Djupt omskakad efter mitt premiärföredrag om misshandel

”Nu står jag i alla fall upp”, sa kvinnan framför mig.

Bildligt tänkte jag. Visserligen lutade hon sig på kryckor. Men jag tänkte inte annat än just så. Vi kämpar, vi envisas, vi ger inte upp. Vi ställer oss igen. ”Jag står i alla fall upp nu.”

Det tröttsamma mantrat. Man måste fortsätta. Alltid fortsätta. Inte ge upp.

En annan kvinna, strax under trettio, hade en fråga till mig. Några muskler i hennes överläpp hoppade. Nervösa tics. I det fina ansiktet. Som om hon var jagad där hon stod.

”Har du något tips på hur man ska kunna våga älska igen? Hur man ska kunna lita på sitt omdöme igen?”

Hon hade tagit sig till föreläsningen, som de andra, för att någon äntligen skulle tala om det som präglar och krymper och skadar deras tillvaro. En galen man.

Jag hade inget svar. Kanske man kan känna igen tecknen sa jag. De andra sa, nej, det gör man inte. Man har blivit så trasig att man längtar bara efter omsorg, så uttröttad att man bara vill krypa ihop och sova i en famn som verkar snäll. Redan utsatt, redan förlorad kompass, redan isolerad, och djupt kränkt, kan viljan till inre frid brinna så starkt att man är blind, och blir byte för en annan – igen. Det går helt enkelt inte att älska igen. Det går inte.

”Mänskliga rovdjur” sammanfattar den kanadensiska forskaren Hare den specifika gruppen av förövare ifråga. Begreppet säger en hel del. Det är mest män som har denna skada. Den är inte förvärvad. Det är den psykiska skada som är allra svårast att bota. Man antar att den inte går att bota. Den mesta ödeläggelse som dessa män lämnar efter sig kan inte anmälas. De skövlar och går vidare.

En äldre kvinna strålade emot mig, som om jag vore själva solen, och omfamnade mig gång på gång. ”Det här var det bästa jag har hört. Hela livet har jag väntat. Du har satt ord på allt. Det här var det viktigaste jag har fått höra. Tack.” Omtumlad stod jag där. Så bra att mina ord kunde betyda så mycket för andra. Så bra. Men så hemskt. Så hemskt. Vilka världar.

En annan kvinna klappade om mig, om hon hade varit man hade hon dunkat mig i ryggen. ”Vad otroligt bra av dig att göra det här”, sa hon. ”Du måste fortsätta. Det du säger är som en upprättelse. Jag känner mig upprättad. Jag önskar att alla jag haft att göra med på vägen hade förstått det som du sagt idag. Äntligen”

Kvinnan på kryckorna strålade också. Ett så vackert leende, och ett högt gläns över pannan, klara vackra ögon. ”Ja, det är en riktig upprättelse”, sa hon. ”Jag är så tacksam att jag orkade ta mig hit idag.”

Och jag så tacksam att jag gav dem något. Att jag inte var ytterligare en som fyller rummet med uppblåsta ord, fyllda av tomhet. Men att! Att det jag sa var så viktigt. Rörde dem så djupt. Jag tog emot deras tack, deras personer, deras energi och deras blickar och röster. Omtumlad. Jag visste allt detta. Om misshandlade kvinnor. Jag var inte alls så illa ute som de här kvinnorna som tackade mig. Inte på långa vägar. Och de utgör en osynliggjord grupp människor – mitt ibland oss.

”Det är som att vi blir psykopaterna. Som om vi blir misstänkliggjorda”, sa de. ”Har du anmält misshandel nu igen? Vad är det du gör egentligen? Det är inte normalt att bli misshandlad hela tiden”, hade polisen sagt. Båda kände igen det. De skrattade igenkännande. Så som man gör när det är vardag. Ingen stor dramatik. Konstateranden.

”Att stå i rätten och inte kunna tala. För att kropp och själ är i uppror, alla instinkter skriker fly. Han är i rummet intill. Att inte kunna tala när man kommit så långt som till domstol. Men han talar. De är vältaliga och vet exakt hur de ska föra sig. Och man själv framstår som tokig. Man kan inte finna orden, man darrar, man får inte fram något. Det är ju hon som är tokig!”

