Correction! Våld mot kvinnor räknas visst!

En gigantisk underhållningsindustri räknar det! En hel filmvärld, en outtömlig värld av tv-serier räknar det, en fet mängd författare räknar våldet mot kvinnor i guld.

Jag skrev i min förra blogg, med anledning av Kajsa Ekis Ekmans artikel om Fjärilsvägen och Ödeläggaren, att våldet mot kvinnor inte räknas, just som hon beskriver så tydligt med hjälp av kritikernas texter om dessa två titlar.

correction!

Samtidigt skrivs, produceras och ”konsumeras” enorma mängder detaljerade skildringar av våld mot kvinnor. Detta inbringar osannolika inkomster. Författare som gör sig rika med detta stoltserar med sina förmögenheter, och filmbolag, streamingtjänster och tv gnider magarna belåtet i kapp över hur skildringar av våld mot kvinnor genererar vinster.

Tänk om branschen som producerar våld mot kvinnor utan slut som underhållning kunde avvara några procent till offren för våldet? Som good will? Kanske någon författare som sitter och glassar med sina miljoner kunde skänka 4 % till kvinnor som fått sina liv förstörda, som tvingats byta bostadsort, tvingats gå under jorden, har fysiska eller och psykiska men för livet?

En annan sak som jag har tänkt på, som är direktkopplat till detta med ” våld mot kvinnor” – är att det verkar som om människor i allmänhet inte förstår att de kvinnor som utsätts för våld är vilka kvinnor som helst. Det är inte en särskild sort. Det står inte skrivet i deras födelseattest att de är särskilt lämpliga att fungera som offer för våld. Innan de har varit med om det har de ingått i den stora gruppen som inte har varit med om det.

Det verkar ibland komma som en överraskning för folk. Nu utgår jag från mig själv , men jag har sett riktigt häpna miner när jag i förbifarten, som en självklarhet har nämnt att jag aldrig hade varit i närheten av våld innan Ödeläggaren via sitt barn och min empati tog sig in i min värld.

”Va, jaså?”hickar somliga till med stora ögon. På så sätt framgår det oreflekterade antagandet att en människa som råkat ut för en våldsverkare, i detta fall en psykopatisk person med specialiteten psykiskt våld, måste ha varit predestinerad för det, kanske i princip fått med sig övergrepp från begynnelsen, med modersmjölken. Att man förmodligen har levt sitt liv i en självklar uppfattning om att man tillhör den grupp av människor som uppfyller våldmotkvinnorkvanten och inte har en livslång erfarenhet av motsatsen. Man liksom stammar fram; ”Du menar, att under hela ditt liv har du en erfarenhet som min – alltså, att gå säker och trygg i respektfulla relationer, du menar att du inte redan har burit på en sargad integritet som banditen bara luckrat upp lite till? VA? Menar du att du var som JAG innan du råkade ut för honom? Är det sant? Tillhörde du inte en särskild grupp liksom??”

Tillbaka till underhållsvåldet.

Om man blickar tillbaka på kulturutbudet i mänsklighetens historia kan man vara säker på att det aldrig förut har varit så normaliserat som nu: våldet, grovt våld, sexuellt våld, psykiskt våld och fysiskt våld mot kvinnor. Samtidigt som kvinnorna passerar revy som offer är ”kvinnorna” inte personer i dessa skildringar. De är redan från början fråntagna sin mänsklighet. Det finns ingenting som får oss att känna igen dem som om de skulle kunna vara en av oss, en av de mina, en av dem jag älskar eller jag själv. De är alltid bara offer. Den här diskussionen är gammal. Jag minns den från det att jag var tonåring på mitten av 70- talet.

Eftersom vi har lärt oss, matade av detta våld från barnsben, att kvinnorna som offras inte är som vi själva ( inte tecknade som karaktärer, individer, människor med en egen värld, i ett eget driv, inneslutna i en egen stark rörelse av vänner, familj, intressen, kärlek, arbete) är det kanske inte så konstigt att man överför föreställningen till verklighetens offer för våld, och blir förvirrad när det visar sig att jo… de är som vi, verklighetens offer är precis som vi.

Det nedslående är att industrin – det är mer en industri än uttryck för människans inre förkroppsligad i konstnärligt uttryck – inte har förändrats sedan 70- talet. Det har passerat generation efter generation med filmskapare, författare, producenter och alla har saknat förmågan att utvecklas. Ingen med makt har verkat för att ändra perspektiven. Våldet mot kvinnor räknas visst, och beloppen är gigantiska.

Det är något synnerligen perverst över det.