Jo så här är det att jag har börjat nätdejta. Jag är inte flitig men har i alla fall samlat på mig en del erfarenhet. Det är ganska roligt och ganska demokratiskt. Man får föreställa sig själva nätet som ett torg där man råkar gå in i någon, eller en tågstation, eller lokal, eller fest, vad som helst där människor ÄR och där man alltså kan ramla på någon som man inte hade ramlat på någon annanstans.
Dessutom är det- ibland – roligt att prata en stund med okända människor.
Det går ju till så att man skriver till varandra innan man bestämmer sig för att ses och man behöver ju inte skriva så hemskt mycket men lite behövs för att man ska ha en chans att läsa av något hos den andra, även om skrivandet i sig är en klumpig sak utan röst och nyanser. Man kan ändå tycka, jo men han verkar bra, han verkar kul.
Eftersom jag nu har varit med om detta fenomen tänkte jag berätta lite om mina erfarenheter. Men jag tänker inte rakt av använda de episoder som varit för det vore inte juste, utan blandar och kokar ihop lite, men slutsatsen är det viktiga.
Det finns vissa saker som man faller för, eller inte. Om man bortser från vissa yttre företräden så finns det på min lista också frågan om bordsskick och artighet. Men de som jag har träffat har alla haft ett bra bordsskick, toppen, och en viss smidig artighet. Ovanpå det finns det tusen saker till som ska stämma naturligtvis men om inte detta finns är det liksom kört.
Men efter mina blygsamma erfarenheter av nätdejting har det tillkommit en sak, som kan avgöra DIREKT om vederbörande är intressant eller ska sågas.
Det är en särskild blick, som jag kallar Tinderblicken för enkelhetens skull – det finns ju en uppsjö av olika dejtingsidor men Tinder har finast namn. Den går till så här:
Man har alltså utväxlat flera roliga meddelanden och brev och man har vissa förväntningar. Kanske detta är en Särskild man, bäst att kolla upp det. Man har berörts på ett eller annat sätt av tonen i breven och är förhållandevis öppensinnad då man traskar iväg till första mötet.
Ofta händer det DIREKT. Blicken…. oh la la, inte igen.. suck!
Han ska sågas! Aldrig den här snubben. Never, never, never. Det går INTE att reparera, men man slår sig ändå ner för att fika eller vad man nu ska göra och pratar en stund men oavsett vad han kommer med är han redan superkörd. Det som är bra med det är att man inte tvekar. Gone! Ibland händer det, vilket är lite besvärligare, när man avslutar träffen och har hunnit tänka … hm, den här snubben skulle jag kunna träffa igen faktiskt.. Va? Så just när man har tänkt det, hm… så händer det! Då blir man ju lite besviken, men ok, man vet! Det är huvudsaken. INTE HAN. Det går INTE att reparera. Hur skojigt samtalet än kan ha varit så nooooo , bye, bye!
Det är jättekonstigt att de gör detta, så många män. Att de liksom inte har fattat att en kvinna har utsatts för just DETTA ända sedan hon var ung tonåring. Att hon ALLTID ALLTID ALLTID utsatts för det och att det ALLTID kommer göra dem helt ointressanta, HELT ointressanta. Dessa män, jag talar ju om män som är väldigt medelålders, har liksom inte fattat det efter flera decennier?! Eller är de bara så ivriga att de inte kan låta bli? Tack för kaffet!
Ni vet precis vad jag talar om, eftersom jag redan har skrivit ”Tinderblicken” , i alla fall vet alla kvinnor som läser detta. Jag tror ni vet EXAKT. Men man blir FÖRVÅNAD! Det är visserligen ett ypperligt sorteringsredskap.
Till exempel går det till så här:
I samma ögonblick som man kliver fram framför mannen ifråga och säger HEJ går blicken längs med hela ens kropp, uppifrån ända ner till fötterna. Blicken kan vara snabb eller långsam, det har ingen betydelse, den är alltid uppenbar. Och det räcker så. Tack adjö. I den blicken finns någonting lystet, det vet vi sedan gammalt, någonting hungrigt men samtidigt kyligt värderande och en fantasi som det är för tidigt att få uppkörd i ansiktet. Förmodligen tror de att den där blicken INTE MÄRKS. Kanske de till och med tror att man blir glad av den?