Att vara vältalig och kunna presentera sig på mest gångbart sätt i varje situation för att få ut vad man vill ha, är en del av förövarnas psykiska skada. Annars vore de inte just de mänskliga rovdjur på en stigande skala. De gör sig bra i rätten. Att stå i centrum är inte heller så dumt. Och att framställa sig själv som den gode, grandios som man är. Dessutom ett offer, offer för den där kvinnans galenskap. Nähä, ingen dömd! Traska ut i friheten igen herrn!

En kvinna som såg ut som om hon skulle ta sig fram i alla stormar berättade att hon hade rymt tillsammans med sina barn från pappan. Barnen ville inte gå hem. De såg hur fadern hjärtlöst härjade med modern. De var ännu mycket små, men de såg och förstod. Insikten om att de redan kände av tragedin gav henne styrka att rymma med barnen. När det efter skilsmässan skulle avgöras var barnen skulle bo, var det den galna pappan som fick hela vårdnaden. Han hade hemmet. Huset. Bilen. Båten. Hon hade rymt för att skydda sig och barnen. Hon var hemlös. Du är ju hemlös kvinna! En hemlös mor! Det går inte! En hemlös förälder kan inte få vårdnaden.

Till och med de andra utsatta kvinnorna som hörde henne sakligt nämna detta ofattbara, hoppade till. Så är det, så är det. Det är lagar. Lagar. Nu var hennes barn gymnasister, och hon hade inte fått dela deras uppväxt. Nu skyddade de pappans nya fru och nya lilla barn mot pappan som hon en gång försökt fly ifrån för att skydda dem.

Hon hade för övrigt osynliga kroppsliga skador som gjorde henne arbetsoförmögen. Ständig värk och smärta och begränsad rörelseförmåga. Som följd av mannens framfart.

Medan han satt kvar i hemmet med deras barn blev hon tilldelad en lägenhet, eftersom det är kvinnorna som flyttas till okända orter utan vänner och kontakter, i en fastighet där det endast bodde knarkare, alkoholister och kriminella. Eftersom hon hade skyddad identitet och ingick i gruppen ” misshandlad kvinna” vill de flesta hyresvärdar inte ha henne. Hon kliver över madrasser med kanyler i farstun, och hon är rädd för sina grannar. Polisen säger att det inte är så farligt. Det är värre för mammorna med små barn eftersom de rör vid kanyler och annat. Båda kvinnorna sa att deras män alltid hittade dem. Oavsett vad de gjorde. De hade fått hjälp med peruker och ny klädstil, hemlig adress och så vidare, men alltid hittade dessa män dem. ”Bara han hittar en ny kvinna så ska du se att det lugnar ner sig”, var vad man sa för att lugna dem. Lösningen var alltså att en annan kvinna skulle falla offer istället. Det är besvärligt att hålla igång för många att terrorisera och tyrannisera på samma gång. Det kommer han inte hinna med!

Dessa kvinnor kände inte varandra, de här kvinnorna som kom fram efteråt för att tacka mig då jag hållit mitt föredrag. De berättade att de inte har vänner. Eftersom deras sjuka före detta män går på alla i deras närhet. Av hänsyn och omtanke om möjliga vänner avstår kvinnorna från vänskap. Och eftersom de blir flyttade till ort efter ort när mannen kommer efter dem är det svårt att finna vänner och bekanta . Och eftersom de är så trötta av vad de utsatts för i decennier är det en enorm ansträngning att orka. Men de sa att de gjort en ansträngning för att komma till biblioteket den här dagen. För att höra mitt föredrag. Oj, tänkte jag. Skälvande. Att mina ord blev så viktiga.

Jag tänkte på alla de andra. Som inte har styrkan att gå hemifrån och åka till biblioteket. Alla andra. Jag var i en stor svensk stad. Hur många andra tyranniserade kvinnor finns det bara där?

