”De giriga offren”

Som jag skrev igår är det vid vissa brott , eller mänskliga företeelser så att offren ska bära skammen. Det kanske inte lyfter skammen från förövaren – men offren anses liksom medskyldiga. Detta gäller sexövergrepp och det gäller brott som bedrägerier. I båda brotten finns en misstro mot offret och hur offret har agerat.

Det gör mig fly förbannad.

Det är väldigt bra att man lyfter fram denna typ av mänskliga överträdelser på ett annat sätt nu. Inte förrän det görs, som i uppmärksamheten kring bitcoinbedrägerierna, kan man få en mer nyanserad bild av offren och därmed av brotten. Då krävs mod också från de som har utsatts att öppet berätta  vad som har skett. Det har en hel rad vanliga svenskar gjort, pensionärer som på grymt och nesligt sätt lurats av sina besparingar  – och anspråkslösa drömmar. Det är mycket modigt av dem. Detta är saker som måste beskrivas och begrundas, om inte annat så i preventivt syfte.

Något som sitter oerhört djupt i var och en av oss, något som verkligen gör oss illa, är att förlora värdigheten. Det ser man redan hos mycket små barn. Och att försvara sin värdighet känns ofta livsviktigt. Det livsnödvändiga i att försvara sin värdighet kan driva offer väldigt långt, för långt – bortom räddning. Det har ju med ens värde att göra – om man förlorar sitt värde räknas ingenting av det man säger och är, som viktigt. Då är man förlorad. Ensam är man ingen. Det är ingen bagatell,  värdigheten. Och den förlorar man när man har blivit lurad och utnyttjad, så som sker vid sexbrott och bedrägerier- men man gör det inte bara en gång, utan två; eftersom omgivningen ofta tar det sista ifrån en, genom att lättvindigt och oreflekterat lägga en del av skulden på den utsatta. Det är lätt att håna den som blivit lurad.

De här pensionärerna som nu har berättat vad som hänt dem, är alltså väldigt modiga och deras mod kan ge mod till andra. Och de många som föraktar dem för att de har ”varit så dumma att de har blivit lurade” kanske berikas med ödmjukhet.

Jag hörde ett radioprogram för några år sedan om människor som blivit lurade på miljonbelopp av bedragare som manipulerade dem på olika sätt, mycket privat. En polisman som utreder bedrägerier fick sista ordet. Han sa ”men det är alltid girighet som driver offren”.

Programmet var intressant till den punkten, då allt förklarades för enkelt, enligt den gamla moraliserande berättelsen, av samma slag som den som moraliserar över den våldtagna. Det var alltså delvis offrens eget fel. Den som sig i leken ger får leken tåla. Går du omkring och ståtar i din kvinnokropp så har du gett dig in i leken och i grund och botten vet du lekens regler, så skyll dig – åtminstone en aning! – själv. En enkel förklaring som lämnar den fördömande ro.

Vårt samhälle har börjat bli mer medvetet gällande offer för sexövergrepp som väl är  – tack vare att det inte längre tystas ner.

”Drömmen om att bli rik utan att arbeta!” är ett motto som man kan daska till offren för bitcoinbedrägerierna med. Därmed är saken klar. De har sig själva att skylla – de är lata och fåfänga! Men förutom att dessa offer ofta har det ganska knapert ställt och bara drömmer om att göra sitt liv lite enklare och roligare och kanske mer innehållsrikt, så är det väl inte särskilt konstigt om människor i vårt genomkommersialiserade samhälle drömmer om att få mer pengar – kanske rentav om att bli svinrika? Det mesta som presenteras som LYCKA i vår kultur förutsätter pengar. Upplevelser som restaurangbesök, resor, underhållning, kultur och även egenvård kräver pengar. Pengar genomsyrar allt. Alla är påverkade av detta, men de som har möjlighet att sätta guldkant på tillvaron känner sig fria att förakta dem som drömmer om att kunna göra det, de som gjort det stora misstaget att låta sig luras att satsa sina sekiner för att få lite mer.  Hur kan man fördöma det? Dessa människor skor sig inte på någon annan. De har bara drömmar i ett samhälle där allt handlar om pengar.  Deras ”girighet” har inte den lömska rot som den girigheten har, som lurar dem. Ändå ska de skämmas.

Och de som lever gott på pengar utan att arbeta, bär ingen skam, tvärtom är de beundrade och avundade och bemötta med respekt.

