Mediakåt. Det är ett svårt ord, eftersom man på sätt och vis kan applicera det på alla som skriver på FB eller skriver bloggar eller på annat sätt försöker dra uppmärksamheten till sig och alltså kräver uppmärksamhet från andra inom någon typ av media. Som jag själv. Som de flesta som skriver på sociala medier.
Men jag tänker nu bara på begreppet ”kändisar”. ”Kändis” kan man vara av betydelsefulla skäl eller högst tvivelaktiga och allt däremellan och om kändisskapet är huvudmålet eller en bieffekt av profession varierar. Men så drabbas ”kändisen” av något, för det mesta är det sjukdom, men det kan också vara något skamligt beroende eller otrohet eller något annat som är lite skandalöst, något som kittlar vår lust att se undergång men också vår lust att se triumf och seger över det dåliga. Och vissa”kändisar” inbjuder då publiken- det vill säga ALLA ANDRA- att deltaga i misären, ödet, det som drabbat dem. Och i egenskap av ”kändis” kan gärna invitationen ske via kvällstidningar. ”Se min misär! Se mig! Se hur jag lider! Be för mig – på vilket sätt som helst, men gör det bara! Tack, tack, tack! Tusen tack, tack från djupet av mitt hjärta, snyft, tack tack tack för all kärlek jag får! Åh, det betyder så mycket.”
”Kändisar” kan till och med bjuda in fotografer att plåta dem i deras livskris och elände och så skapas därmed något utöver det privata eländet, utanför dem själva, för nu är det är ute i världen och lidandet är känt för andra. Och ”kändisen” kan räkna med MASSOR av stöd. Människor, alla dessa okända människor ute i landet som är deras publik eller bara vanliga medmänniskor som laddas av empati överöser ”kändisarna” med stöd, lojalitet, uppmuntran, beröm, hyllningar och hallå. Ett slags kärlek. Och det måste kännas underbart.
(Jag vet att det känns underbart. Jag får stöd från okända i min situation för att jag berättar lite om den på min blogg, så jag VET att det känns underbart och att det också har positiv effekt på läkande och återhämtande av styrka. Det är inte konstigt – vi är människor och behöver varandra. Fast i mitt fall har jag inte fiskat efter medkänsla, jag har bara varit tvungen att skriva om det som pressar mig, för att kunna skriva alls – och sedan överraskats av den kärlek jag fått. För det är jag tacksam så det är inte det spontana mänskliga engagemanget jag förringar, inte alls.)
Och är det inte stöd och kärlek som ”kändisen” vädjar efter? ”Kändisen” kanske förklarar sitt rop på världen med ett finare syfte, som att träda fram i sitt elände för att representera alla andra som lider på liknande sätt. Där är en stark poäng! Och där kan man definitivt säga att det är MODIGT. Och att det är att GE. Det GER styrka för andra att se och tänka ”men den och den, hen kämpar också med detta, jag är inte ensam…!”
Så långt kan det vara ok. Men vad händer sedan? Det är DÄR skon klämmer!
Jo, nästa steg är att när ”kändisen” har kommit i balans igen så byter ”kändisen” attityd. Allt som oftast. Hen blir förgrymmad, irriterad, provocerad och störd av alla idioter på gatan som kommer fram och är medkännande, angelägna, och nyfikna på hur man mår. Där går det ganska illa i hanteringen av det egna mediakåteriet. ”Kändisen” som nyss delat med sig av sin misär och slickat i sig stöd upplever nu ryslig harm! De mår illa! De känner sig jagade och kränkta! ”Varför låter inte de där främlingarna mig vara ifred? Varför tror var och varannan tönt i sin simpelhet att hen har rätt att kliva in i min privata sfär och ställa frågor eller visa deltagande medan jag köper mjölk??! Var inte så jävla pinsamt kändiskåta!” Hoppsan! Harm! Förakt! Arrogans!
Det är beklämmande att beskåda eftersom det om och om igen blottar bottenlös narcissism och egocentricitet hos ”kändisen”. Vilket känns lite unket. Inte bara det. Det berättar väldigt rakt om hur människor av egopösighet använder varandra. Och det får en att tänka på hur mänskligheten inte utvecklas. Och om man har engagerat sig lite i den där ”kändisen” och hens öde blir man förstås helt avtänd. Man häpnar. Ack, hörru ”kändisen”, du har gjort dig skyldig till ett empatiskt övergrepp! De som du nyss sökte stöd hos, den stora ansiktslösa massan som du tyckte var så härlig att svepa in dig i då du var svag, den stora mjuka filten av gränslöst välvillig avindividualiserad kärlek, som älskade och ville bära lite av just DIG i ditt grymma öde, tack tack tack i tårar tack tack tack tack från mitt hjärta TACK – får när det inte passar längre utstå ditt självgoda förakt. Hm.
Fundersamt börjar man inför ”kändisens” spottande treva efter Magdalena Ribbing. Är det inte oförskämt, Magdalena ( eller heter hon Margareta? Jag kan inte hålla reda på kändisarna) att först med tårar i blick vädja om medkänsla, stöd och uppmuntran från den okända underbara massan där ute, för att vid sitt tillfrisknande ur sorgerna, visa indignation och förakt för samma avindividualiserade massa när den undrar hur man har det, om de råkar se en på gatan? Är det inte en ytterst pinsam variant av ickereflektion och Magdalena, OHYFS, att i ena stunden klä sig i martyrens tårdränkta mantel för att i nästa, vid ett starkare skede, blossande av självgodhet frossa i ett ogrundat ( men härligt att svepa in sig i ! ) divamanér: ”Ni där ute, ni idioter, min publik, mina tillskyndare, för fan låt mig vara ifred så att jag kan förkovra mig i mitt unika´kändisskap´ utan er och sluta kleta era rotande frågor på mig och skaffa er ett jävla liv istället för att suga på mitt, det är inte min uppgift att svara på era snokande frågor om mitt privatliv era kändiskåta jävla idioter!”
Nog är det en tragisk fars över mänsklighetens fåfänga, dumhet och arrogans.