I mitt föredrag hade jag enkelt berättat om hur man kan bli snärjd av en annan människa. Hur det kan gå till. Steg för steg. Eftersom alla är övertygade om att det aldrig skulle kunna hända dem själva. Att man tänker att de kvinnor som råkar ut för fysiska och/ eller psykiska övergrepp måste vara en annan sort. Kanske en destruktiv sort som finner ett slags njutning i att dra till sig konstigheter. Det gör dig som offer ännu mer isolerad. Det finns en sådan brutalitet i de tankarna att det inte går att formulera.

De som råkar ut är en annan sort. JAG skulle aldrig…! Vi tror vi har vår integritet, känner igen ondska, är så värdiga men värdigheten är bortblåst i snökaos på Västerbron då bilisterna måste dra ner brallorna och skita utanför sin bil. Lättare än så ruckas vår kompass. Lättare än så skakas vår självklara integritet. Vår stolthet. Det räcker med att någon har tagit din hamburgare!

Alla har vi väl hört talas om någon stackare som bor på gatan och ser ut som 97 men är 48 och tandlöst försäkrar ” jag hade ett normalt liv en gång” och man tänker ” Njääää, det var nog inte så lille gubben / lilla gumman…. för i så fall hade du inte suttit här nu i stinkande kläder med tom gom. Simple as that!”

Men jag vet hur sådant kan gå till. Många vet. Många inom vård och rättsväsende vet. Men de flesta vet inte hur lätt det är att bli utknuffad utanför skyddsmuren. Den belåtna känslan av att det inte gäller mig – är farlig, privat och inte minst politiskt. Det är lätt att applicera galenskapen på större sammanhang än det personliga. Det bör man minnas.

”Förut satt jag i rullstol”, sa den tunna kvinnan med det vackraste leende jag sett på väldigt länge. Det var vackert för det var äkta. Blicken äkta. Orden äkta. Så blir det när man inte säger så mycket och man är dömd till ensamhet av en omvärld som inte rår på ” de mänskliga rovdjuren”. Dessa människor finns för övrigt beskrivna redan i bibeln. Den sortens människa. Det är inte någon nyhet att de existerar och verkar. Vi vill bara inte tänka på det. Dags att göra det anser jag. Dags att börja tala om denna sorts tyranni.

”Han slog mitt huvud så många gånger i golv och väggar att jag fick sådana skador att jag inte kunde stå och gå. Men nu har jag rest mig. Jag kan ta mig fram på mina kryckor.”

Hon var kanske tio år yngre än jag. Hon var en vanlig kvinna. Som jag eller som du som läser detta. Som din syster, din mamma, din dotter. Det var bokstavligt menat. ”Nu står jag i alla fall”. Det var sagt ur en helt annan erfarenhet. Nu kan jag stå på mina ben i min kropp igen. Jag kan gå, långsamt, vinglande fram med min ganska unga kropp igen. Vilken strid som ligger bakom det, vilken smärta och vilka svek, det kan jag inte föreställa mig. Men hon stod där och tackade mig.

Omtumlad åkte jag därifrån. Jag visste inte om mitt föredrag skulle vara till någon som helst nytta för någon. Jag processar själv det som har skett. ”Det är så bra att du gör detta. Fortsätt. Det är en upprättelse!”

Min upprättelse, sa polisen för tre år sedan då jag anmälde, är att jag har kunnat anmäla. Att jag har haft bevis nog. Och att jag har samhället på min sida,samhället som har väckt åtal. Det är min upprättelse. Jag får aldrig tillbaka. något av allt jag har förlorat. Men det är en viktig symbolisk upprättelse som skapar goda energier inom mig. Och jag har ofta tänkt på våldtäktsoffer. Hur klarar de sig? Kan någon utifrån förstå den fruktansvärda mentala kraft som krävs av dem för att ta sig framåt – utan upprättelse.

De här kvinnorna, som kom fram till mig efter det fullsatta öppna föredraget, fick alltså sin upprättelse av att en person som råkade vara jag stod inför dessa hundra och berättade hur man kan bli snärjd. Det var en futtig upprättelse. Det borde inte vara så att en sådan sak ska upplevas som något så oerhört viktigt att man kallar det ” upprättelse”. Det visar hur lite samhället ( som man kan definiera brett) har tagit hand om dessa offer för våld och brott och kränkningar.

