Apropå stereotyper och den önskade korrigeringen av bilder och text.

Förutom att det är fullkomligt vansinnigt fel att peta i konstnärers verk, för att korrigera och anpassa dem till något som anses vara representativt för Samhället Just Nu, så innebär petandet i text och bild också en förvanskning av vår historia.

Jag har själv råkat ut för dessa diskussioner.

Skälet är att jag i två böcker har låtit två olika kubanska svarta män agera inte utifrån sin hudfärg utan utifrån sin mänsklighet. Som författare kan jag visserligen inte, och vill inte och bör inte ens försöka, gestalta alla dimensioner av en människa, men icke desto mindre agerar Eduardo i Den hungriga prinsessan och nu Angelo i min kommande bok Denzel endast utifrån sin mänsklighet. Varför är det då viktigt att nämna deras hudfärg, är inte det rasistiskt i sig?

Vår hudfärg berättar en del om hur vi tolkas i världen, därför kan det vara viktigt att nämna det. Förutom att man även nämner människors ögonfärg, kroppsform och andra yttre attribut som skapar bilden av en person. Men jag stötte på patrull med Eduardo för att han älskade att dansa. Och för att han trots umbäranden valde att göra glädjen till sin draghäst och kompanjon genom livets svårigheter. Dansa? Glad? Hm, inte bra. Dessutom beskrev jag Eduardos vackra kropp, hans muskler och skimrande hud. Nej, verkligen inte bra. En del av min vilja med boken var att jag ville beskriva en mans skönhet eftersom jag tycker att frossande i manlig skönhet saknas i litteraturen. Hans hudfärg var inte ett karaktärsdrag men det tillförde honom skönhet. Nä, inte bra. Det är klart att jag hade kunnat göra honom vit. Skulle jag ha gjort så istället, för att inte riskera att verka exotiserande dum? Nej. Det hade faktiskt varit att förminska honom och för mig som författare hade det känts som om man gjorde våld på min figur som inte fick ha sin hudfärg.

Den kommande romanen Denzel mellanlandade på ett annat förlag för några år sedan – som egentligen ville ge ut den – men de hade problem med Angelo. För att han var svart. Och som svart vacker man var han både en aktiv älskare och ett objektifierat sexobjekt i Sverige, vilket jag tycker är intressant. Dessutom hade han dansen och musiken med sig, något som många kvinnor finner oändligt attraktivt. Om man är född på Kuba är detta, att ha musiken och dansen med sig något som gäller även vita och gula. Och som författare ville jag föra in musiken och gärna dansen i mina böcker, då jag anser att de är så djupt mänskliga uttryck, som vi förtrycker i vår idé om att vi måste kunna allt perfekt för att få utöva det. Och som vi lider av att inte ha tillgång till på det vis vi kunde. Dansen, älskogen, musiken, njutningen.. det som alstrar kraft i det svåra människolivet är något vi ska hylla och måste påminnas om. Vissa kulturer har mycket närmare till musiken, dansen, sången än vi och det sitter i vår historia, vår idé om vad som är passande och inte passande. Det sitter djupare än vad vi tror. Och jag tror att förklaringen till det bland annat ligger i vår religion och den makt som kyrkan utövat över oss i detta karga land i generationer.

Det förlaget drog sig emellertid ur. Vi kunde inte resonera kring frågan på ett sakligt sätt. Rädslan att ge ut något som man inte riktigt kunde greppa om ifall det var pk eller inte var för stor. Lika bra det tycker jag eftersom jag verkligen inte hade tänkt att anpassa min berättelse.

Jag anser att detta ängsliga petande i konstnärers verk endast befäster den gamla ordningen. Ordningen är denna: Den enda människa som kan beskrivas med mänsklighetens hela spektra är DEN VITE MANNEN. Han behöver nämligen aldrig representera någon annan än sig själv.

En kvinnogestalt måste alltid representera sitt kön. Det finns exempel på hur en kvinnlig karaktär skrevs om för SVT, en av de mest populära serierna, för att hon inte var riktigt bra som mor. Detta är sant. Hon lät för mycket av sitt elände gå ut över barnen. (Sådant som vita män kan få göra hur mycket som helst i fiktionen.) Liksom kvinnoporträtt måste representera en god bild av kvinnan måste en svart person representera alla svarta och framstå som gott exempel, och naturligtvis gäller detta alla grupper vi kan komma på som INTE just är DEN VITE MANNEN.

Vad säger det?

Och för övrigt bombarderas vi oupphörligen av nidbilder av kvinnor. Det går inte att omfatta alla de stereotypa beskrivningar av kvinnor och flickor som har producerats i vår kultur och alla andra kulturer genom årtusenden och som produceras i detta nu. Även pojkar och män beskrivs i all evighets evighet som stereotyper. Vita beskrivs också stereotypt men vi ser bara när ” de andra” beskrivs stereotypt av det enkla skälet att vi anser att vi besitter makten. Men om vi skulle börja gå igenom alla stereotypa skildringar och bilder av oss människor – var ska det ta slut? Jag blir dagligen kränkt av de kvinnliga stereotyperna och är uppvuxen med att hela den bredd jag har som människa förminskas till något som ska serveras den manliga världen iklätt för lite tyg.

Visst är det bra om vi äntligen börjar bli medvetna om hur vi automatiskt tolkar varandra som människor och förminskar och förvränger och förtrycker. Men att begära att varje porträtt av alla – som inte är en vit man – ska representera den goda idén om en god människa är kontraproduktivt och förändrar ingenting. Den enda som då även i fortsättningen får beskrivas fullkomligt fritt och med tillgång till varje mänsklig nyans är som nu: den vite mannen.