bakelser och kvinnohuvud
Jag minns när vi bodde i Göteborg. Den här dagen fick barnen Gustaf den andra Adolf-bakelse på dagis. Vi Stockholmare hade aldrig hört talas om det. Men jag tog villigt upp seden och idag är den utspridd. Kanske jag har fel, men vi hade i alla fall aldrig hört talas om det förut, på 90-talet.
Det är bra med bakelse i dimman.
Jag fick en bakelse när jag sist hade möte med Ann-Marie Skarp på mitt förlag. Piratförlaget . Bakelser är bättre än bullar. Det är något roligt över dem.
Det är trevligt att komma dit, särskilt nu när jag har så bra idéer och vi ska börja samarbeta igen. Jag ser verkligen fram emot det. Jag kommer att klara det, det vet jag, fast det fortfarande står på mitt sjukintyg att jag lider av medelsvår depression.
Men man får ta en sak i taget. Jag ska försöka lära mig att göra livet fyrkantigt. Att göra livet fyrkantigt handlar om att sova, gå upp, äta nyttigt och regelbundet, komma ut varje dag och andra fullkomligt basala saker. Det är sådant man kan tappa bort när man utsatts för alltför svårt drama, vilket har hänt mig. Men jag får god hjälp där jag befinner mig. Och mitt i allt kom Kärleken, så livet är sannerligen vidunderligt. Jag är tacksam för det. Väldigt mycket lyckligare än tidigare. Han gör mig lycklig och lekfull, den mannen. Jag känner igen mig igen.
Livet är fantastiskt, kan inte hjälpas, mitt i alla bizarra konstigheter. Det finns bakelser i dimman!
De böcker jag glatt hade på gång tidigare har som jag tidigare sagt, kommit av sig, på grund av Dramat. På grund av en Förklädd Bandit. Ungdomsboken och den erotiska romanen är skjutna på framtiden. En annan viktig bok måste komma före dem. Den arbetar jag på nu. Jag kan inte säga mer, jag får inte säga mer, jag vill inte säga mer.
Det blir nog inga fler filmer eller tv-serier för min del. Jag är trött på den branschen. Den ter sig för mig fåfäng och feg och mycket manligt dominerad, plus stinn av siffernissar.
Om jag var rik skulle jag starta filmbolag och göra helt andra slags filmer och serier än vad som görs i Sverige idag, men jag fick vara rik nog att också ha finansiell makt att ge dem dukar och reklam. Biograferna vill ha in si och så mycket folk den första veckan, annars läggs filmen ned. Första veckan är avgörande. Förr i världen kunde en film långsamt få växa. Som Gökboet. Ingen såg Gökboet på evigheter. Men långsamt spred sig ryktet om den och sedan vet vi att den blev en klassiker. Sådant kan inte ske idag. Konsten är fjättrad på ett annat sätt, kanske i synnerhet film, jag vet inte.
Å andra sidan existerar ett nytt rum. Om man har tur kan man få gehör på nätet, men hur lätt är det – egentligen?
Det är väldigt mycket i människornas tillvaro som handlar om pengar. Pengar styr våra tankar, villkor och förutsättningar i skrämmande hög grad. Det är förödande för samhällen när pengar styr konsten. Precis som det är förödande för vad det är att vara Människa då pengar styr vård och utbildning. Jag vill tro att människan som intelligent, spirituell och emotionell varelse utvecklas, men hindren är massiva, erfarenheterna av Mänskligheten nedslående. Tänk bara: prostitution. Och man undrar vad människan är för en varelse. Hur ska det gå?
Vi måste angripa vårt tänkande. Vi måste omtolka saker. Och omvärdera. Och befria oss från vissa begränsande och styrande tankesystem.
Man kan inte tänka för mycket på världen. Då kommer man inte ur sin medelsvåra depression hör ni ni. Man måste göra sin värld liten, på samma gång. Om man är mycket empatisk måste man göra sig egoistisk för att stå ut.
Det är faktiskt rent bokstavligt väldigt dimmigt där jag befinner mig idag. Men som sagt, även om man inte tror det, så finns det mängder av fantastiska skapelser sprungna ur den tjocka dimman! Ett oändligt antal bakelser. Det är fakta.