Jag går i samtal. Inte så ofta längre, men regelbundet för att jag fortfarande behöver det. Jag berättade om denna upplevelse för min terapeut. Och sa att jag ju i alla fall inte blivit fysisk misshandlad. jag har bara förlorat mitt hem och mina pengar och mina år och en massa dagar och nätter och hamnat på väldigt hög stress och ångestnivå att jag fortfarande anses lida av posttraumatisk stress. ”Inte så särskilt mycket fysisk misshandel i alla fall” , sa jag, liksom i förbifarten. Hon skärpte blicken och citerade mig. Vad menade jag?

Hm. Jag har hela tiden sagt just det. ”Bara ” psykisk misshandel. Men vad sa jag nu?

”Vad menar du?”

Så berättade jag hur det kunde gå till de där åren. Och en del av det jag berättade har jag förut ” glömt” eller förträngt. Det har inte funnits plats att processa det OCKSÅ. En sak i taget. Och när jag berättat klart sa hon ” Ja, och det du just berättat definierar jag som fysisk misshandel.”

Jag hade just sagt ”jag definierade det inte som fysisk misshandel, jag tänkte att det var något slags underligt skämtande…”

Så går det också till mina vänner. Man tänker nä, det kan inte vara så… jag måste ha missuppfattat något, det var utslag av något slags skämtlynne…?

Idag ser jag ju att det helt självklart var misshandel, ett överskridande av en annans fysiska integritet utan tvivel. Även om jag inte blev slagen i ansiktet, eller i magen, eller något sådant. Det finns annat. Men det är som det gamla begreppet ” våldtäkt”. Om det inte sker med VÅLD är det då våldtäkt??? Eller är det en slags… missuppfattning? Ett skämt?

Och jag fattar inte att jag ” lät det ske” höll jag på att skriva. För så är det också. Man uttrycker sig så. Automatiskt. För att offret ska bära skammen. Gammal tradition det där. Men lät jag det ske? Nej. Jag var satt i sådan knipa att jag inte hade något val. Och nog har jag innerst inne vetat att nästa steg mognade fram. Våldet. Det fysiska våldet. Jag såg det. Jag kände det. Han berättade om det. Han förberedde mig för det. På många sätt.

Och om jag hade varit kär i vederbörande, eller trott mig vara det, om han hade lyckats med att övertyga mig om att det var så det var menat, som skrivet i himlen… Det skulle vara vi, sa han. Nej, sa jag. Det vill jag inte. Inte alls. Absolut inte! Aldrig i livet sa jag. Sluta tjata!

Men om jag hade haft mindre erfarenhet av män och kärlek och burit en djupare längtan till kärlek, hade jag kanske hamnat där. Han kämpade för det, eftersom han då hade tillskansat sig all kontroll över mig. ”Du är besvärlig”, sa han, inte bara en gång. Och det var jag. Jag var inte särskilt foglig eller följsam. Ändå- ändå föll jag så mycket offer för rovdriften och hjärtlösheten. Ändå höll jag på att mista det som är JAG. Och jag miste min tillvaro. Men vad hade hänt om jag, så som kvinnorna jag mötte, hade varit kär i mannen som visade sig vara rovdjur? Om jag hade legat i hans famn och lett i hjärtat av lycka tills jag förstod att jag var väldigt illa utsatt? Om jag en gång hade fäst mitt hjärta vid honom? Vart hade han drivit mig då?

Dessa kvinnor som var och en kom fram och tackade mig, berörde mig så djupt. Det här är en verklighet som ingen vill ta i. Hellre offrar man kvinnorna och låter de farliga männen fortsätta än att låtsas om att det handlar om vanliga kvinnor. Helt vanliga mödrar och systrar och döttrar.

Men hur gör man för att rädda dem medan de är fast? Det vet inte jag. Själv var jag svår att rädda, hur räddad jag än ville bli. Det vet jag.