Charlotta von Zweigbergk, inspiration and to document his work!

Åh!

Min kära väninna! Min syster!

En av dagarna hemma i Stockholm träffades vi. Hon är min syster och vän och författarsyster. Inte min riktiga syster. Hon har en hel drös riktiga systrar och jag har ingen. Men hon adopterade mig som sin syster för några år sedan och jag henne. Så är det med det. Sedan har jag andra systrar också, en honungssyster och en fiancéee.

Så många gånger jag har gått genom Stockholm kring midnatt och klättrat uppför hennes trappor och hittat henne gyllenlockig i vindsvåningen där hon bor. Precis under stjärnorna och över de kulörta lyktorna. Så många sena kvällar vi druckit te i hennes kök med alla ljusslingor tända och så många stearinljus som möjligt. Och pratat om allt. Ätit mumsmums medan vi pratat. Jag älskar att se hennes ivriga ögon i allt gyllene hårburr och höra hennes kluckande skratt. Charlotta kan konsten att roa sig. Hela hemmet har hon fyllt med olika sorters underhållning, ofta i form av tokiga figurer med oväntade infall, som munken med stånd och galensnurrande tomte i snökula. Hos henne är jag trygg. Det finns ett par platser på jorden där jag är det. Dit jag aktivt längtar.

Charlotta och jag dricker te och pratar om skrivandet. Om skrivandets villkor och om passionen, nödvändigheten i att skriva. Om det starka behovet av att sätta ord på ingenting, behovet av att gjuta liv i det som vissnar och dör – som redan är dött och som är dödsdömt eller som inte ännu är fött. Det är vad författare gör. Bringar liv till saker, känslor, rädslor, mörker, tomhet. En rätt konstig obsession men häpnadsväckande och viktig! Charlotta är bokslukerska, hon läser hur mycket som helst, jag kommer aldrig i livet att komma ikapp henne. Charlotta ÄR författarinna i hela sitt väsen och sin livsmotivation.

Vi provar en del idéer på varandra, hör efter ”vad tycker du? ” och ” förstår du hur jag menar?” och ” vad tror du är bäst?”. Det är jätteroligt och har börjat bli nödvändigt. Jag kan inte prata om mina idéer på det viset med någon annan. Inte när det skrivna fortfarande är som vårjorden när tjälen knappt gått ur men börjar dofta, locka, så sakteliga ånga och man står sugen med fingrarna lyfta och inväntar rätt ögonblick! Oh så känsliga saker!

När vi träffades häromdagen berättade hon att hon har ungefär elva historier gående i sig samtidigt. Jag tänkte att det måste vara för att hon har superhög intelligenskvot och en alldeles särskild hjärna, men sedan funderade jag på mina egna berättelser. Jag har nästan detsamma! Hur ska man hinna med att skriva ner dem? Man vill ju skriva dem bra och då tar det en jäkla massa tid! Kommer det någonsin gå? Nej, för det kommer ju hela tiden nya berättelser till en! Och så är det så svårt att välja vilken man ska fördjupa sig i. Charlottas historier är fantastiska – de har sådan spännvidd och ingenting gemensamt med varandra. Mina berättelser har ofta några gemensamma teman men hennes är mycket vildare i grunden! Jag sitter och hoppar på kökssoffan och tjuter av upphetsning. Åh Charlotta, gör det, skriv den, skriv den och skriv den! Charlotta har arbetat fram en skrivmetod där hon faktiskt får väldigt mycket gjort och jag älskar att tänka på den styrka hon utstrålar. Om jag var bokförlag hade jag slukat henne hel och hållen! IDAG!

Men Charlotta har liksom jag inte kunnat skriva på lite för många år, av olika skäl. Istället har hon samlat på sig teman och idéer. För skapandet upphör aldrig. Vad man än går igenom så finns det någon del av en som fortsätter att samla -även om man inte har tillfälle att arbeta som vanligt. Nu är det dags. Nu kommer alla hennes berättelser! Jag längtar så till att få läsa dem!

