FÖRFATTARBESÖK i HALMSTAD

Häromdagen var jag på Halmstads helt fantastiska Stadsbibliotek, inbjuden att tala om Ödeläggaren. Det är konstigt nog första gången jag har varit ute och talat om min senaste bok, kanske för att den kom under pandemin och sedan föll ur arrangörers tanke. Den har dock inte fallit ur publikens, läsarnas medvetande . Varje vecka får jag några brev från läsare som har upplevt boken så starkt, som har funnit en befrielse i att läsa den, en upprättelse eller endast en bladvändarläsning som inte lämnat deras tanke och gett dem nya insikter. Det är så bra, det gör mig så glad, om man nu kan använda det ordet i det tragiska, förfärliga sammanhang det handlar om : där tusentals människor far mycket illa, får livet förstörda, tappar bort sig själva, förlorar sin kraft, ibland sitt jag i följderna av psykiskt våld, om det så är utfört av psykopater eller nästan psykopater. Något måste alla de som utsätter andra för psykiskt våld ändå ha gemensamt: avsaknad av empati och ansvarskänsla. Sådant som sunda människor tror att alla andra människor orienterar sig enligt, som en gemensam grundläggande överenskommelse mellan oss alla.

Nu var jag i alla fall inbjuden att tala på Halmstads Stadsbibliotek och för det första blev jag alldeles lycklig av att se detta fantastiska bibliotek. Det byggdes för 16 år sedan och den vackra glasbyggnaden som delvis är byggt ut över Nissan är ett resultat av en arkitekttävling. Biblioteket är i sig ett stort konstverk som smyckar staden, som lyser av lockrop och värme, rymd, kultur och gemenskap. Därpå blev jag – som ofta när man möter bibliotekarier – djupt imponerad av bibliotekarien Jeanette som tillsammans med sina kolleger har så många — ja , underbara! —- projekt på biblioteket. Samhällets vardagsrum. Men ett vardagsrum där så mycket tankar myllrar, och ibland byts och delas. ”Här är våra läserum” sa Jeanette under sin rundvisning av praktbiblioteket. Bland annat, berättade hon, har de läsegrupper där som är öppna för alla och det är KÖ till dem! Och det är inte BARA kvinnor, som det ofta är, utan också män och killar – deltagarna är från 18 till över 80 år. En av dessa läsegrupper heter

POESI FÖR MELANKOLISKA

Bara det! Så vackert och lockande, och så fin miljö att vara melankolisk och nyfiken i, i detta glashus fullt med så mycket tankar och andetag, en bit över Nissan,

I dessa grupper läser hon och hennes kollega en dikt, den är kanske på tolv rader, och sedan ägnar de två timmar till att tala om den, tolka den, känna kring den, formulera , fundera, reflektera, dela. DET MÅSTE VARA FANTASTISKT att vara med i! Ja, sa hon, DET ÄR FANTASTISKT, ALLDELES UNDERBART och vid sådana tillfällen får man djupt hopp om mänskligheten.

Så var det dags för mig att prata om Ödeläggaren. Jag ville vara riktigt strukturerad, som om jag skulle undervisa, men jag tröttnade snart på det. Det är alltid roligare att prata fritt och i stunden, vara närvarande. Sedan ångrar jag mig visserligen ofta för jag kommer på att det och det viktiga fick jag inte med, och inte det heller. Men jag har förhoppningsvis fått med tillräckligt mycket viktiga saker för att det ska ha givit mina lyssnare något. Bibliotekarien sa ” märkte du inte hur oerhört lyssnande publiken var?” – det var ju tur, för man vill inte slösa bort någons tid. Vid frågestunden fick jag många substantiella frågor , vilket gladde mig. Det mest omskakande för alla var egentligen det faktum att psykiskt våld inte är straffbart. Och frågan om skam och skuld som alla UTANFÖR brottet pådyvlar offret. Det ska alltid, som ett brev på posten, påstås att offer för psykiskt ( och fysiskt ) våld är kvar i tystnad för att de känner sådan skuld och skam. Det är ett bra sätt att hålla människor kvar i tystnad. Ett utmärkt sätt att gå förövarnas ärende. Man ska vara mycket noga med språket, vems ärende går man i de ord man använder, hur man sätter fokus på olika saker med sitt språk. Ingen i den omänskligt stressande och pressade och förtvivlade situationen utsatt för våld bryr sig om vad ANDRA kan tänka. Det är långt ifrån det viktiga. Det enda viktiga är att överleva, eller försöka få liten gnutta livskraft att överleva, och det enda man är upptagen av är att försöka manövrera förövarens nycker.

Däremot, när man kommer ut i ljuset, om man gör det – då kan man få känna på skam och skuld så man nästan kastas omkull igen – och vem är skyldig till det? För egen del var det INGEN som belade mig med skam eller skuld i mitt privata liv – däremot gjorde recensenterna det så det stod härliga till. Förutom att de läste in saker i min bok som föll tillbaka på mig, saker som inte ens förekom i boken/ verrkligheten. Men de läste in sådant de ANTOG var en del av det hela, för att man TROR att man VET, just för att SPRÅKET kring brott av detta slag är stötande ogenomtänkt och i praktiken skyddar förövarens onda gärningar.

Vid föreläsningens slut, under frågestunden, talade en fin äldre kvinna. Hon ville tacka mig från djupet av sitt hjärta. Hon hade inte läst boken, men ” att se dig stå här och berätta om allt detta så öppet och så klokt, ger mig hopp och kraft. Nu känner jag att jag ska lägga locket på för allt som har varit i mitt liv, och blicka framåt. Jag ska framåt, som du. Jag ser att det går. Jag vet att jag inte är ensam. Tack för en mycket betydelsfull föreläsning. ”

Hennes ord, hennes blick , det mod och den kraft och upprättelse hon kände att hon fick gav mig tillbaka så mycket kraft – och tacksamhet. Det visste jag inte, ingenting av detta, när jag knappt kunde andas, alldeles ihopklämd av en människa jag inte ens tyckte om, en person jag ansåg vara fånig på många vis, en person som hade tillskansat sig makt över mig, på det vis psykopater gör.

Som bibliotekarien Jeanette sa när hon presenterade mig. ”Efter att ha läst den gripande omtumlande boken Ödeläggaren vet jag två saker. Jag vet var skam och skuld hör hemma. Och jag vet att vem som helst kan bli utsatt.”

Nu ser jag fram emot fler möten med läsare.