En så noggrann psykopat

Ni som har läst Ödeläggaren kommer kanske ihåg att han målade mitt vackra mahognypiano mörkbrunt.

Jag kom hem till Stockholm en sväng mitt på sommaren för att åka till Spanien och skulle hämta pass och kläder i mitt hem i Tornet. Sam förbjöd mig att komma in. Han stod i porten utanför och spärrade vägen. Skrattande. Som om det var något roligt han höll på med. En överraskning, sa han. Jag förbereder en överraskning till dig. Tre faktiskt. Jag har ju sagt i flera år att jag har TRE överraskningar till dig. Inte förrän nu, efter ett och ett halvt års löften om roliga överraskningar, har jag kunnat verkställa det. Du får inte förstöra det. Du ska få det på din födelsedag.

Hans ben var brunfläckiga. Han skickade bilder från mitt sovrumsgolv med trasor som hade bruna fläckar. Jätteglad.

Det skulle vara något roligt. Jag vågade inte fråga. Jag vågade inte tränga mig in. Hur skulle jag kunna? Han var stark. Jag bestämde mig för att tro honom, det var något roligt han höll på med. Men jag kunde inte förstå den bruna färgen. Jag blev orolig att han hade tagit ner en vägg mellan de olika sovrummen och målat den brun. Det var det värsta jag kunde komma på. I så fall skulle det betyda att han ansåg att vi skulle dela rum. Han som alltid tjatade om att vi skulle gifta oss, fast jag alltid sa nej. Vi hade inte ens kysst varandra. Jag var ju inte ens intresserad av honom som man. Ingen fara, sa han, det kommer du bli, för ingen kan älska som jag. Ingen förstår KÄRLEKEN som jag. Och jag brukar alltid överraska mina älskade med roliga saker! Du kommer lära dig att älska mig. Det finns ingen annan för dig än jag. Vi kommer bli perfekta ihop, du kommer bli lyckligare på alla sätt än vad du någonsin varit. Det är bara det att du inte vågar förstå det än. Du har inte frigjort dig än från allt gammalt. Men du kommer att göra det. Jag ska se till att du gör det.

Jag åkte min väg, till Spanien, där jag var en vecka med min familj och jag rörde så lite jag kunde med tanken vid den bruna färgen, hans överraskningar, vid honom, vid mitt hem, vid framtiden.

När jag några veckor senare kom tillbaka, på min födelsedag, var han inte i lägenheten, men klassisk musik stod på och köksbänken, mitt skrivbord och mitt piano var draperade i presentpapper. På dem stod vaser med blommor och födelsedagskort. Han hade noga slipat min vackra köksbänk som han hade bränt två år tidigare. Han hade slipat den och oljat den, och återställt den i sitt forna skick. Alltså normalt hyfs när man förstört något. Den var fin igen.

Han hade slipat och lackat min tre meter långa arbetsbänk/ skrivbord. Det behövdes inte men det hade han hittat på som en överraskning.

Men vad handlade den bruna färgen om? Det förstod jag när jag lyfte på presentpappret till mitt vackra skimrande mahognypiano, som min morfar inhandlat 1926 i landets första pianofabrik. Sam visste att jag redan som mycket liten fascinerad hade tittat på den där mahognyn. Det var den han hade använt den bruna färgen på. Mitt piano var som dödat på ytan.

STrålande sa han till mig att han ville göra mina tre viktiga platser i hemmet hela och vackra. Köksbänken där jag lagar mat och blir stark, arbetsbänken där jag drömmer och skriver och arbetar – och pianot – som jag älskar, som är för min själ, för mina drömmar. Hela och vackra.

Smart.

Han tvingade mig med de två ” goda ” handlingarna att vara tacksam. Han visste mycket väl hur ont det gjorde med pianot som blivit FULT med en obegripligt stum, död, mörkbrun yta istället för det skimrande gåtfulla träet.

Han visste att jag, oavsett vart han skulle ta vägen, alltid skulle leva med pianot. Han visste också att arbetsbänken tillhör min före detta man, och att jag en dag skulle tvingas ( på grund av honom) att flytta ifrån hemmet med köksbänken. Men pianot, det skulle jag alltid ha med mig och det var brunt.

Jag har vant mig vid att se den bruna fula ytan. Men nu, nio år senare, har jag fått lära mig att färgen går att ta bort. Den senaste veckan har jag arbetat med det. Det tar min tid. Han har tagit så många år av mitt liv. Medan han ” pågick” i mitt liv och långt därefter, för att ta hand om allt han orsakat mig. Så är det, när man råkar ut för en annan människas illdåd. Det gäller alla. Människor som blir våldtagna måste hantera det i sig, rent konkret, med sig, rent konkret, hela tiden. Värre.

Men nu när jag skrapar bort färgen som till stor del lyfter från mahognyn med hjälp av färgborttagningsmedel, ser jag hur oerhört noga han varit. Han har strukit på den bruna färgen i många många tunna lager och varit ytterst noggrann i nästan alla kanter. Han har helt enkelt lagt ner ett stort arbete på att förstöra pianot. Det är slående.

