Inte nog med att dessa berättelser allt som oftast så vackert omnämns som KULT – de är nu också KLASSIKER och har just kommit ut som sådana på Bonnier Carlsen.
De är jättesnygga! Och härliga att känna på och bläddra i förutom att de är substantiell läsning för nya unga och vuxna. Jag är glad och stolt att Bonnier Carlsen har satsat på denna nyutgåva, det är modigt i dagens läge, så jag hoppas att det är många som köper böckerna till de sina. På biblioteken vet jag att de ofta fattas, utslitna och stulna, enligt vad jag har fått höra.
Jag tar historen en gång till:
Jag skrev INTE böckerna först och TV -serien sedan men så brukar det vara och allt som oftast står det även så tryckt i skrift! Ack nej! Jag skrev först Didrik som sommarlovsteater 1985. Min blivande man, som då var min kille, regisserade den och det var vårt första samarbete. Jag var hos min pappa när de fem delarna sändes på P 3 på morgnarna och jag minns precis hur vi satt i morgonljuset som silades genom gardinen och lyssnade, pappa skrockade på sitt särskilda sätt och jag satt med knäna under hakan och lyssnade koncentrerat och fnittrigt. Jag kommer ihåg signaturen, som förstås Anders Melander skrev – han skrev all musik till Peters produktioner ( och många av Nationalteaterns hits ) och hur det tillrade fram på ett så otroligt pirrigt vis. Sedan ville P3 teatern ha en fortsättning året därpå och jag skrev om Didriks näbbiga lillasyster Ebba. På den tiden var det bara gamla tanter och Ebba Witt Brattström som hette Ebba. Något år efter detta presenterade Peter manusen för TV men de var inte ett dugg intresserade, hörde inte av sig ens en gång – den nonchalansen fanns redan då! Men sedan fick vi in den på SVT Drama och det var perfekt. Det fanns någon dramaturg som ville dramaturga det till vår fasa men det lyckades vi avstyra så att berättelsen fick vara som vi ville, som jag hade skrivit den och inte behövde anpassas till någon idé eller slätas ut.
Så spelades den in under våren 1988 och hösten och mitt i sommaren blev jag mamma och Peter pappa! Jaha, och medan vår baby sov delade jag upp berättelsen igen och skrev Didrik och Ebba, som alltså i bokform är två och inte sammanflätade, alltså lite annorlunda än serien. Då hade jag samma jättebraiga redaktör som jag nu har på Albert Bonnier, när jag skriver en på alla sätt väsensskild historia som inte kräver fantasi utan enbart erfarenhet.
Med GLAPPET var det så att vi hade puttats ut från SVT DRAMA i STockholm trots Peters alla framgångar ( jag hade EN men han hade flera ) på grund av att han vägrade vara JA- sägare och den dåvarande chefen med egna ord sa att hon måste ” svartlista” honom. Han fick aldrig mer jobba på SVT Drama. Den lilla familjen förlorade tryggheten och hamnade i Göteborg där en annan chef, Steen Priwin, stod redo, vilket man också hade gjort i Malmö när ryktet gick att vi inte fick jobba kvar i STockholm ( som frilansande ) Och Steen Priwin var underbar för mig som författare. Han litade på mig – försökte inte styra mitt författarskap. Först skrev jag DAMEN I HANDSKDISKEN direkt för Gerd Hegnell och den skrev jag innan vi flyttat till Göteborg, i ett litet rum uppe hos bonden som hade Erling, tjuren som jag skrev om i förra bloggen och jag väntade mitt andra barn. Jag minns precis hur det luktade. DAMEN I HANDSKDISKEN var en så kallad singel på en timme och den har aldrig repriserats och nu har de tagit bort den från Öppet arkiv, men konstigt nog har den gjort intryck, för allt som oftast möter jag folk som berättar för mig hur bra de tyckte att den var. Det fanns väl en igenkänning i detta att man måste hålla sin fasad och att ensamhet är skam.
