Min erfarenhet av psykvården & tankar om nationalsången

Jag vet att psykvården är undermålig och man får höra förskräckliga historier om hur sköra människor behandlas, vilket är under all kritik i ett samhälle som vårt. Naturligtvis behövs enormt mycket mer resurser, vårdgivare och kunskap inom detta häpnadsväckande eftersatta område. Förutom att det skulle bespara människor och ringarna på vattnet-människorna runt om stort lidande skulle det vara samhällsekonomiskt intelligent.

Men jag vill berätta att vi ändå lever i ett samhälle där det kan fungera! För mig har psykvården fungerat väl då jag hamnade i akut kris i samband med det grova brott jag har utsatts för av en ömklig satan klädd i helighet och martyrskap. Det är viktigt att veta att psykvården KAN fungera. Själv tog jag inte initiativet till att söka hjälp, delvis för att jag av gammal vana tänkte att jag ska klara allt själv, men också för att jag tänkte att ”kommer dom överhuvudtaget anse mig behöva hjälp?” efter alla rapporter om hur illa det står till i psykvården.

Min före detta man sa ”Du klarar inte detta själv. Du måste söka hjälp.” Och det fick mig att göra det! En fredag ringde jag till psykiatriska kliniken iÄngelholm där jag tillfälligtvis bodde. Redan i telefon började det kännas bättre. Sköterskan på psykiatriska mottagningen som talade med mig, lugnt och intresserat, på sin mjuka skånska började läka mig redan där och då. Jag förstod att det jag berättade var viktigt. Att det togs på allvar. Jag häpnade, kände mig en aning lättad och en aning hoppfull.

Hon frågade mig om jag hade haft tankar på att skada mig själv och det hade jag, eftersom jag började tycka att det vore bäst för alla som jag älskade att befria dem från mig som var ett sådant stort misslyckande. Jag hade inte de tankarna akut men hade vistats i dem en period och var livrädd att hamna där igen. Hon hamrade i mig att om jag kände mig sämre över helgen måste jag lova att ringa Helsingborgs psykavdelning eftersom Ängelholm hade stängt på helgen. Hon var så angelägen om det att jag nästan fick lugna henne, vilket också det gjorde att jag kände mig… värdig. Hon skulle ta kontakt med dem för att göra dem beredda på att jag kanske skulle höra av mig.

Vi talade länge och jag stirrade in i ett knotigt gammalt äppelträds vindlingar medan samtalet pågick. Det var skönt att sitta nära trädet medan jag talade om allt detta som jag inte uttryckt förut, Det var i april 2014. Och tidigt, före nio, på måndagsmorgonen ringde hon igen. Vårdteamet satt i sitt morgonmöte i detta ögonblick men mitt ärende var så angeläget att hon beordrats att ringa mig genast och boka en tid för mig. Hon var lättad att jag fanns kvar, att jag gick att nå, att allt var lugnt. Bara det. Jag kände mig mer och mer hoppfull för varje ögonblick. Att jag med det öde jag hade skulle vara så viktig för en psykiatrisk klinik? Tyvärr hade de ingen tid just på måndagen men nästa dags förmiddag, gick det bra, var det säkert att det var ok? Att få tid så snabbt var en välsignelse. Jag var beredd att få vänta i veckor. Genast, alltså genast, kände jag möjligheten till kraft och framtid strömma till mig enbart av dessa telefonsamtal med kvinnan som hette Jeanette.

Min första kontakt med psyket var ett samtal med överläkaren. Det i sig, att det var överläkaren, var också läkande och förklarande. Vårt samtal var omedelbart skuldbefriande och riktade mig framåt. Samtidigt blev allt ännu tyngre eftersom jag förstod hur illa det faktiskt var, vilken grymhet jag faktiskt var utsatt för, av att se dessa professionella människors reaktion och känna det allvar de bemötte mig med. Det var en stor befrielse och en omskakande chock. Men nu behövde jag inte bära varje millimeter av det som hänt själv. Nu visste jag att det fanns en plats där jag skulle kunna få avbörda mig lite av ångesten och smärtan hos människor som kunde hjälpa mig och som inte själva skulle gå sönder av oro för mig. Bara att veta det hjälpte mig. Lite till. Lite framåt. Lite lite. Men viktigt. Avgörande. På stående fot sjukskrev han mig, men mina inkomster existerade inte, fast lite kosing blev det ju och det var också symboliskt väldigt viktigt för mig. Jag skulle inte arbeta. Jag måste vila nu. Risken var stor för total utbrändhet. Jag kunde hävda det inför andra och jag slapp den stressen. Han skrev ut antidepressivt plus sömntabletter. Att sova är det viktigaste. Nu fanns möjligheten att långsamt komma in i en rytm av vakenhet och sömn igen , så att hjärnan hade någon chans att slappna av, vilket den inte haft på flera år. Min hjärna gick på högvarv i min fångenskap.

Veckan därpå började mina KBTsamtal hos Marie. Jag var arg från början i våra samtal, van att hålla allt för mig själv. Men snart kände jag större lugn med henne och i ett och ett halvt år träffades vi och överläkaren träffade jag en gång i månaden för kontinuerlig utvärdering.

