Hej på er alla!
Det var nu jättelänge sedan jag skrev ser jag. Det är något med tiden, den försvinner. Men det handlar också om humör.
Det är så mycket konstigt som händer i mitt liv och allt är en vidrig följd av tidigare sorger. Men ingen av sakerna hör ihop, annat än att det ena efter det andra tär sönder en människa och gör en mer utsatt och sårbar.
Fast hela tiden studsar jag upp, som en docka, boing, en sådan där som finns på vissa gator med låg hastighetsbegränsning. Sådan är jag. Och man blir tålig av att ha vistats i dödens väntrum, i den maktlöshet som insikten om ens egen död ger. Då förstår man vad liv är och man faktiskt lever. Allt är bättre än det. Det gör en väldigt tålig.
För min del har de tre stora grundpelarna i livet ifrågasatts på djupet. Jag har inte sökt det. Men jag inser att det är så. Det första var kärleken. Mitt livs kärlek, mitt hjärta. mitt liv och min framtid, mina drömmar. Den tog slut. Den förvreds. Det gjorde mig så enormt illa. Kanske onormalt. Jag vet inte. Folk verkar klara av sånt ganska lätt. Men det har jag också verkat göra. Att vara stark har varit så viktigt. För mig. Att inte be om hjälp. I min erfarenhet har jag lärt mig att när jag har bett om hjälp har jag inte blivit hörd eller så har jag blivit hånad. Kanske det inte varit så farligt. Men det har tagit hårt. Och jag har slutat be om hjälp. Vi ska vara så starka.
Den andra grundpelaren var livet. Hälsan. Det självklara att jag var frisk och i min prime. Det var just när jag började må riktigt bra och skapa konstruktiv planer, efter skilsmässan. Då visade det sig att jag hade cancer. Jag fick göra sammanlagt nio operationer på en tid av sex år. En läkare gjorde ett misstag på operation nummer tre vilket fick en sådan följd för mig. Varje år visste jag att jag snart skulle ner igen, tillbaka till sjukhuset, tillbaka i en tids konvalescens. Även om tumörerna avlägsnades vid operation ett och jag var frisk efter operation, cellgifter och strålning ( förutom att jag fick en infektion efter hans misstag och förutom att jag en annan gång nästan fick blodförgiftning på grund av inget immunförsvar) så drogs jag ändå hela tiden tillbaka till sjukdomen och verkan av den.
Den sista grundpelaren är pengar. Men orsaken till det dramat är min egen empati. Efter all min egen utsatthet var det inte så svårt att trigga igång min vilja att hjälpa en annan utsatt människa. Men denna person snärjde mig, vilket var meningen, och utarmade mig. Han visste precis hur han skulle göra, jag var sårbar, i behov av trygghet. Jag hade önskat att någon skulle säga ” Allt kommer att bli bra. Du kan känna dig trygg. Jag hjälper dig.”
Det sa han. Vi kom överens om att hjälpa varandra. Jag hjälpte honom, långt utöver mina gränser. Jag hade hellre velat hjälpa mina barn, men han tog all plats i min hjärna. Det var så konstigt, som en blind kraft. Jag tröstade, stöttade, hyste, närde, lyssnade i evigheter. Jag kanske hade ett ängelskomplex. Inte vet jag. Men jag ville inte oroa eller såra en utsatt människa. Jag ville hjälpa. Vi var soulmates. Han var min vän. Den enda jag kanske kunde lita på. En hederlig kärleksfull man. En klok vän som liksom jag ville förbättra världen i förlängningen, men som själva tvingats förlora så mycket. Nu. Nu skulle vi hjälpas åt att vända livet till det bättre. Men först gällde det att rädda honom. Rädda honom. Se honom resa sig. Vilken lycka att se en så utsatt och orättvist behandlad människa resa sig. hur kunde det bli viktigare än att se mig själv resa mig? Det vet jag inte. Kanske min fostran. Kanske min fostran till kvinna. Ängel, välmenande, hänsynsfull, uppoffrande, tålig? Jag vet inte. Jag förstod det inte då heller. Jag hade bara en växande ångest. En tappad orientering. En rädsla.
