Att ha en hund, en valp, en yster storpudel innebär att man varje dag går på flera promenader naturligtvis och på dessa promenader får man se och veta så mycket om sin närmaste omgivning. Dessutom inträffar incidenter. Glatt sprang vi ut i morse min Ysterbulle och jag och idag skulle han ha löplinan eftersom jag skulle öva inkallning.
Utanför mitt hus planterar godhjärtade människor vackra blommor för sina egna pengar på sin fritid. Det finns en plätt i solen som är extra fin och hon som har ställt i ordning den sliter ganska mycket med det. ”Den här biten gör jag för de gamla damerna som bor här, så att de har något fint att titta på. Det gör jag så gärna. De blir så glada.”
Ett par höga ståtliga solrosor tronar i mitten av den soliga plätten utanför de gamla damerna. Blommorn är sagolika. Jag älskar solrosor. När min goda väninna Anci kommer på besök kommer hon alltid med solrosor och vi har goda minnen av saftiga havskräftsstjärtar på hennes balkong med solrosor nickande över oss. En annan nära väninna sa till mig förra året då allt var så hemskt att jag var som ett solrosfrö. Snart skulle det växa och så fick jag solros också av henne. Så jag förstår värdet utöver själva blomman, i de stora livsfyllda blommorna.
Min Ystersvans gick inte att hejda. Vips var han inne bland solrosorna för att släppa ut mängder av valpkiss. I nästa ögonblick knäckte han den högsta solrosen, den föll som en fura, den vackraste med massor av knoppar och flera solar utbredda mot himlen. NEJ! Så öppnades fönstret bakom mig. En liten dam, gammal med alldeles ledset ansikte, klagade med all rätta på mig och min hund. Jag bad henne att ta in solrosorna och sätta dem i vas och njuta av dem i alla fall. Nej, det ville hon inte. Hon var helt enkelt för ledsen. Jag vädjade. Nej, det gör jag inte, sa hon med gråt i rösten, stängde fönstret och drog ner persiennen.
Men….!
Hon kanske hon sitter där vid sitt bord hela dagarna, och hon var lycklig – förstås – för de vackra solrosorna som hon sett växa sedan i våras och som fortfarande hade långt kvar och som senare skulle locka fåglar till sig. Åh det var hemskt.
Nu har jag satt solrosen i en hög vas i rabatten så kan hon i alla fall titta på den någon vecka tills den inte orkar mer…
Sedan gick jag vidare lite dyster själv över det inträffade och såg en liten kille slinka ut från skolgården. Jag har sett honom sitta förut alldeles ensam i gräset vid gatan. Då väntade han på sin pappa sa han. Men nu var det bara förmiddag. Jag frågade honom vart han skulle. Hem, sa han. Vet någon om att du är ute alldeles själv? Ja, sa han. Men du är alldeles för liten att vara här ute ensam! Ja, men alla vet, sa han.
Men om skolan släpper ifrån sig sådana små utan att kolla att föräldrarna hämtar är något alldeles åt skogen och nu var det bara förmiddag. Jag kunde inte tvinga honom att gå med mig men jag gick in på skolan med min hund. Det var rast. Jag berättade för en kvinna om den lille pojken och hon började agera. En väldigt intelligent man som också jobbade på skolan kom fram
”Öh, du vet att det är förbjudet att ha hundar på skolgården va?”
”Men jag kom för att berätta att en liten kille är här ute alldeles ensam och jag har sett honom förut utanför alldeles själv.”
”Men det är förbjudet att ha hundar här! ”
”Jaha och vilket är viktigast anser du? Det är en liten kille där ute.”
”Kunde du inte ringa hans lärare istället?”
”Jag känner väl inte dem! Jag gick förbi med hunden.”
”Hunden ska inte vara här.”
”Vem håller reda på barnen?”
”Gruff gruff”, och gå sin väg, känna sig mycket intelligent. Uh uh, liksom. Uh.
My goodness!
Som tur var tog kvinnan tag i det ordentligt och följde med ut och vi hittade pojken. Han satt för sig själv väldigt nära trafiken, alldeles ensam och bara sju år. Han tog henne i handen efter en stund och följde med henne in igen för att prata med hans klasslärare och så får man hoppas att man hjälper den här parveln med bekymmer över sin lilla panna.
Så man kan säga att om inte det med solrosen hade hänt hade jag kanske inte träffat på den ledsna pojken precis just då. Så på det viset var det bra. Men i den lilla ledsna damens ögon, hon som drog ner persiennen, är jag förstås en usling. Så är det. Typsikt livet. Så är det.
