”Jag dog”, säger min vän.

Nu ska jag berätta om en vän, vars liv plötsligt slogs i spillror. Man vet aldrig vad som är droppen, vid vilken tidpunkt en människa inte orkar mer, utan tappar styrfart, vrede, riktning och till och med den djupa känslan av kärlek. Eftersom man aldrig vet vad en människa redan har tagit sig igenom med nöd och näppe, aldrig vet hur någons livssituation faktiskt ser ut, eller hur ansatt, dränerat, och sargat, upprört eller förtvivlat kämpande någons inre liv ser ut – ska man inte vara elak. Man ska inte vara elak.

Vi är, många av oss, bra på att vara glada just när det finns skäl att vara det. Det vore en förenkling att säga att många av oss är bra på att ” spela ” glada. Så kan det vara, men om man har varit i en hotfull, svår och förtvivlad situation, som jag själv, så vet man att i de stunder då man verkar vara glad ÄR man också ofta glad. Man är glad för att nuet, just detta nu är skyddat från allt det andra, som väntar, före och efter. Man är glad för det möte som pågår med en kär människa. Man är lättad och glad att få vistas i en tillfällig mental fristad. Så vi kan alla verka glada, uppsluppna, lyckliga i mötet med en annan människa, men i grunden vara hårt ansträngda psykiskt, utsatta, eller på väg att tappa den sista, allra sista styrkan som naggats på genom livet. Hoppet är ju det sista som överger oss. Så vi kämpar med det som finns av möjliga vägar framåt, till en bättre plats, i hopp om att närma oss den, kanske alldeles snart och kanske det som är nu, är min sista satsning, sedan tar kraften slut.

Så vi vet aldrig hur mycket livskraft en människa har inom sig.

Jag har en vän som har kämpat för att hålla sig kvar, göra sig starkare, arbeta sig fram till en bättre plats. Min vän har vid sidan av sin livskamp gjort ett mycket uppskattat arbete i mer än tre decennier. Det arbetet har varit till god hjälp för många människor. Min vän har aldrig provocerat, aldrig utmanat. Livet har varit besvärligt som det ofta är, inte minst för ensamstående mödrar men hon har helt på egna krafter tagit sig framåt. Med tiden har krafterna dock börjat tryta, men hon har fortsatt att göra sitt bästa och flitigt arbetat på.

Men så hände det, att hennes senaste stora uppgift blev hånad inför alla kolleger , chefer och andra mer eller mindre okända för henne, av några konsulenter som under en kortare tid gick igenom verksamheten. Hon hade aldrig talat med dem personligen, hon hade aldrig sett dem men blev så föraktfullt och elakt bemött inför alla att hela personalen upprördes – men tystnade i rädsla att själv vara objekt för nästa attack. Det arbete hon hade utfört ansågs vara så illa genomfört, så meningslöst, så dumt och obegåvat att konsulenterna ifrågasatte ledningen för hur de kunde finna ett enda motiv till att ge henne utrymmet att arbeta.

Till saken hör att hennes nu inför alla hånade arbete inte hade makt att påverka något i negativ riktning. Konsulenterna hade kunnat ta upp det med henne och hennes chefer i ett eget samtal. Det fanns ingen anledning att inför alla ifrågasätta hennes kompetens, begåvning och till och med kritisera cheferna för att hennes arbete nu existerade. Hon upplevde det som ett personligt påhopp och en djup kränkning. Vem hade inte gjort det?

Min vän hamnade i chock. Min vän började ifrågasätta allt. Min väns identitet, som för så många, är djupt kopplad till det yrke hon med stor framgång har utfört i hela sitt vuxna liv. Sedan detta hände har hon dragit sig helt undan världen. Hon har gråtit dag ut och dag in nu i flera månader. Ingenting har kunnat väcka ett leende, ens i djupet av henne. Två främlingar gjorde sig plötsligt till domare över hennes tillvaro, över hennes identitet, över hennes motivation och framtid inte för att de kritiserade hennes arbete, men för att de gjorde det på ett så elakt vis. Att få kritik för något man har gjort är jobbigt, men det har min vän fått förut så det är inte det. Det är elakheten i hur kritiken framfördes. Och insikten om att elakheten är helt onödig. Kanske är elakheten dessa konsulenters signum, kanske de har skapat sig en air av cool överhöghet genom den. Det vet vi inte.