Av dessa möten och samtal började jag förstå att vem som helst kunde varit hans offer. Jag började också förstå hur stark jag själv var. Hur konstruktiv jag ändå lyckats vara i den totala nedmonteringen av mig under dessa år. Den skam jag kände, även fast jag intellektuellt visste att den inte fanns, släppte. Jag skulle aldrig kunna förstå förövaren, eftersom en människa med sunt psyke inte kan begripa psykopati. Jag ville först och främst, från början, förstå hur han kunde göra så som han gjorde, men insåg efter ett tag med deras hjälp att nej, det kommer jag aldrig göra. Man kan inte förstå det hungriga tomma egots våldsamhet. Men jag fick tala om allt. Och spåra saker. Gråta och undra och så småningom fnittra lite. Ibland frågade jag dem, förtvivlad, om de trodde att jag skulle kunna klara mig. Ja, de sa att jag hade alla förutsättningar att klara mig. Och de beskrev för mig de olika faser man går igenom efter en chock och detta, att jag inte var ensam utan att mina reaktioner, min tvivel, mina ups and downs och hela processen har jag gemensamt med alla andra människor. Att det finns ett mönster i oss, en psykisk väg inom oss alla som hanterar, processar, och skapar riktning och möjlighet och framtid. Så är det. Det finns i oss men ibland måste vi ha professionell vägledning och stöd. Framförallt fick jag hjälp med att klara mig från vecka till vecka. Att helt enkelt bygga oerhört långsamt igen, bygga mig tillbaka till mina dagar, till min vilja, mina drömmar, min riktning. Bygga tillbaka tilltron till mig själv. Sakta sakta och nästan oöverkomligt ibland. Men tack vare dessa samtal vann jag, jag vann mycket, jag vann sådant jag annars inte skulle kunna få, sådant som är nödvändigt för just denna person för att ta sig framåt, klara sig, överleva och kanske till och med börja tjäna pengar igen som en ”riktig samhällsmedborgare”. Fungera på alla plan. Alla.

Jag är innerligt tacksam den hjälp jag fick på psykiatriska kliniken i Ängelholm. De räddade mig.

När jag skulle flytta tillbaka till Stockholm skrev överläkaren en remiss till den förort jag hamnat i med skyddade uppgifter. Nu tog det däremot tid. Remissen kom bort för att jag hade skyddad identitet. Jag fick ringa och tjata både här och där. Ängelholm fick skicka en till. Vi hade varit angelägna om att jag så smidigt som möjligt skulle få fortsätta mina samtal utan för långt uppehåll men trots alla ansträngningar från Ängelholms sida stötte det på patrull i Stockholm. Dessutom måste jag granskas där, trots att remissen var från överläkaren på psyket. Kanske man inte ansåg att min nöd var tillräckligt stor relaterat till annan nöd i den hårdföra Stockholmstrakten.

Efter två månader fick jag äntligen träffa en allmänläkare på vårdcentralen i min förort. Jag behövde inte ens säga en tredjedel så konstaterade han att jag behövde mer stödsamtal. Det var en stor lättnad att få fortsätta samtal. Men trots det tog det ytterligare en månad innan jag fick träffa psykoterapeuten på stället så det var evinnerlig. tur att jag inte längre var så skör, för att tvingas vänta så länge var svårt även när jag nu ändå mådde mycket bättre. På den punkten misslyckades vården och ganska rejält. Det hade kunnat vara avgörande om mitt skick hade varit sämre.

Jag ansågs ha behov av samtalsstöd varje / varannan vecka och lär behöva det ett bra tag till. Men jag får det. Det är inga konstigheter. Jag måste inte strida för det och försvara min utsatthet för att få den hjälpen. Och nu har jag slutat äta de antidepressiva tabletter jag knaprat i mig och behövt i två år.

Om jag inte hade fått den hjälp som jag fick i Ängelholm för snart två år sedan hade jag inte varit där jag nu är. Jag betvivlar att jag någonsin skulle ha lyckats pallra mig tillbaka. Denna livsavgörande hjälp som samhället har gett mig på högkostnadskort har räddat mig. Och det är dessa samtal som har burit mig, från vecka till vecka, ovärderliga stunder som heter vardagliga saker som klockan 9. 15 från vecka till vecka. Vetskapen att det anses vara viktigt att hjälpa mig hjälper mig också. Det finns styrka i det. Jag får en bekräftelse, ett erkännande. Du har utstått för mycket. Du ska ha hjälp. Det är viktigt att du mår bra igen. Och det fina är att det inte har att göra med mig som individ, utan som samhällsmedborgare i landet Sverige. Jag får hjälp för att en ovärderlig humanistisk filosofi ligger till grund för hur vårt samhället ska fungera. Jag är fattig, jag är kvinna, jag är brottsoffer. Samhället är min vän. Jag har erfarit idén välfärdsstaten Sverige när den fungerar.

Det är andra gången vårt samhälle räddar mig. Första gången var när jag blev sjuk i cancer. Jag var lika förvånad då. Det är alltså på många sätt ett helt fantastiskt samhälle med inbyggd människokärlek effektivt uttryckt i system. Två gånger har jag räddats för några hundra kronor ur egen ficka. Om jag tänker efter lite så är det många människor kring mig som räddats från sjukdom och död av vårt samhälle och somliga har fötts till det. När jag tänker på tjabblet om nationalsången på mellon ( som jag aldrig följer) och sjunger igenom nationalsången för att kolla om jag kan andra versen som jag förut varit skeptisk till, och kommer till det känsliga ”du tronar på minnen från fornstora dar då ärat ditt namn flög över jorden…” tänker jag inte alls på stormaktstiden – som för så länge sedan är svunnen ur vårt medvetande. Nej, jag tänker på den tid då vårt demokratiska välfärdssamhälle strålade och sken och inspirerade andra länder att sträva efter jämlikhet, sjukvård och utbildning för alla, den storhetstid då Sverige var ett föregångsland på jorden. Det är något att vara oerhört stolt över och rädd om. Det handlar om dig och mig, om våra barn, om våra föräldrar och om alla vi älskar. Och det går inte att byta ut Norden mot jorden, det kan jag med mitt liv intyga.