Tur för mig ändå att den lägenhet vars hyreskontrakt jag kunde komma över efter att ha förlorat min bostadsrätt i Söder Torn, Medborgarplatsen, Södermalm, Stockholm på grund av Sam, ödeläggaren, ligger där den ligger. Jag hamnade i en vänlig förort, intill en stor susande vildmark.
Ingenting av det hade jag vetat, om jag hade fortsatt trampa betongen kring Medis. Ingenting om de obeskrivliga skogsvandringarna i alla slags väder – med upplevelser av naturen som gör mig tårögd, andlös, ger en känsla av både välsignelse och vemod. Med välsignelse menar jag inget som har med gud att göra i den religiösa meningen.
Livet!
Jag har aldrig varit tät, inte sedan skilsmässan och alltid kunnat uppskatta och njuta det lilla, och utmanats av att ha liten kassa. Nu har den utmaningen gått på högvarv, men jag är faktiskt bra på det, och det gör mig stolt. Jag hittar fina saker billigt. Jag sätter ihop mitt hem med begagnade men bra fina saker. Billiga. Blocket är perfekt. Men det finns också en del att finna i grovsoprum. Där har jag hittat matstolar – och fint skoställ målat i fin färg, ett klaffbord ( som jag sålde på Blocket – det var mycket populärt) – olika varianter av funktionella diskställ, ett sideboard, med mera. En soffa fick jag från en bekant efter att ha frågat på FB och den byttes senare ut mot en soffa jag fick ta över efter min son som hade tagit över den efter sin pappas före detta donna. En mycket bra soffa! Eftersom jag inte har en symaskin och inte har råd att sy upp fodral köpte jag tyg på Carlsons, riktigt sofftyg men inte i den exakta färg jag ville ha tyvärr, och så har jag fästat det med säkerhetsnålar. De går upp hela tiden men ändå! Det funkar!
På senare tid har jag också fixat min balkong som jag aldrig vågade sitta på förut i rädsla att ödeläggaren skulle hitta mig och som jag därför klädde ut till något slags avskräckande pundartält. Men nu har jag varit på Rusta, en väninna har kört mig och jag har lagt fint golv och har blommor i krukor, ljusgirlander och vindskydd. Riktigt mysigt. Helt underbart, fast den är liten och något felplacerad. Jag känner mig så stolt när jag ser ut på den. Och det kostade bara tusen kronor att göra den så fin.
Dessutom har min händige granne hjälpt mig att lägga ett golv före jul, golvet är ljust och tåligt och var på rea och lyfte atmosfären i hela hemmet. Golv är viktiga. De golv som fanns här när jag kom och som jag tvingats leva med i nästan sex år var av äcklig gammal linoleum, fulla med små konstiga hål som samlade skit, och aldrig gick att få rena. Så fort jag såg dem påmindes jag om min tråkiga situation och just detta: att det var fult och inte ens gick att få rent gjorde att allt i ett slag kunde kännas hopplöst. Jag hade mitt hem förut , ni vet, ett hem jag hade kämpat för, ett vackert hem med vackra golv och fönster och utsikt över stan, ett tryggt och säkert hem. Som jag förlorade på grund av det tiofaldiga brottet.
Men detta nya golv gör mig gladare. Jag nästan svävar fram på det. Det fick mig att börja sjunga för mig själv. Det gav mig energin att dansa, som jag brukade göra av ren livslust varje morgon – innan Sam, den falske, psykopaten och ödeläggaren trängde sig in i mitt hem med sina fejkade sorger och vädjade till en medmänsklighet jag tyvärr råkade äga. Men jag tar mig framåt, envist, långsamt och delvis bävande skapar jag något igen – för mig själv.
Och en morgon, för bara ett par veckor sedan, insåg jag att jag inte stod ut med det ohygieniska fula badrummet här mera. Det har funnits ett badkar innan jag kom hit och det vill jag ha igen. Eftersom hyresvärden inte gör något för oss, får man göra det själv. Jag hittade sprillans nya badkar på Blocket och efter att jag kämpat en hel dag för att slita och skruva och bända loss diverse ting som gjorde varje dag till en bister kamp, levererades badkaret nästa morgon. Och med lite nya inköp och en del uppfinningsförmåga har jag nu också ett fint badrum. Jag tror knappt det är sant. Ett par spegelskåp som jag har köpt på Blocket ska upp med hjälp av grannen, bara, sedan är det helt klart! Det är så att jag kan gråta.
Jag skapar ett nytt hem till mig. Bit för bit. Med mycket lite pengar och tack vare ingivelser i rätt ögonblick vad det gäller det nyckfulla utbudet på Blocket! Och till råga på allt; nu har jag köpt en bänkdiskmaskin. Den kostade tusen kronor.
Sedan har jag inte kunnat sova på hela natten, plågad av oro som fått sig rent kroppsliga uttryck, så hemskt ont i magen av nervositet! Hela ångesten som Sam placerade i mig triggad. Hur ska det gå? Hur ska jag klara mig? Hur i helvete har jag kunnat lägga pengar på en bänkdiskmaskin med mera? Jag har ju inga marginaler! Jag fick inget stipendium från Författarfonden, inte heller något krisstöd, boken Ödeläggaren säljer mycket bra men det handlar om tolv kronor netto per såld bok och ett par kronor per såld e-bok eller ljudbok. Vad sysslar jag med? Vad tror jag? Hur kan jag vara så vårdslös och vidlyftig? Jag kommer säkert gå under i alla fall nu! Stupet öppnar sig under mig så fort jag har gjort något bra för mig.
Jag vet inte vad som är rätt. Förmodligen att fortsätta som jag har gjort framförallt de senaste sex åren med att egentligen knappt ens köpa mat, i rädslan att allt ska försvinna, att inga nya pengar ska komma in. Men jag orkar inte leva så. Jag orkar inte skapa utifrån det, vara glad, vilja något. Jag tänker ” Tänk om jag blir 94 år som min mamma – hur fan ska jag kunna bo och äta ända till dess? Hur roligt kan det bli? Inte ett dugg!”
Jag får helt enkelt bestämma mig för att jag har gjort rätt i att skapa en trevligare tillvaro för mig, försöka göra denna plats jag hamnade på till ett hem jag mår bra i, inte till en plats som i sin nednötta skepnad på fel ort cementera mig i den olycka som ödeläggaren lämnade efter sig – fullt medveten om sitt dåd – en olycka vars följder samhället inte hjälper den utsatta/ e i.
Och det är en fin plats, jag har haft tur för jag går i den vilda skogen och får vara med om något så förtrollande som att vandra i högt blåbärsris, fullt av ljuslilarosa blivande blåbär, omgiven av hundratusentals knoppande liljekonvaljer, långt under de höga gamla träden. Ekorrar utför sina akrobatiska konster över mig, de vackra rådjuren betar intill mig, korpen ropar och jag får massor av vitaminer från de ljusgröna syrliga granskotten, medan jag funderar över livet, och tar en paus innan jag går hem och förskräcks igen över bänkdiskmaskinen för tusen kronor.