Min vän har sedan detta inträffade för ett halvår sedan förlorat sitt arbete, eftersom hon inte orkade sköta det, eftersom allt som hon varit och vetat, hennes identitet och trygghet på arbetsplatsen, ryckts bort ifrån henne.

I ett annat skede av livet hade hon kanske blivit arg istället för att hamna i chock. Men nu var detta hennes sista hopp, hennes sista känsla av integritet och värde; arbetet. Det togs ifrån henne med några ordoch sedan har hon förlorat aptiten och inte kunnat sova. När hon väl sover drömmer hon om och om igen mardrömmar om detta, och när hon är vaken går tankarna runt, runt kring detta. Hon spydde upp all mat den första veckan. Psykvården som hon till slut uppsökte har gett henne antidepressivt och starka sömntabletter. Hon känner sig övergiven. Djupt övergiven. Hon ifrågasätter sin framtid. Hur ska hon kunna fortsätta arbeta? Hon vill inte mer. Hon älskar inte längre sin livsuppgift. Hon älskar inte sitt arbete. Hon älskar inte livet mer. Och den känslan har inte förändrats på de sex månader som nu har gått.

Ingen vet vad som är droppen för en annan människa. Ingen vet när kraften plötsligt tar slut.

Så var inte elaka. Låt bli. Kritik är en del av allas liv, men den ska inte slå över i elakhet. Elakheten i sig verkar alltför ofta vara en slags njutning för dem som sysslar med den, den är i vilket fall som helst aldrig konstruktiv.

Det slog mig, när jag har talat med min vän om hennes grymma pågående erfarenhet, hur hennes situation liknar konstnärers.

Det har pågått en diskussion under de senaste månaderna om elaka kritiker, och det har framgått att somliga kritiker helt enkelt tycker det är ganska roligt att formulera sig elakt – eller slarvigt fördömande. Framförallt många författare har örfilats upp och hånats offentligt för sina verk på senare tid.

Det gäller alla som skapar konst. Man säger ”Men om du tar det rummet offentligt måste di tåla kritik”. Kritik är en sak. Elakhet och hån gör inte kritiken raffinerad, vägledande eller tänkvärd. Och om konstnärerna inte får variera i sina kvalitet utan att hånas, inte kunna förmedla det som är viktigt för dem och som de och deras förlag, arrangörer, gallerister, producenter anser vara värdefullt, utan att rackas ner på – så blir konstnärerna ännu mer försiktiga. Konstnärer som arbetar ensamma, som saknar socialt skyddsnät som alla andra samhällsmedborgare tar för givet, som inte ens kan få en rättvis sjukpeng, som i princip alla lever ur hand i mun ( vilket har framgått under pandemin ) är en sårbar, utsatt och för ett samhälle oumbärlig viktig del. En av konstnärernas uppgifter, genom alla tider, är att blottlägga strukturer, fördomar och förenklade begrepp, andra är att roa, väcka tankar, ge tröst och mod. Till exempel. Eller att helt enkelt vara ett avtryck av sin samtid, att tala med andra, att möta andra, inte som person, utan genom sitt personliga verk. Och det är dessa människor som betyder så mycket som grupp för ett samhälle som ska stå ut med något som ingen annan yrkesgrupp vanligtvis behöver uthärda, offentlig elak kritik, som i sin tur kan göra det svårt för att få nya uppdrag och följaktligen har elak kritik makt att beröva oss vår framtid. Kritik är en sak, elakhet en annan. Om kritik behövs eller inte, vet jag inte – däremot behövs reflekterande samtal om all slags konst – men elakhet behövs inte.

De flesta människor hejdar sig när de blir skrämda. De flesta människor blir skrämda och mår fruktansvärt dåligt av att bli hotade, eller elakt bemötta. Jag tänker på min väns erfarenhet, en upplevelse som jag betraktar som ett övergrepp, en onödig brutalitet, något så oväntat i de sammanhang hon ingår. När jag hör henne säga ”Jag dog inuti. Jag dog. Jag är död.” och drar parallellen till vad alla konstnärer hela tiden riskerar och står det så klart för mig:

Man ska inte vara elak. Man ska inte vara elak. Människor kan dö av det. Var inte elaka!