Nu är jag ruinerad. Alldeles. Jag har inget hem om ett par månader för det sålde jag häromdagen för att betala skulder som är hans, i mitt namn. Jag drevs av humanism. Av lojalitet. Av heder. Av tillit. Av empati. ”Du är hjärntvättad” , sa Malik som var den enda som visste alltihop innan det brast för mig. Innan jag föll samman. Då hade jag tappat mig själv. Ödeläggaren hade utarmat min själ, min identitet, mina relationer. Ingenstans kunde jag vara sann. Jag har sedan barnsben haft ett besvärande behov av att vara sann i alla relationer. Jag var faktiskt hjärntvättad. I min egen utsatthet och under hans mentala dominans.
Det är ganska hemskt. Jag har läst mina 23 dagböcker som jag skrev under de här åren, för att försöka bena ut något för mig själv, eftersom jag inte fick tala med någon. Jag ser en livsstark, kaxig kvinna – visserligen utmattad och trött av sjukdom och skilsmässa men med god självkänsla och bra planer – underkasta sig alltmer. Tappa bort sig helt. Till slut trodde jag att min bödel var min enda räddare. Jag vädjade om julfrid förra året. En stunds frid med mina barn. Det fick jag inte. Jag har fortfarande ingen frid. Hur kan man ha frid när man inte har ett hem?
”Du var snärjd”, sa polisen när jag kom med min långa polisanmälan för ett år sedan. ”Sådana här människor vet precis hur de ska göra. De hittar alltid de svaga punkterna. De har en plan. De lever på detta.”
Jag hade inte ens förstått att jag var utsatt för ett brott. Att jag utsattes för hot och utpressning. Jag försökte bära allt själv. Jag försökte härbärgera det. jag försökte tro på framtiden och inte tänka negativt. Jag försökte vara stark. Jag mådde fruktansvärt men ville inte oroa någon. Jag ansåg att jag måste ta mitt ansvar. Inte oroa. Vara stark.
På vägen till polisen sa jag till min exman som hjälpt mig att komma ut detta, efter fyra år. ”Vad är det han har gjort som är kriminellt? Jag har ju bara varit dum!”
Så är det. Offret lägger skulden på sig själv. I sådana här brott, liksom i sexuella brott.
Jag har inga pengar nu. Jag har ett stort lån till banken.
För en liten tid sedan hade jag börjat komma över paniken, jag hade börjat vakna utan ångest över denna situation. Nu kryper det över mig igen. Man är ingen i systemet. Jag är ett offer för detta men det får konsekvenser i ett system som är obarmhärtigt. Så är det. Vad ska man göra.
Hur som helst, medan jag skrev detta sorgliga, just när det var som sorgligast faktiskt kände jag en liten tass på mitt knä under bordet. Lilla katten. Ett par gånger sträckte han fram sin tass och tryckte den mot mitt knä medan jag skrev det sorgligaste.
Nu vet mina läsare vad som hänt mig. Och jag skriver en bok om detta. Den ska heta HAN VET INTE VEM HAN STUNGET HAVER. Jag har just börjat. Det enda jag behöver är ro, en plats att skriva den på, ro. Men snart ska jag magasinera mitt hem på obestämd tid.
Jag har inte blivit slagen, jag har inte blivit sjuk igen kan jag säga till alla som oroar sig för mig och mina kryptiska bloggar. Det som hänt mig är privat kan man säga, men samtidigt är mekanismerna i hur det möjliggjorts inte ett dugg privata utan mycket allmängiltiga. Och jag har bestämt mig för att vara öppen med det. Eftersom jag har förstått vid mina möten med polis, advokat och psykiatriska mottagningen där jag fått samtal, att detta är vanligare än vad man tror. Men skammen, offrets skam, är så stor att man inte talar om det. och ofta inte ens anmäler förövarna.
Jag önskar bara lugn. Jag är en glad människa, jag har mycket att ge i mitt författarskap, men jag får aldrig lugnet att arbeta. Ibland tänker jag, tänk om alla som älskar Glappet, Ebba & Didrik och Tusen gånger starkare, eller Leontines längtan, Damen i handsdisken och Den hungriga prinsessan, eller Midsommarkvartetten eller Erling kunde skänka mig en krona? Eller fem? Som litet tack, en liten uppskattning. Vad bra det hade varit. jag hade klarat mig lite bättre över detta hot som håller på att utplåna mig.
Men den lilla tassen på knäet ger mig också kraft!