Den minutiösa noggrannheten, när det gällde något som av någon anledning fyllde honom med stark motivation och njutning, är intressant. Han var vårdslös och slarvig ibland, och det föll honom i fatet. Men denna petighet, som måste ha utförts i lugnt, tålmodigt tempo, metodiskt, fascinerar mig. Så har han gjort.

Så gjorde han i sin bearbetning av mig.

Det är mycket som inte fick plats i boken, bland annat att jag fann papper efter att han hade flyttat från Tornet, då min vän Tim flyttade in istället ( det ger mig fortfarande rysningar av lycka: hur snopet S fick ge sig av) i garderoben bland hans inkastade grejer. Han hade skrivit frågor på papprena. Enkla, till synes ganska oskyldiga frågor. Sedan hade han skrivit alternativa svar. Utifrån de alternativa svaren hade han skrivit nya frågor. Och så höll det på i ett par led.

Jag minns att jag stelnade till när jag såg detta och höll andan. Jag förstod, men stod inte ut med att förstå. När jag senare, efter att vi anmält honom och min familj visste hur jag varit utsatt, kände jag mig TRYGG och vågade ta in vad jag hade förstått.

Det är det sorgliga. När man är hotad kan man få saker helt tydliga framför sig men man har inte råd att ta in det, att agera utifrån det. Man är ju hotad. Man är rädd. Ens sinne kan inte låta det som man tydligt ser, landa.

Men när jag var trygg förstod jag att han helt enkelt förberett nästan alla samtal med mig. Han satt inne i sitt rum bakom den stängda dörren och förberedde sig. Han visste vart han ville komma. Han steg ut, han visste att jag kanske hade bråttom, att jag måste jobba – det spelade ingen roll. Desto bättre kanske, för han skulle få mig att snabbare svara. Och han hade redan räknat ut alla alternativa svar och hur han skulle kommentera dem för att leda samtalet dit han ville komma. Oavsett vad jag sa. Han verkade spontan, men allt var uträknat.

Noggrann.

Precis som i brunmålandet av mitt vackra piano.

Men jag löser upp den fula färgen. Och jag skrapar bort den. Skikt efter skikt. Mahognyn kommer fram igen, med sina levande mönster och en del av sitt djup. TRÄ, istället för platt matt färg. Jag måste säkert sandpappra och kanske vaxa eller lacka, jag vet inte, men ytan är redan återigen LEVANDE och när jag såg mahognyn skymta fram i allt det döda, matta, bruna tänkte jag”nu är gudarna med mig igen”. Så är det också. När man gör våld på sig själv genom andras verk kan inga gudar vara med en riktigt. Men när man gjort sig fri att följa sig själv mer är det som om allt möjligt börjar fungera, smått, smått, allt börjar leva.

Det är en stillsam njutning, trots att det är en ABSURD sak att hålla på med, att tålmodigt få fram mahognyn igen. Men det trodde han inte, när han lade dessa skikt av färg, han trodde inte att jag skulle vara lika noga, att jag skulle ta bort varje penselstråk, varje rörelse. Tanken på hur han njutit av att täcka den skimrande mahognyn med sitt fula och hur han varit säker på hur det skulle göra mig illa, och nu; jag tar bort det, jag tar FAKTISKT bort det… den tanken är…. rolig.

Jag läser Gita Serenys bok om Mary Bell. Flickan som dödade två pojkar i England för femtio år sedan ungefär. Med den boken får man inblick i tänkandet, i njutningen som det innebär för människor med psykopatiska drag ( avsaknad av affektiv empati ) att åsamka andra skada. Och i hur angelägna de är att smita undan ansvar. Hur lätt de kan skylla på sin bästa vän, utan att blinka. Hur smarta de är, kvicktänkta, registrerande. Hur exakt och precist minne de har, hur de använder sig av det för att leverera rätt sak i rätt ögonblick. Hur ordrika och orädda de är. Hon stod i rätten, elva år gammal, och utan att skygga förvirrade hon och fördröjde hon lagmännen. Hon saknade rädsla för andra. Men var rädd om sig själv, så klart. Bara. Det är intressant läsning. Inget av det är främmande för mig efter att ha stiftat bekantskap med ödeläggaren, men det är intressant att dragen är så gemensamma.

Man borde sluta kalla det för ”psykopati” – det skapar sådant avstånd som om det inte rörde sig om verkligheten, utan om spännande fiktion. Man borde istället använda en bokstavskombination och man borde sluta vara rädd för att ta i problemet. Man borde våga närma sig fenomenet redan tidigt i barnens liv – innan de är stora nog att börja göra riktig skada. Det existerar så mycket tabu kring detta. Det hjälper ingen. Hur skrämmande och motbjudande tanken än är; psykopatiska störningar måste upptäckas redan hos barnen.

Jag har haft tur.

Och fortfarande skriver läsare till mig och tackar för boken. Det gör mig innerligt glad. Den gör nytta. Det var det viktiga med allt detta som hände. En bok skulle skrivas som kan göra nytta. Till och med STOR nytta.

Och mahognyn börjar skimra igen. Tack vare mina egna händer. Tack livet!