Men eftersom det ser ut som det gör på bokmarknaden idag är det svårt, även för en etablerad och rutinerad författare, att få ett förlag – och sedan få utrymmet att växa vidare i sitt förlag. Så som det var förr. Man hade en redaktör och man tilläts prova sitt författarskap, tilläts växa in i det, förändra det, mogna fram sitt författarskap. Idag finns inte tålamod till det, kanske inte marknad för det heller, fast om det vet man ju inte mycket, det är ett antagande. Det är synd för många författare och dramatiker och regissörer och konstnärer har i alla tider fått tid på sig att mogna förut. Kravet på mångmiljonpublik eller bestsellermöjlighet har inte varit så stort som det är nu. Något som i sig kväver kreativitet och mod, vilket säger sig självt.

Men jag tror att människor alltid kommer att återvända till den vanliga relationsromanen, den som inte skvätter av opportunism. I alla fall så länge människor lär sig läsandets långsamhet och tjusning.Därför är det synd att förlagen idag inte är så intresserade av den traditionella romanen, som kallas midlit. Vår tid behöver beskrivas i den formen. Mycket kan inte beskrivas i film eller teve. Särskilt inte om det måste tilltala en popcornsmaskande mångmiljonpublik under trettio. Hur som helst, de nattglittrande tesamtalen under vindstaket hos Charlotta är så viktiga – för oss båda. De gör oss starka. Målmedvetna! Glada!

Nu när jag är psykiskt utmattad efter ett decenniums av häftiga utmaningar och den sista Katastrofdroppen, som jag – eftersom jag måste vara stark – har försökt klara på egen hand, så behöver jag den inspiration hennes uppenbarelse ger. Som den härliga stringens i hennes replik då frukosten drog ut på tiden. ”Nej! Nu är det dags att sätta igång!” på just samma sätt som jag själv har gjort förut. Och sedan satt hon i sin soffa – för där var det dags att skriva just den dagen – och skrattade och njöt av sina egna ord.

Vilken kraft det skrivande arbetet är. Vilka kraftkvinnor vi är. Faktiskt! Jag och många andra ensamstående mammor med fria yrken – FY FAN vad vi har klarat av. Att vara ensamstående är svårt nog, men att också ha ett fritt yrke. Det kräver sin kvinna. Inget för veklingar. Dags att börja dokumentera oss författarinnor så vi inte försvinner i historien och kvar finns bara männen – att forska på! – för att de samlat sina alster pösande av märkvärdighet. Dags att åtminstone börja ta foto på oss när vi arbetar, så det finns kvar! Arbetande, skrivande kvinnor, envisa och sega som FAN.

Jag har alltid undrat hur det kan finnas foton på författare som arbetar i sin solitude, till och med redan innan de blivit kända? Vem har tagit initiativet? Jag tror inte jag har mer än ett kort på mig när jag skriver och det togs när jag skrev ihop Ebba & Didrik till tv-serie och hade min son i magen. Herregud, jag får tack för mina alster så ofta från kända och okända och så finns jag inte på kort när jag skriver? Är det för att jag inte har insett att jag bör plåtas skrivande och tvingat någon att göra det? Eller är det för att ingen annan har insett det märkvärdiga i en sådan stund och det enastående historiska värdet i att ha mig på foto skrivande? Jag skojar lite, för att jag är fostrad att vara ödmjuk så jag måste anlägga en lätt ironisk ton, men inte BARA! I själva verket menar jag väldigt mycket allvar! Det har inte med min person eller utomordentliga fåfänga, utan BARA det faktum att jag är författarinna och har skrivit några viktiga saker som till och med fått äran att vistas mellan pärmarna på ”Thousands of Swedish classics”. FÖR FAN! Om jag var man hade jag inte skrivit denna blogg! Jag hade inte resonerat kring det här alls utan haft en DRÖS bilder på mig själv skrivande! Förmodligen hade alla de kvinnor jag lägrat sedan min uppslitande skilsmässa längs vägen AVGUDAT mitt snille och älskat att plåta mig när jag satt och skrev i just deras välsignade närhet. Och jag kunde kalla dem ” min musa!” och de skulle gå runt i regnet på asfalten och drömma om sin författare och köpa honom presenter och överraskningar.

Charlotta! Har du foto på dig själv när du skriver?????

Nåja, uppeldad av detta, måste jag konstatera att fotot till denna blogg INTE passar temat: arbetande författarinna. Jo hon tar en paus, just så upprymd man kan bli av sitt arbete. Åh, mina väninnor, vad jag älskar dem alla! Och upprop till alla arbetande kvinnor- oavsett arbete: TA KORT PÅ ER I ARBETE! (INGA SELFIES!)