Nej. Det blir man inte. Det är inte så att man känner sig nedvärderad och dömd och betygsatt heller i första hand, men man har mitt i någonting som är ömsesidigt och aktivt blivit objektifierad på det gamla klassiska skitsättet som man trodde hörde till en annan tid. För sedan flera decennier, trodde jag, befinner vi oss i en tid i Sverige där vi talar om mäns och kvinnors lika värde, vi talar om ömsesidig sexualitet, vi har till och med börjat tala om kvinnors sexualitet. Kvinnor är inte till för att vara mannens objekt – det kallas för sexuell frigörelse, ett begrepp som i största allmänhet dock misstolkas, vilket jag ska komma till en annan gång.
Att jag reagerar med att bli fullständigt likgiltig inför den man som ger mig den där blicken vid vårt första möte har inte att göra med att jag inte skulle tycka om att bli betraktad som kvinna av en man. Men vilken man? Och i vilken relation? De blickarna är underbara och laddande och härliga I EN ÖMSESIDIG KÄRLEKSRELATION eller under den svärmiska dansen, där man närmar sig, den erotiska surrande ömsesidiga dansen – men det är DÅ det.
Män tenderar att vilja insinuera att man är sexfientlig eller ja, till och med mansfientlig för att man blir totalt avtänd av den där blicken – men för att förtydliga så har den manliga blicken på kvinnan ingenting med kvinnans egen erotiska kraft att göra. Det verkar svårt att förstå för vissa.
tillbaka till själva dejtingsituationen. Ok, man träffar någon som INTE ger en den där blicken det första han gör och man tänker hm, skönt, bra, han kanske är något att hänga i julgran?
Men även om den inte kommer så fort han ser en kan man inte ropa hej. Det finns ett annat utmärkt tillfälle för honom att hinna med den och det är när man reser sig för att kränga på sig sina ytterplagg. Alltså, det är bäst att ha ett öga på honom vid det tillfället, för att kolla upp hans ingång, hans grundläggande attityd, hans förhållningssätt. Jepp, där kom den! Samma gubbsliskiga blick ( som inte har med gubbålder att göra- not a bit! ) som har kletas över en sedan man gick ut i världen den första sommaren i kvinnokropp. Så trist. Så infernaliskt urtradigt. Liksom bara …åh suck…
Jag har i minnet noga gått igenom alla de män som jag har haft någon som helst kärlekshistoria med, långvariga och seriösa eller korta små fyrverkerimöten, och ingen endaste EN av dessa män har gett mig den blicken. Det är faktiskt så att man kan TA IN en annan människas gestalt och väsen utan att låta blicken indiskret vandra upp och ner längs med den andras fysiska paket. Och när så sker är det spännande på riktigt.
Jag har provat att kolla på män på just det sätt som de kollar på oss. Jag har provat i tunnelbanan, affären, på lokal, var som helst där man har en man framför sig. Det har jag gjort i alla mina åldrar, ungefär sedan jag gick i gymnasiet.
De tycker INTE om det. Det beror alltså INTE på att jag är en för gammal tant för att kunna vänta mig något annat än manlig motvilja av min värderande blick. Som sagt, jag har gjort det i ALLA mina åldrar i rent studiesyfte. De blir förvirrade. De ser ut som om de vill dra in sin kropp i sin kropp som en snigel i sin snäcka. De ser osäkra ut. Lite ängsliga. Någon gång blir de harmsna och ser stötta ut. Det finns säkert någon som tycker ” yeeeha, halva inne!” men glöm inte, kära läsare, att det finns en kyla i den här sortens blick. Den handlar BARA om ifall den som står framför mig kan vara något FÖR MIG. Blicken är lite besläktad med den blick man har när man vrider på en avocado.
Tyvärr är många kvinnor / flickor fostrade till att vi ska bli till oss av lycka då en man ser på oss just så, då ska man enligt någon rutten gammal lära ofta förföriskt iscensatta i filmer gjorda av män ( de flesta filmer är gjorda av män ) känna sig ”uppskattad som kvinna ” och ”sedd” men längtan efter att bli SEDD uppfylls inte av just DEN blicken, sorry.
Jag brukar kommentera att de synar mig eftersom de tycks tro att det inte märks och de brukar svara att de ”måste ju få göra det”. De måste ju få se hur man ser ut. Ibland lutar de sig ännu närmare och låter ögonen gå längs med ens lår och säger ” Jag tittar ju inte så HÄR.”
Själv kan jag se på en man utan att göra så och fantisera om vad jag har framför mig utan att vara indiskret. De män som kan det, de kan kanske få en chans till. Men de som inte kan de, bort med dem bara! Ett tips, för dig som ska ut och dejta. I kärlek eller i förhoppningen om kärlek är inte kvinnan till för mannen, i kärlek eller i förhoppningen om kärlek har man ett gemensamt, delat äventyr framför sig. Det är liksom DET som är det roliga. Den blicken säger motsatsen.
