I mitt hoppackande av mitt hem finner jag böcker jag glömt. Jag fann Så talade Zarathustra och tänkte att det borde vara dags att läsa den 35 år efter att jag köpt den och fanns strax ett kapitel som drabbade mig. ”Om de tre förvandlingarna”
Bildning, tänkte jag sedan. Vilken skatt att studsa emot, ifall man har den. Hur ord skrivna för länge sedan, eller nu, av andra människor som erfarit människolivet kan ge oss vägledning, styrka, inspiration att förstå vad vi är med om, istället för att vika oss inåt i eget grubbel och uppgivelse. Bildning hade mina föräldrar uti fingerspetsarna, men jag fick det inte via skolan och kanske jag är en av de första som förmenades bildning i min grundutbildning, skolan, den demokratiska.
Men att få stifta bekantskap, inte bara ytligt, utan på ett djupare plan med den litteratur, det tänkande som redan finns tror jag är något av det mest läkande vi kan göra, eftersom var och en av oss på vägen då och då går vilse. Alla tappar orienteringen i ungdomen om inte annat och det är där den borde intensifieras i skolan.
Så talade jag med min kärlek som arbetar med ungdomar på glid. De läser inte. De har väldigt torftigt språk, sa han. De har aldrig upptäckt vitsen med det hela.
När jag är ute i skolorna för att prata om mitt författarskap, och oftast framförallt om Tusen gånger starkare, så pratar jag om livet i stort för det mesta istället. Och de lyssnar. Som tända ljus. För hur ofta talar man om livet i stort, hur ofta står en vuxen människa och för en tankedialog med dem? Det kan bli helt underbara möten. Jag ser dem, även om de inte säger något när det är som viktigast och jag ser hur deras blickar förändras, hur kinderna börjar blossa, hur de reser ryggraden, hur de börjar lystra efter något annat, bortom det omedelbara, i sina högre skikt. Och bland alla de saker jag alltid försöker få med är det just detta: språket.
Utan språk kan vi inte tänka. De vill vara tuffa och självständiga och unika, men utan språk kommer de att tänka andras tankar. Det har de inte tänkt på!
Jag saknar själv massor av dimensioner och ord i mitt språk och det bleknar av att inte läsa. Och nu, när jag är i en sådan besynnerlig situation att jag förlorar mitt hem på grund av en annan människas illdåd mot mig, så begriper inte min hjärna allt den behöver förstå. Jag måste processa det som har skett och jag måste se det från olika håll och lyfta mig över det men samtidigt är jag mitt i smärtan, konsekvensen, den i högsta grad jordiska. Jag känner att mina tankar bänder och bänder och försöker spränga sig igenom något jag inte kan spränga mig igenom för att förstå, men om jag förstår tror jag att jag får kontroll över det, istället för att sådant jag utsatts för på vägen ska fortsätta skrämma mig. Men det kanske inte går, för man kan inte förstå den hjärtlöshet jag drabbats av från en jag hjälpte på alla sätt. Om man förstod skulle man själv vara galen. Men ändå.. att kunna formulera mig kring det gör att jag kan backa ifrån det, att jag kan se det utifrån, att jag kan lämna det utanför mitt eget inres sköra eld. Det som sker måste formuleras och omformuleras genom livet men då… att läsa något som drabbar en! som man inte riktigt heller helt kan omfatta, eller som man förstår på just det vis man behöver förstå det där man just nu är… det är ovärderligt!
Det är det som är konsten. Det är det som är det högsta, vackraste i människoskapet. Att skapa något ur det som är, som hjälper! Och där kommer bildningen. Att ge varje barn en skatt av bildning, inte på ytan, utan på djupet, det är vad ett gott rikt samhälle ska göra. För framtiden. För demokratin. För människan.
Det här är början på kapitlet som heter ” om de tre förvandlingarna” and I understood nothing of that sentence, but it appealed to my imagination. So I read and understood. But nothing can be completely described, never. Just pieces but many pieces together, which one acquires while acquiring oneself, makes us so infinitely less lonely in our lonely battle.
” I mention the transformations of the three spirits; how the spirit becomes a camel and the camel a lion and the lion finally a child.”
Strange huh? 🙂
Then when I read the chapter: striking. teary-eyed, happy, ödmjukt, stark.
