En ful liten fågel

Min mor som jag är hos ibland, fick två undulater av mig i 90 årspresent för några år sedan. Den ene är blå och han heter Lille Gumpen eftersom mamma höll på att kalla honom Lilla gumman men mitt i ordet kom på att han är en gubbe.

Den andra fågeln är en hona. Den första hette något annat, hennes namn är glömt, dock inte hennes grymma öde. Min katt åt upp henne, eller rättare sagt allt annat utom hennes rosa bål. Den utgjorde en sorglig syn där den låg på burens botten, utan fjädrar och huvud och vingar och fötter. Rätt så konstig katt tycker jag med egendomligt bordsskick.

Mamma och jag åkte och köpte en ny fågel, en vackert gul. Vi älskade henne genast. Särskilt den lite tufsiga fjäderdräkten. Efter att de suttit en vecka i varsin bur och trånat fick de komma samman. Lilla Gumpen var glad igen och sjöng hela dagarna. Hon sjöng också. Hon hette något annat då, vi minns inte vad. Inget passade riktigt bra. Snart upptäckte vi att den där söta tufsiga fjäderdräkten urartade och blottade alltmer av hennes rosa bål och skrynkliga lilla hals. Det sades att hon ruggade.

Det gör hon inte. Ingen undulat ruggar i två år.

Hon ser så eländig ut att man blir upprörd vid första anblicken. Alla som kommer till mamma slår larm. Hackar Lille Gumpen på henne? Är hon sjuk? Dör hon snart? Lider hon? Vad ful hon är! Så ful kan man ju inte vara som undulat utan att man är sjuk? Hon borde avlivas. Det är djurplågeri att ha en sådan ful stackars fågel.

Då och då reflekterar vi över detta. Kanske vi borde avliva henne. Veterinärerna säger att de inte vet vad det är. Hon ser bara helt fruktansvärt eländig ut som undulat betraktad. Den där skrynkliga röda smala halsen som ser ut som om den är 100 år. Och ryggen där man ser strukturen på hennes ömkliga undulatskinn som man annars slipper se under den vackra fjäderdräkt en sann undulat har. På skulten saknas också fjädrar. Hemtjänsten skriver alarmerande lappar till mig om den fjäderlösa fulfågeln i all välmening. Hon borde avlivas för sin egen skull!

Varje gång jag kommer till mamma tänker jag detsamma när jag ser pippin : nu är det dags!

Men så tittar jag på henne länge länge för att komma underfund med hur det egentligen är fatt. Och om och om igen förstår jag att denna underbara lilla fågelvarelse är både beundransvärd och i högsta grad älskansvärd. Hon har sådan livskraft att man genast borde ta efter den. Och den stilige blå herr Lille Gumpen kysser henne hela dagarna, trots att hon är så erbarmligt ful. Han sjunger för henne och han vaktar henne när stora hunden kommer eller monsterkatten. Den stilige Lille Gumpen ser bortom ytan, hans hjärta är varmt! Undulaten i hans liv är inte ens kompetent att uppfylla själva fågelidealet: att kunna flyga. Till det saknar hon fjädrar på sina små fula vingar. Men hon låter sig inte hindras. Hon tar för sig av livet ändå, utan minsta tvekan.

Hon hoppar. Hon klättrar. Hon är snabb och envis. Och dessutom är hon mycket modigare än herr Lille Gumpen. När det kommer något nytt in i buren låtsas han som om han inte ser det. Han sätter sina fågelfötter tätt ihop och vänder bort sitt ansikte, hummar för sig själv lite nervöst. Medan lilla Skrumpefjutt eller Fjutteskrumpan eller Skrufsetufs eller vad hon nu för dagen kallas fylls av oemotståndlig nyfikenhet och handlingskraft vid anblicken av något nytt. Hon studerar det ett ögonblick i stillhet, sedan tar hon sig resolut fram till det nya, hoppande, ramlande, klättrande, envis som synden. Hon undersöker det noggrant, provar om man kan sitta på det, krypa in i det, äta det, gunga på det. När hon har undersökt det nya vågar sig herr Lille Gumpen så sakteliga efter. När han också har undersökt nyheten stämmer han upp i stolta sånger, kanske är han självgod eller kanske han sjunger för den lilla Tufsiskrufsan, den modiga beslutsamma livskraftiga fulfågeln.

Hon ser så eländig ut och det har hon gjort i hela sitt liv att alla tror att hon måste avlivas, men inom denna ynkliga uppenbarelse finns en mycket rolig, påhittig och modig liten undulat fast hon mest liknar ett plåster med ett par fjädrar på.

Vad kan denna lilla fågelvarelse lära oss?

För mig är hon världens sötaste undulat. Vi är så fästa vid henne och hennes muntra livsmod. Och det är uppenbarligen också herr Lille Gumpen.