ett misslyckande är större.

Jag lever ju. Livet i sig kan inte vara ett misslyckande, eller? Jag har ju blivit född till det här livet. Vi vet aldrig hur våra vägar ska gå. I perioder är allt perfekt och man tror att man är tryggast i världen och att ingenting kan rubba ens lycka. I perioder är man sårbar, saker sker som man inte på något enda vis har kontroll över. Folk dör, folk blir sjuka, man mister människor man älskar. Vi blir själva sjuka! Livet går inte att kontrollera. Vi kan anstränga oss hur mycket som helst med det, men till slut står vi ändå inför saker som vi inte har räknat med. Om så inte vore, vore heller inte livet. Det är själva livet. Det innehåller allt det här.

Det sorgligaste av allt, och det kan man kalla ett skapelsens misslyckande, är att det finns onda människor. Det är bara att tugga i sig. Så är det. Det finns onda människor.

Det ville man inte veta. Man ville tro att alla är snälla innerst inne! Eller att man kan läka alla med god terapi. Så är det inte heller. Det kan inte vara ett personligt misslyckande för någon enda människa att de inte har känt igen förklädd ondska.

Men om tiden hade backats tillbaka och någon övernaturlig kraft hade öppnat en annan dörr för mig, till ett svart okänt, så vet jag inte om jag hade vågat gå den vägen. Hur ska man veta att den vägen hade varit bättre? Nu vet jag att jag överlevde den misslyckade vägen jag gick. Och det är jag stolt över. Den stolthet jag känner över den inre och yttre kamp jag har fört sitter som en ljuspelare i mig. Jag ser den nästan varje dag i min egen blick. Kanske ingen annan ser den. Men jag ser den.

Ingen av oss kan kontrollera livets gång. Vi vill tro det, fast vi blir något så simpelt som förkylda…  Vi vill också gärna tro att vi kan se igenom lögner. Enligt diverse vetenskapliga experiment är vi mycket dåliga på just det, vilket förmodligen är tur, eftersom vi inte hade kunnat leva tillsammans om vi kunde genomskåda alla lögner. Vi hade för övrigt aldrig kunnat utveckla någonting överhuvudtaget om vi inte hade en grundläggande tillit till varandra, bortom det som kan kallas förnuft.

Nej, livet är svårt. Det går i perioder. Men när man nu har fått bli till, då vill man ju show up varje dag så att säga. Titta en ny dag! Ok, jag är här, tro det eller ej! Även om livet segar sig fram i en oändlig svart trögflytande ström av ovisshet, risker och motstånd-  ibland i övermäktigt långa perioder. Men! Man vill ju inte missa livet! Det kan ju bli något kul, något bra, något lugnt, något fint, något helhärligt alldeles snart, efter det där trögflytande vidrigt hemska.

Det kanske vore ett misslyckande, faktiskt, att inte ha fattat att så här är livet. This is life, folks! Berätta det för de som växer så de inte tappar andan!

Problemet är förstås att man dömer sig själv utifrån idén om att livet är en dans på rosor. Där finns den stora faran. Men man ska inte blanda ihop sig själv med vad som sker i ens liv! Det är en viktig distinktion. För det som sker och som utifrån kan betraktas,  kan alltid dömas av andra och alla har olika skäl att döma hit eller dit. Dessa skäl kan man inte heller kontrollera. De är helt och hållet subjektiva och godtyckliga. Om man börjar snegla på sådana saker, ja, då är det klart att man börjar se sina besvärliga livserfarenheter som ” misslyckanden ” och kanske hela sig som ett ”misslyckande”. Det ska man helt enkelt göra klart för sig att DET ska man inte hålla på med. Kort och gott; det blir man inte gladare av!

Inför det fasansfulla fantastiska nyckfulla skrämmande och ljuvliga livet måste man göra sig villig. Villig att följa med, villig till att älska, villig till att lära, villig till att misslyckas, villig till att skrapa ihop resterna av krossade ambitioner och drömmar och villig till att fortsätta. Villig till att bära sitt liv. Det finns ett oändligt antal risker och möjligheter i varje stund. Det är omöjligt att kontrollera dem alla. Så är det bara. Bär det med stolthet.

Man får påminna sig om att vi vistas i en arrogant social kultur som ofta saknar både kärlek och ödmjukhet, därför också visdom.  Visdom gör det uthärdligt att leva. Visdom har till och med makten att mejsla fram skatter där man tror att allt är tomt.

och ibland faller tornen i vinden. Då uppstår vindmusik.  Det låter som små ljusa röster som sjunger. Det är sant.