Ida och Lisa. Två unga kvinnor som mördats av män som haft sina datorer fulla med våldsporr. Hur många faller offer för män som har sina datorer fulla med sadism mot kvinnor? Är någon intresserad av att kartlägga det? Är det i etablissemangets intresse?
Jag stod i kön till Berns en vinterkväll, tillsammans med min dåvarande kärlek. Jag var nitton, kanske tjugo år. En kille i kön, som vi inte kände, var upprörd över en video han hade sett. Han kunde inte hålla tyst om det. Han måste berätta. Och jag kommer aldrig glömma det. Min unga flicksjäl gick sönder på ett sätt som inte har gått att laga. Det är inte sådant man talar om. Det är sådant man förtränger.
Han berättade att på filmen, efter att en ung kvinna hade våldtagits brutalt – vilket han trodde var spel – skar man upp hennes hals. Hon mördades. Snuff movie, sa han. Snuff movie, heter det, sa han. Han darrade lite. Han såg ett mord med sina ögon. Ett inspelat. Ett mångfaldigat. En vara. Min kille ville inte höra mer. Han försökte få tyst på den här unge mannen. Men jag måste höra. För det var sant. Det var sant.
Jag kunde inte glömma det. Det finns sådana män, sådana killar, där ute som ser på detta, som vill detta, som realiserar detta. Flickor har fötts för att offras. Jag visste, sedan min tid i USA, att unga flickor försvann hela tiden. Bilderna i mataffärerna på försvunna flickor samsades med bilder på bortsprungna katter.
Några år senare såg jag en dokumentär på TV. Den handlade om prostitution. Ett inspelat telefonsamtal från en italiensk medelålders man. Han ville ha en flicka. Åtta- tio år. Han ville döda henne efter fullbordad våldtäkt. Han beställde det. Visst, de skulle ordna det.
Jag minns första gången jag läste en rubrik i en kvällstidning. Sommarmord. Lustmord. Som om det var något ljust. Våldtäkt och mord. Jag var åtta ungefär. Jag kunde inte fråga någon om det. Någonting svartnade inom mig. Någonting sjönk. Det går inte att reparera. Det är verklighet. Det är en del av vår verklighet. Det gick sönder. Något gick verkligen sönder i min lilla flicksjäl av denna kunskap om världen.
Vem är den mannen? Den killen? Den gubben? Det syns inte utanpå. De finns på tunnelbanan. I hissen. På jobbet. I skolan. På dansgolvet. I kaféet. På gymmet. Överallt. Det syns inte. Det kan vara vem som helst.
Det förstod jag. Och det handlar om mig. För jag är kvinna. Jag är flicka. Mina väninnor är flickor, kvinnor. Mina systrar. Mina döttrar. Mina mödrar.
Ida och Lisa. Två fina flicknamn. Bara namn. Söta namn på två svenska flickor. De som bar dessa namn, som låter som fina flicknamn, de människorna finns inte mer. De är döda. Mördade. Två män tog deras liv. Dessa två unga kvinnor mördades av två män som hade sina datorer fulla med våldsporr. Våldsporr. Vet ni vad det är?
Nå! Så vad ska vi säga? Lev på som vanligt flickor! Som en protest! Kvinnor i alla åldrar! Känn er fria att jogga en sommarkväll och lyssna på er favoritmusik i hörlurar! Känn er fria att ensamma ta er hem från arbetet här i vårt fria land. Fortsätt att gå ut och träffa era vänner. Fortsätt dansa. Fortsätt sov säkert i era hem! Fortsätt gå från en plats till en annan. Fortsätt lev! Lev i demokratins namn i envis protest mot terroristerna. Samhället gör allt för att skydda er. Vårt samhälle höjer beredskapen. Ett fritt demokratiskt samhälle som vårt och som vi är stolta över tolererar inte dessa attacker mot människor. Vi ska göra allt i vår makt, allt i vår makt, för att utrota detta våld, förinta detta hot mot vårt innersta, våra värderingar, allt vi står för.
