Hej hopp alla!
Bara för att jag tycker det är intressant att skriva om de tabun som begränsar oss som människor i vår utveckling betyder det inte att jag omhuldar sådant som bitterhet. Men väldigt få talar om det.
Jag är helt övertygad om att förnekelse av vrede och bitterhet gör människor bittra.
Och i vår kultur är kravet på prålande lycka stort, så skälet att förneka bitterheten är det samma, vilket alltså i själva verket skapar djupare bitterhet, den farliga sorten som gräver sig ner bakom fasaden och faktiskt förgiftar en människas själ.
Jag tror att det viktigaste av allt är att vara så ärlig man kan med sig själv – och andra. Jag tror att den ärligheten är en förutsättning för att orientera sig i tillvaron och livet med alla dess utmaningar. Jag tror att först om man accepterar sin vrede och den skambelagda bitterheten som kvinnor är så rädda för, kan man hantera sin eventuella bitterhet på ett konstruktivt sätt. Med det jag skriver om bitterhet vill jag lyfta skulden från axlarna. Det finns många skäl för en kvinna att känna bitterhet och det är en sund reaktion på orättvisor. Konstigare är det inte. Men att skambelägga människan som känner bitterhet, är våldsamt. Och om man som kvinna gapar med i kören om ”fy för den bittra kvinnan!” bör man kanske tänka ett par varv till, eftersom skammen över bitterhet är ett effektivt sätt att tysta och förtiga smärta och vrede som är följden bland annat av könsmaktsordningens orättvisor. Och dessa orättvisor bör man istället demaskera och analysera för att lära sig hantera dem och effekterna av dem och för att uppmärksamma förändring.