Fortfarande himmel och hav

Kära vänner,

fortfarande går jag vid havet och ser det ibland bli ett med himlen. Ljuset det klara höga kyliga som alltid kommer i augusti renar sinnet. Klarnar skärper och vässar. Riktar.

En pil in i hösten. Med höstens värme. Och höstens rusk. Ännu utan kläder under himlen och påfågelfjärilarna virvlar kring mig där jag går.

Denna sommar har ljum luft omslutit mig. Ljumma vindar. Mild luft. När jag öppnar fönstret är morgonen fylld av hav och höstflox. Min tacksamhet är stor. Att få vara här. Det läker som ni förstår.

Att jag trampat här sedan jag var litet barn skapar förstås ännu mer känslan av trygghet. Mitt liv har utspelats här. Mina föräldrar, alla släktingar, mina syskon. Mina kärlekar. Mina barn. hit har jag flytt när jag måste gömma mig för världen, gömma mig för livet. Och det var här jag en morgon fann ny kraft när det var som allra värst.

Så dit går jag ibland, där det hände, för att tacka den platsen. Som påminde mig om mitt liv och min historia – allra mest om mig själv – och att jag ska finnas vidare. Att ingen ska ta mig ifrån mig. Att det inte finns den makten. Att det finns vägar ut. Små som breddas. En tidig morgon i vintern, när havet var svart och himlen började bli röd och ingen såg mig i det mörka. Jag blev stark då, mitt i min största förtvivlan och en väldigt väldigt stor ensamhet så väsenskild från mig som alltid behöver vara nära.

Snart återvänder jag till mitt skrivbord. Jag längtar dit för så är det ju att vara författare. Man längtar in i den världen. Den är också skyddad – och utsatt. Och man botaniserar bland orden, rytmen och försöker finna sätt att beskriva sådant man inte vet hur man ska säga. Det kan vara en enkel sak. inte så att det behöver vara något omvälvande. Men man vet inte hur man ska beskriva det. Det är en lek , en gåta. Gäckande. Alltid på jakt.

Jag har tagit det lugnt denna försonande sommar. Den har inneburit stora saker. Fina saker. Omfamnande saker. Den har innehållit en del stillsam och häpen försoning. Och insikten att jag i mitt överstressade tillstånd kan ha misstolkat somligas attityd. Och insikten att det inte var så farligt som jag kanske trodde, vissa saker. Det är bra. Det är sådant livet kommer med. Kan komma med efter år av missförstånd, och osäkerhet.

Ingen man har funnits i mitt liv i sommar. Det har varit skönt. Jag har aldrig en man i mitt liv för att jag inte kan vara ensam, så har det aldrig varit för mig. Och det kommer aldrig bli så heller. Men jag har ändå fått upptäcka att det är fint att ha en käresta. Det var några år som jag tänkte att jag aldrig mer skulle ha det. Men vad jag lärt mig är att det är fint. Och det är fint att ingen lämnar mig.

Jag är inte särskilt bråkig. Och den man älskat har gett en lycka. Lyckliga år och nya vägar. För mig har det alltid varit fullkomligt obegripligt varför folk börjar tycka illa om sina ex. Det är ju att förneka det som varit fint och urholka saker i efterhand. Dumt tycker jag.

Det är bara en man som jag helt tappat kontakten med. Honom sårade jag för mycket. Och det är ärligt av honom att ha försvunnit. Alla andra hänger med i olika former. Det gör mig också rik. Människorna i mitt liv som jag älskar och har älskat. De finns kvar.

inte minst alla väninnor. Men nu var det detta med att ha haft en underbar och fin sommar utan en man. Det är sånt som många kvinnor inte tror är möjligt. Men lyckan finns inte utanför oss. Lyckan finns i vår förmåga att skapa den. Och det kan man träna upp. För egen del har jag inte sökt tvåsamhet på många många år. Jag har helt enkelt inte velat ha det. Jag är inte rädd för den längre. Den är möjlig igen.

Det är tre år sedan jag anmälde ödeläggaren. Honom var jag aldrig ihop med som tur var, så det har inte att göra med ovanstående funderingar kring män. Det är bara en fortsättning på en slags sammanfattning. Det är precis två år sedan jag höll på att hamna på gatan.Bli hemlös helt enkelt. Jag visste ingenting om min framtid. Inte heller om ifall jag kunde skriva igen. Om någon skulle vilja ha det jag skriver. Inte om jag ens skulle klara mitt sinne.

Nu ser jag ganska stolt på mig själv. Jag är lugn. Inte på låtsas. På riktigt. Ett lugn har kommit över mig, inifrån. Det har gått successivt. Jag har jobbat för det.

Jag tror att det sker för att jag har genomlidit allt. Och inte har försökt att fly. Jag har genomlidit det men ändå kunnat se det andra, det som är bra, det som kan skänka lycka i en stund. Det kan vara en mycket liten sak. En mycket mycket liten sak. Men det är den man får haka fast i. Man ser, ja, jag kan vara lycklig. Det som har hänt, ödeläggelsen och grymheten i det som har hänt, har inte tagit ifrån mig det levande i min själ.

Det får man hålla fast vid.

Så kan det komma en tid av lugn. Av sällsam och djup känsla av tillförsikt. Av lycka. Av enkelt lycka. Som man känner igen den. Alla de man älskar. Alla de man älskar. Allt man ser som man älskar. Denna planet. Med all dess överväldigande skönhet.

Jag har inte kommit tillbaka till min bänk, mitt bord, mitt fönster där jag skriver. Det här är en paus. jag pratar lite i pausen med er.

Jag är på väg tillbaka till den ordningen som jag ska ha för att ta mig igenom nästa verk. Detta pausprat är en del av den vägen.

Först ska jag avsluta ungdomsboken. Den fick jag kontrakt på just innan jag förstod att mitt liv var en katastrof att ett monster tagit allt ifrån mig att jag inte förmått förstå det i mitt hopp om att ingen kan göra så fel mot en annan. Min exman tog med mig till polisen med en 46 sidor lång anmälan. Och sedan behövde jag inte bära katastrofen själv. Och jag föll. Så jag kunde inte skriva på ett tag.

Bonnier Carlsen har tålmodigt väntat. I höstas kunde jag ta upp boken igen. Om Jorinde. Och om några veckor ska den sättas. Sedan ska den nå mina läsare under våren 2018.

Jag är glad för det. Jag tycker om Jorinde på tionde våningen.

Sedan, mina vänner börjar det. Det stora arbetet med boken om det som hände mig. Det kommer bli svårt. Jag måste balansera livet omkring det. För att klara det. Det är en stor utmaning, detta med att balansera live kring det.

Men dessa sena augustidagar vid havet under himlen… med ejdrarna som speglas i havets stilla yta… med dubbla regnbågar över min plats… med riktning, skärpa och skönhet i ljuset… dessa dagar och nätter ska jag samla inom mig, bevara, skärpan, riktningen, lugnet, och finna kraft i under det kommande arbetet. Ett arbete, ett verk, en bok som måste skrivas. Jag måste ta mig igenom det. Taggigt. Det kommer riva sönder min nyspunna hud! Också. Men jag måste ta mig igenom det.

Följ mig gärna på vägen. Tanken på er, mina läsare, ger mig tillit.