Frågan om tafset i vår demokrati

I början av den heta diskussionen om övergreppen i Köln och Stockholm talade plötsligt prominenta herrar med makt liksom vanliga manliga medborgare om det förskräckliga i det allmänna tafsandet och att varje sådan integritetskränkning mot en flicka / kvinna är ett nederlag för vårt samhälle. Som om de aldrig hade kunnat ANA att det tafsades här i landet sa man sådant som: ”Det är klart att varje flicka här i landet ska kunna vara ute och roa sig utan att riskera att bli sexuellt kränkt!” – som om själva tafsandet var något helt häpnadsväckande besynnerligt som de nästan aldrig hade hört talas om förut. Det var nästan komiskt att se detta som kvinna. Är de så naiva eller är de så hycklande? Män på FB rasade upprört över att minsann även svenska män tafsar. Ja, allt det där hade kunnat utmynna i en välbehövlig debatt om just det allmänt vedertagna och normaliserade tafsandet som män och killar ostraffat ägnar sig åt hela tiden, i alla åldrar, och överallt i vårt samhälle.

Det är ju faktiskt fullkomligt bisarrt, om man tänker närmare på det, att killar och män och gubbar anser att de har rätt att ta sig friheten att kladda på andra människors kroppar om de är av motsatt kön. Hur fick man för sig detta?

Vi säger att vi lever i en demokrati och alla begriper nog att vi fortfarande är uppe i en demokratiseringsprocess där målet bör vara att alla människor är lika mycket värda. Så är det ju inte idag, eftersom kvinnors arbete värderas lägre, ( hem, barn ) allt traditionellt kvinnligt avlönat arbete är lågstatusjobb, plus att kvinnor som utför samma arbete som män får mindre pengar i sitt lönekuvert än sina manliga kolleger.  Till exempel. De unga kvinnorna fortsätter att ta huvudansvaret för barn och familj och hem och mat, som om de unga papporna fortfarande inte har förstått riktigt vad föräldrarskap  i praktiken innebär. De unga kvinnorna fortsätter att fastna i kvinnofällan fast de trodde, precis som deras mödrar, att den inte längre existerade, i alla fall inte för just dem.

Kvinnor utnyttjas, missbrukas, torteras, våldtas i kommersiellt syfte och män konsumerar det som, ifall kvinnorna istället var svarta människor, skulle kallas för förföljelse av folkgrupp och uppröra alla humanister och demokrater djupt. Nu handlar det dock bara om kvinnor – och sex –  och män med sjuk sexualitet liksom pojkar som formar sin sexualitet ska ha rätten att konsumera ett vidrigt förtryck av kvinnan, ett förryckt sexuellt våld mot hälften av befolkningen, alltså kvinnor,  i vår kultur, vårt samhälle, vår demokrati. Det är inget att orda om. Det är en tyst överenskommelse. Så är det bara. Så har det alltid varit. Det låtsas vi inte om.

Vid sidan av detta fullkomligt absurda, talar kvinnor och män om lika värde. Det går inte ihop.

Tafsandet är naturligtvis ytterligare en del av detta. Det är ett banalt uttryck för denna ordning, ett uttryck som hela tiden existerar i vår vardag. Vi, hälften av befolkningen, mödrar, döttrar, systrar, hustrur, lär oss att frukta det manliga sexuella våldet redan som barn- för att det är nödvändigt att veta att vem som helst av oss kan bli dess offer, ifall man är flicka. Vad gör det med oss? På djupet? Vad?

Det hade varit en framgång om diskussionerna kring Köln hade lett vidare till en betraktelse av vårt eget gamla invanda samhälle och vår kultur. Det hade varit fint om de upprörda männen höll kvar ämnet om allmänt tafs, ansåg att det var viktigt nog att gå till botten med, och om ”samhället” insåg att det allmänt vedertagna tafsandet som varje människa av kvinnokön är medveten om och måste förhålla sig till visar en djupt förnekad obalans i vår kultur. Det hör inte hemma i en demokrati.

Men … det hände inte.

Jag har många gånger tänkt, långt innan Köln, att det vore intressant om t. ex Folkhälsoninstitutet skickade ut en enkät till varje dam i detta land över femton år för att ta reda på hur många procent av den kvinnliga befolkningen som har utsatts för sexuella integritetsbrott.  Jag förstår inte att man inte intresserar sig för att införskaffa den kunskapen. Vore det inte otroligt intressant att få veta det? Jag gissar på 99 procent.

Det kanske är svårt att definiera var den lägre gränsen går, men att bli kallad könsord hör definitivt dit. Fysisk beröring är svårare, eftersom mången flirt måste starta med prövande beröring. Men jag tror egentligen inte att man behöver bekymra sig så mycket över den lägre gränsen, eftersom alla har blivit klappade på rumpan eller fått hårda kukar tryckta mot sig i folkmassor, eller fått någons främmande händer på sina bröst. 99 procent.

Varför accepterar vårt utvecklade samhälle detta? Varför talas det inte om det? Varför lär sig inte alla från barnsben grundläggande respekt för andras sexuella integritet? Varför ser man genom fingrarna – helt –  på detta föraktliga beteende? Det är sant som de unga tjejer som skapade visst ramaskri sa  ” vi har vant oss.” Hur kunde det vara så häpnadsväckande? Det är inget nytt. Det är bara ytterligare en generation som måste utstå det och för att man inte kan göra något åt det måste man så att säga gilla läget – och vänja sig.

Ska man fortsätta betrakta män som inkompetenta att ta ansvar för sina handlingar? Jag förstår inte att ett samhälle accepterar att många män inte kan kontrollera sina impulser.  Det är inte alla män, fräser somliga. Nej, det är klart att det inte är! Men är det inte allvarligt nog att i princip alla kvinnor utsätts för kränkningar mot sin sexuella integritet?