Jag har anledning att tänka en del på detta med skammen och förhållningssättet, det slarviga fördömandet, eftersom jag själv är lurad och ruinerad. Omständigheterna var helt annorlunda än för de aktuella Bitcoinoffren. Men resultatet är det samma.

Men jag, som offer, vet att väldigt många människor som är lurade  inte drivs av girighet. Jag vet för att jag själv inte drevs av girighet. Men det är, i den cementerade berättelsen och det allmänna medvetandet, inte offren som formulerar föreställningen.

Bitcoinbedrägeriet har tusentals offer i femtio länder. Majoriteten av dessa har drömt om att göra livet lite finare, för sig själva, sina barn, sina gamla föräldrar, en sjuk vän och liknande, men även om de drömde om den lyx som hjärnorna bakom bedrägerierna tillskansar sig med sina offers pengar, vore väl inte det så konstigt i ett samhälle där lycka symboliseras av lyxattribut? Varför är det skamligt när de som inte har drömmer om det som andra har?

(Hälften av denna text försvann just, och jag kan inte återskapa den och min egen tankegång som nyss var inspirerad, men ska försöka få ner några saker innan de helt flyger bort ur huvudet.)

Vad jag delvis försökte formulera i min förlorade text är att jag, som själv är offer, faktiskt själv har lätt att fördöma offer liknande Bitcoinoffren, och förklara det lätt med det uselfula ”girighet”. Det ligger, automatiskt och oreflekterat, nära att fnysa bort dessa människors tragedi som en följd av deras egen girighet. Nej, nu överdrev jag. Det ligger verkligen inte nära mig, men jag förstår att det kan ligga nära eftersom jag själv är präglad av samma förenklingar. Och det förstår jag eftersom jag ” har modet” att skriva min bok om hur jag blev lurad och ruinerad själv. Jag inser hur laddat detta med ” girighet ” och skam över offren är, eftersom jag vet att jag inte hade haft ”modet” att skriva min bok om jag hade drivits av just detta : girighet. Eller om det hade liknat äkta skamlig girighet. Inte ens äregirighet drev mig in i fällan. Och inte blind kärlek, något som också hade känts skämmigt, eftersom det skulle ha avslöjat något slags sorglig och naiv brist i min kvinnosjäl. Och att dessa saker skulle ha stoppat mig som författare att skriva min bok tycker jag är sjukt. Men jag reagerar enligt normen. Om girighet eller kärlekstörst hade drivit mig hade det sårat mig för mycket – i min värdighet. Andra hade haft lättare att se ner på mig för det som har hänt mig. Jag hade säkert själv sett ner på mig. För att bli lurad på alla sina pengar för att man är något så ovärdigt som girig eller något så ovärdigt som naivt kärleksdrömmande är skamligt och fritt fram att håna – trots att också ”kärleken” är som pengar; synonymt med ” lycka”. Om så vore hade jag förlorat all min värdighet. Och om jag hade förlorat all min värdighet hade jag eller en stor del av mig tyckt att det förmodligen vore helt väntat och rätt att jag skulle hackas sönder i mina redan blodiga sår, för att helt enkelt hackas ur gruppen och gå under. ”Värdigheten” definieras av den omgivande kulturen.  Det hemska är, tycker jag, att jag känner mig fri att skriva boken om hur jag blev lurad och ruinerad för att jag inte drevs in i det av dessa två skämmiga motiv. Jag kan göra det för att jag inte känner att jag har förlorat min värdighet.  Vilket visar hur oerhört svårt det är att vara offer för något lömskt, cyniskt och brutalt  OCH ha förlorat sin värdighet. Och hur grym omgivningen är som betraktar offer för en viss slags mänsklig ondska och hjärtlöshet som medskyldiga till sin egen tragedi.

Vad detta synsätt, dessa tolkningar, är rester av för omänskliga fördömande oskrivna lagar vet jag inte, säkert något religiöst patriarkalt ! – men man kan i alla fall konstatera att de inte är på offrens sida – utan helt och hållet på förövarens.

Vetskapen om den skam och det förakt man som offer kommer få känna när alla ser ner på en för att man har blivit lurad ger ondskan mycket spelrum. Skam – och skuldbeläggandet är ett av de bästa verktygen för denna slags ondska. Skam – och skuldbeläggandet ger ondskan skydd, marginal och oändlig tid att fortsätta skövla.