En dag satte sig en stor trollslända på mitt knä.
Impulsen är att vifta bort den men jag insåg att det inte är ofta som en hel trollslända vill vila på en.
Så jag lät den sitta. Den vred och vände på huvudet. Vilken tur att man inte har förstoringsglas när sådant inträffar.
Jag tänkte att om jag var schaman eller naturfolk hade jag tänkt att det var någon som ville mig något och att trollsländan var budbärare.
Så kom jag på att det kunde jag faktiskt tro ändå, eftersom jag har viss fallenhet att tro att saker som sker har budskap till en.
Ett typiskt tänkande när man är vilsen och vill, Tänk om jag kan få ett användbart tecken!
I samma ögonblick kom jag på att det naturligtvis var Brita af Geijerstam som hälsade på. Hon ville mig något.
Vem annars?
Hon brukade säga att hon minsann skulle hälsa på mig efter sin död. Hon levde tills hon var 101 år. Första gången jag träffade Brita var hon 84. Vi blev väldigt goda vänner genast. När hon var 88 år var hon på middag hos oss och vår nyfödda son låg mitt på bordet. Efter att ha beundrat honom tyckte hon det var dags för oss att beundra hennes ring så hon gestikulerade elegant med vänsterhanden. Hon hade förlovat sig.
Han var en ung hingst på ungefär 76 år. De reste till Thailand och paddlade för att fira sin förlovning.
När hon var 99 år berättade hon att hon träffat en man i hissen som bad henne läsa hans manuskript. Det var kemi mellan dem. Det hade pirrat ordentligt men hon hade ju sin unge fästman att tänka på så även fast hon kände att han var intresserad måste hon hålla det kort.
Brita är mest känd för att det var hon som översatte och tog in Nalle Puh till Sverige. Hon var också balettlärare för prinsessorna på Haga och hade balettskola på operan. Hon skrev många barnböcker och diktböcker, debuterade med vuxen poesi när hon var nittio eller så.
Jag älskade hennes sätt att hälsa oss välkomna när vi var hos henne på middag. Hur hon utbringade den första skålen. Med sådan värdighet och fullkomlig medvetenhet om det dyrbara nuet. Och om kärlekens värde. Och alltid såg hon barnen , med samma intresse och respekt som hon såg oss.
Hon var med om många förluster och sorger i sitt liv. Men hon sa att hon alltid skapade en bubbla kring sig. Hur illa det än var, vad som än drabbat henne. I den bubblan kom ingenting in. Ingen oro, ingen sorg, ingen smärta. I den bubblan skapade hon. I fred. Hon rekommenderade mig att öva det.
Den stora trollsländan satt på mitt knä, vred och vände på sitt lilla huvud, och påminde mig om allt som Brita var.
Och hur hon trodde på mig. Starka Brita.
Så jäkla bra.
Falskhet, säger Stefan Einhorn, är vad svenska folket listar som största dödssynden idag.
Det är bra.
Falskhet är något av det mest förödande. Falskhet har många nivåer.
Mitt stora problem i hela min uppväxt var att jag aldrig kunde knäcka koden till falskhet. Jag trodde alltid alla om gott. Jag lärde mig inte heller. Jag borde ha lärt mig redan som liten.
Det fortsatte.
Jag tror aldrig att någon kan vilja luras eller svika eller förleda mig. Det går inte in. Det är som en enda stor tom ruta där. Vad som än händer, hur illa jag än råkat ut. Jag tror jag har råkat illa ut på alla områden nu vad det gäller falskhet. Kanske är jag äntligen rustad för framtiden. Eller så har jag en diagnos. Den tillitsfulla. Den som tror det goda.
Det är rart kanske, att vara så tillitsfull. Men inte särskilt konstruktivt.
Men det är ändå så vi lär oss. Vi lär oss att lita på varandra. Hur ska det annars vara möjligt att ha ett fungerande samhälle, eller socialt liv? Det är en grundprincip.
Men jag vet att Alejandro, min kubanske vän, berättade att där lurar alla alla hela tiden. Han blev lurad en gång som mycket ung, han gav någon pengar för att få ett par moderna brallor. Han fick aldrig se röken av brallorna eller försäljaren. Försäljaren sprang in i skogen. Men sedan hade han lärt sig.
Det sägs att vi är världens mest lättlurade folk.
En Britabubbla är bra att skapa kring sig.
Men jag har fått små piggar i öronen som också kan hjälpa. Att gnugga på. När man gnuggar på dem, de är akupunkturpiggar, lugnas hela systemet och stress- och ångestnivå går ner ordentligt. Jag är imponerad av att man använder sig av en sådan metod inom den traditionella vården idag. För inte så länge sedan hade man fnyst åt det som kinesiskt hokuspokus.
Det är ett bra tips till den stressade. Be om öronpiggar! Det hjälper många, inte alla, men många. Bättre än att ta medicin. Men läkemedelsindustrin är stark som vi vet, så man får nog fråga om det. Kanske inte det första de erbjuder en om man nu behöver det. Men med tanke på att människor i snitt talar i 2 minuter aktivt med sina barn behövs det nog väldigt mycket örongnugg.
Det dyrbara nuet, mina vänner.
