Det är tio år sedan jag hade cancer

Om några dagar är det tio år sedan jag upptäckte knutan i mitt bröst. Det hände en natt då jag inte kunde sova, jag hade vridit och vänt mig i flera timmar och reds av oro för hur mitt liv nu skulle gestalta sig. Det var tre år efter skilsmässan och jag hade verkligen gjort något annat av mitt liv under de åren, men nu kände jag att något nytt måste ske. Jag måste finna en väg, en riktning och jag var fortfarande ganska omskakad av att det hade gått så illa med vårt äktenskap. Jag var så orolig den där natten. Egentligen kunde jag inte finna ut vad det var som oroade mig, eftersom jag ändå tyckte att allt var ganska bra nu, men jag kände så starkt att något störde mig. Till slut kom jag att tänka på vad en vis kvinna sagt till mig för länge sedan. Hon var astrolog och jag hade gått till henne en gång som ung och häpnat över att hon kunde berätta så mycket. Och hon hade sagt att om man behöver hjälp kan man ropa på sina änglar. Det hade jag ingen aning om. Något sådant hade aldrig föresvävat mig.

Men den här natten, femton år efter att hon sagt det till mig, mindes jag plötsligt det. Och jag sa så, precis så ” kära mina änglar, vägled mig.”

Jag vet inget om änglar. Jag kan inte påstå att jag tror på dem, även om det vore underbart om de finns. Jag hoppas att de finns. Och jag tror inte på astrologi. Jag tror inte på spåtanter. Men jag tänker att vi själva vet en hel del om oss och om världen som vi inte vanligen har tillgång till, eller som vi rationaliserar bort. Min oro var redan där denna natt och nu, efter att ha bett om hjälp, lade jag handen över mitt ena bröst medan jag lutade nacken på den andra armen och då, ögonblicket efter mitt rop på hjälp, fick jag svaret på min oro. Som en liten pärla. Den satt alldeles intill armhålan. Och jag visste i den stunden att jag var sjuk. Oron i mig kanske var ett tecken på att jag visste det redan innan jag visste det så att säga.

Jag kände mig inte ett dugg sjuk. Tvärtom. Jag var fysiskt mycket vältränad och jag var lyckligare än på länge och jag hade massor av roliga planer, både i mitt arbete och mitt privatliv. Jag kände att jag var i full färd med att växa på en massa bra sätt. Det fanns ingenting i mitt liv som indikerade att jag var sjuk. Men jag var sjuk.

Man hittade tre tumörer. Två av dem var utvecklad cancer, den tredje som jag hade känt var en utstickare, som ännu inte utvecklats till cancer. Den räddade mig. Den liksom vinkade, hallå, något är på gång här! Om inte den hade stuckit ut där vid sidan hade jag inte upptäckt det. Jag hade aldrig i mitt liv blivit kallad till mammografi och jag hade inte en tanke på att gå av eget initiativ. Dessa lömska tumörer hade kunnat växa på utan att jag hade haft en aning om det. Jag är så tacksam att jag upptäckte den där.

Det var fruktansvärt alltihop. Och det hände just när jag började känna att nu, nu står jag bra på benen själv efter min 20 åriga kärlekssaga med barnens far. Men när kommer en sjukdom lägligt? Jag var ändå glad, minns jag att jag sa, att det hände just då och inte tidigare, för om det skett närmare skilsmässan hade jag kanske inte klarat det. Och barnen. Vi måste vara starka. Tillsammans. Vi tre.

Vi var det. Vi var starka tillsammans, vi tre. Jag och barnen, barnen och jag. De var mina krigare. De var min kraft. De var som två hästar vid min sida, eller två lejon.

Men jag minns hur jag en kväll några veckor efter beskedet, stod i dörrkarmen till tv-rummet där min pappa satt i sin stol. Han var nästan blind så han tittade fel under hela samtalet. Han trodde att han tittade på mitt ansikte men han gjorde inte det. Det var ett viktigt samtal vi hade min pappa och jag. Jag grät för att jag inte förstod varför just jag hade fått cancer. Jag grät för att de tankar som genomsyrar vår hälso – och skamkultur pinade mig. Varför hade just jag fått cancer? Pappa, vad har jag gjort? Jag är en bra mamma, jag är en bra dotter, jag är en bra vän, jag var en bra hustru. Vad har jag gjort? Varför har det hänt mig? Varför är jag skyldig? Varför ska just jag straffas med en livshotande sjukdom?