Efter det flyttade vi till Göteborg där Peter hade jobb på Folkteatern och Steen ville att ci skulle göra fler saker. Han frågade vad jag nu ville skriva.( han kom inte med ett förslag som jag måste pitcha som det ofta går till idag – idén kom från mig istället, ganska bra när man har att göra med författare att de får brinna för sina egna idéer och inte för att ledningen ska fylla slotar och räkna publik ) Jag hade redan innan jag träffade Peter tänkt att jag en dag skulle skriva en serie om tjejer. Då visste jag inte ens att jag skulle skriva överhuvudtaget, men den första idén fanns redan, till och med ett par scener. Jag ville skriva en serie om unga tjejer som INTE var självdestruktiva, desillusionerade, bittra, humorbefriade och försupna redan som tonåringar – så som unga tjejer skildrades på TV och film – som om de saknade lust, mod, styrka, framtid, lekfullhet och strävanden utan om tjejer som var fulla av livsmod, lust, framåtrörelse och kraft men som krockade med den kultur vi har och som liksom alla av kvinnligt kön måste tvingas tampas med, ur självständiga och fria de än tror att de har rätt att vara. Ella tog upp striden, Josefin lade sig under kniven. Varsågod, skriv, sa Steen, och gav mig ett eget rum på TV huset och beklagade att han inte i egen hög person kunde passa barnen som ideligen var sjuka utan måste chefa – och det fanns ingen dramaturg dit ögat räckte- pust! – och Peter regisserade. Det tog ett halvår att hitta ungdomarna som spelade rollerna också denna gång, bland andra Julia Dufvenius och Katharina Cohen och även Johan Hilton som några decennier senare blev min förläggare när jag skrev DENZEL, innan han gick till DN från Atlas. Roligt. Roligt med cirklar som går in i varandra.
Medan Glappet klipptes skrev jag boken Glappet, men det var ingen spikrak väg. Först hade jag kontrakt på ett förlag men hamnade i oändliga och hopplösa diskussioner som blev bråk med förläggaren som tyckte att historien inte kunde handla om detta utan ungdomarna måste tala om världsläget istället och jag måste skriva in slang ( alltså… slang från 97 – hur har det sett ut idag? ) och svordomar, dessutom borde det vara mycket mer fylle och sex ” så läsarna känner igen sig”. Jag var arg.
Jag försöker, om det inte finns ett syfte med det, rensa mina berättelser från just ovanstående. Jag skriver med flit ett ganska rent språk, just för att det är så fruktansvärt superlöjligt när vuxna ska försöka låta som de tror att ungdomar låter när de talar med varandra, förutom att det snabbt är out of date. Pinsamt. Dessutom tycker jag om språket och jag tycker det är synd att späda på med ett fattigt språk fullt av svordomar när det finns andra ord att ta till. Det fattiga språket kan man ju syssla med när man pratar in reality men en bok är en bok och ett drama är ett drama – det är inte dokumentärt! Och jag var erbarmligt trött på hur fördomsfullt och platt ungdomar skildrades och tänkte absolut inte göra som han ville, så vi bröt ömsesidigt kontraktet.
Vilken lycka, jag kom tillbaka till Bonniers där Ebba och Didrik låg, och fann den underbara förläggaren och redaktören Annika Lundeberg. Hon läste mitt manus och sa
”DU SITTER PÅ EN SKATT!” och kunde inte begripa hur det andra förlaget inte hade fattat det utan försökt tvinga på mig sina dumma idéer. Annika var också min redaktör på Tusen gånger starkare, senare.
Boken kom ut ungefär samtidigt som serien hade premiär 1997. Men sedan skrev jag ett par vuxenromaner ( utan svordomar men med sex men sex med en tanke bakom ) på Piratförlaget och de köpte upp Glappet men sedan en liten stund tillbaka är Glappet tillbaka på Bonniers och allt är nu frid och fröjd och
BÖCKERNA ÄR UTE!
Och som sagt; SNYGGA och mysiga att hålla i, liksom mysiga sidor.
Varsågoda! Förnya biblioteket nu och ha en trevlig helg!