Pappa sa som det var. Det är inte ditt fel. Det är en slump. Det har inte med dig och din person att göra eller dina handlingar. Jag förstod ju också det, intellektuellt, men åh vad det var betydelsefullt att höra från min pappa.

Fuck Cancer och Säg nej till cancer och vinna kriget mot cancer… allt det pratet som varit den senaste tiden som speglar uppfattningen om sjukdom har jag funderat en del på. Som alla andra som utsatts för cancer. Ja, det finns en skam över det. Det finns en märkning över det. Det finns en sådan primitiv rädsla så att somliga verkar tro att de kan bli smittade. Och det finns en idiotisk idé om att man på något vis är medskyldig till angreppet eftersom man anses besegra sjukdomen ifall man har turen att svara på behandlingarna. Det finns ingen logik i sådana resonemang. Däremot påverkar man sitt mentala tillstånd, vilket i sin tur kan hjälpa i läkningsprocessen, men om man är bortom räddning så är man det. Vad som gör oss friska är mediciner, operationer, behandling. Det är den medicinska vetenskapen vi kan tacka.

Sedan får man lära sig, försöka, att hantera sin själ för att kunna förhålla sig konstruktivt till fortsättningen, men det gäller allt i livet.

Jag fick för mig att jag straffades med cancer för att jag hade varit lycklig på ett sätt som inte är det förväntade för en medelålders tonårsmamma. Jag trodde ibland att jag straffades för min kvinnlighet. Jag hade varit väldigt mycket kvinna de där åren, dansat, älskat, varit fri och jag prisade min frihet. Jag prisade min upptäckt av att inte behöva klamra mig fast vid en romantisk idé om tvåsamhet, jag prisade min frihet från traditionell kärlekssmärta, jag prisade de män jag omgav mig med. Ingen fick mig. Jag var fri. Viktigast för mig var barnen. Arbetet. Barnen. Inte mannen. Straffades jag för det nu? Skulle jag manglas ner och dö under min egen kvinnlighet? Cancern angrep just den.

De år som följde dominerades och dikterades av behandlingarna. I väntrummet på KS fick jag se alla sorters människor i alla åldrar. Vi som varit med om det bär en alldeles särskild tyngd. Vi vet innerligt väl att vi lika gärna kunde vara döda. Vi vet så innerligt väl hur fin gränsen är. Vi har tålamod på ett sätt, på ett annat sätt förmodligen inte för vi vet också innerligt väl att vi lever- just nu.

Ibland då jag nu drabbas av den stora känslan av meningslöshet tänker jag på vad som hände mig för tio år sedan. Hur det i ett slag tog ifrån mig mina planer och min föreställning om vem jag var och vad jag hade att göra och hur mitt liv den närmaste tiden skulle se ut. Mitt och barnens.

Ibland när jag känner att livet ändå på något vis faktiskt är… meningslöst, särskilt nu när jag inte har mina barn omkring mig och fortfarande konstigt nog känner mig vilsen då jag inte är navet för dessa älskade människor och inte är engagerad i det liv som var en självklarhet varje dag när man var en familj…. så behöver jag bara röra vid den tiden kring beskedet med yttersta spetsen av min tanke. Sedan kan jag återföra mig till livet och viljan till livet. Känslan av meningslöshet kommer så lätt över oss människor, men när man stått inför risken att dö vet man hur fäst man är vid livet. Hur fäst man är!

Det är svårt att leva. Det är tungt och det är förvirrande och det gör ont att leva. Det gör ont att krocka med andra människor, att såra och att såras och det är fruktansvärt plågsamt att fatta mindre och mindre av livet vilket jag gör med stigande ålder, men att få leva, kära vänner, att få leva… Att få se bladen i träden vifta för vinden, att känna blommornas doft, att få vara en del av en dag som börjar och slutar i en kväll och veta att jag får med största sannolikhet vakna i morgon igen och vara med ytterligare en dag… Det är det som är lyckan. Den existentiella djupaste lyckan. Det förstår man när man riskerar att mista det.

Ytterst få visste att jag var sjuk. Jag hade inget som helst behov av att basunera ut det. Jag hade inget som helst behov av medlidande. Jag ville vara ifred. Jag ville samla mig i ensamhet. Det är först nu som jag börjat berätta att jag var sjuk. Jag vet att det ändå kommer fram i boken jag ska skriva om brottet jag sedan utsattes för. Att jag hade varit sjuk gjorde mig sårbar för psykopaten. Tänk sådan tur att jag inte visste vad som skulle komma. Tänk så mycket man ska vara med om. Och allt är livet. Ja, allt är faktiskt livet.