Gift vid första ögonkastet

Jag blev vansinnigt fascinerad av SVTs program Gift vid första ögonkastet. Jag har sett varenda avsnitt, om än inte på helspänn så med aktivt intresse. Till min egen häpnad.

Det gör mig lite fundersam dels att man gör ett sådant program men också att jag själv blev så hooked. Det är ju en så dum idé! Men det är roligt och rörande att se de här människorna som önskar sig så högt att få gifta sig. Att finna en partner, finna någon att älska och älskas av och att dela livets glädjeämnen och vedermödor med. Det är så djupt mänskligt och i den hårda tid som härskat ganska länge nu vad det gäller behovet av VARANDRA (man ska vara stark, man ska vara självständig och oberoende, man ska vara smart och inte känslig) är det också en uppvisning i sårbarhet som är lockande att följa. Det är modigt av deltagarna att delta.

Jag skulle definitivt aldrig göra det!

Att bara anmäla sig! Att bli utvald att delta och att släppa in vem som helst av alla oss därute i det sårbara hjärtats önskan? ÅH! Jag skulle aldrig göra det. Aldrig i livet. Jag har svårt att ens erkänna att jag behöver någon. Det har tagit ganska lång tid för mig att acceptera att jag faktiskt faktiskt faktiskt behöver någon vid min sida, att jag faktiskt inte klarar och inte heller vill vara ensam och stark längre. Men att släppa in ett helt land i detta? Utsätta mitt livs stora sårbara önskan för sådant som redigering?!

Jag hoppades verkligen att alla skulle hitta sin kärlek! Eller åtminstone någon av de sex deltagarna. Det kan inte hjälpas att man blir tårögd då paret som aldrig har sett varandra förut står öga mot öga med varandra iklädda Den Stora Kärlekens hela yttre mundering, strålande av skönhet och förväntan. Det är klart att man önskar att det vore möjligt! Finn varandra! Bli lyckliga! Älska varandra! Visa oss att kärleken är enkel och möjlig och blir fulländad bara av att ni finns!

Experterna som har matchat paren berättar visserligen för oss att det alls inte är enkelt att finna och skapa kärleken. Alltså en motsägelse till den djupa kärlekshungerns manifestation i det första vigseljublet. En relation kräver arbete och vilja. Viljan att förändras en aning, att komma över sina idéer både om sig själv och om andra , viljan att låta sig utmanas och upptäcka nya möjligheter. Experterna kommer med ganska bra råd, råd som vi som tittare kan ta till oss i våra gamla relationer. Det glunkas också om en relationsbok. ”Har nu gjort uppgifterna i er relationsbok nu?” Och man blir nyfiken på vad det kan vara? ”Vet du nu när hon känner sig älskad?” frågar de och man kan undra om man vet när ens partner känner sig älskad eller om man ens vet när man själv känner sig älskad. En ganska enkel och fundamental sak som säkerligen väldigt många inte vet om varandra. Som tittare börjar man kanske aktivera sina tankar kring sitt eget förhållande och begripa att det handlar om fortsatt arbete, fortsatt uppvaktning, fortsatt nyfikenhet för att hålla ett kärleksförhållande levande och kärt. Kanske dessa små fragment av råd är det som är den verkliga behållningen för publiken, men av dessa råd i ” relationsboken ” får vi endast skärvor och aningar.

Efter de gripande bröllopen då man fylls av hopp att de ska bli lyckliga och verkligen finna varandra, startar deras månad tillsammans. Vilken mardröm! Först ett par dagars bröllopsresa och sedan bo ihop och liksom få ihop sig. En så fullkomligt vidrig situation! Jag tror inte jag ens hade kunnat bli köpt till det! Inte för en miljon.

Hur kan man i sin vildaste fantasi tro att det vore möjligt att väcka stor kärlek på detta bakvända vis? Och vad är det för experter som låter sig användas så i ett spekulativt sammanhang som detta? Det var inte deras expertis till gagn eftersom hela experimentet misslyckades och lämnade efter sig två olyckligt kära och fyra andra som ofrivilligt sårat den som de faktiskt helt lagligt varit gifta med och på tv dessutom. Och vi tittare och SVT har klampat omkring i dessa människors sköraste drömmar och önskningar! För att inte tala om att vi klampat omkring på ytan av deras mänskliga ofullkomlighet.

Visst är deltagarna frivilliga men hur desperat längtar man inte efter en egen älskling om man ställer upp på ett arrangerat äktenskap som tv- underhållning? Förstår man vad det kan lämna efter sig? Det gör ont! Det gör ont att se tycker jag. Det känns orättvist och snudd på elakt. Det känns cyniskt. Och mycket tacksamt som TV-underhållning eftersom det bjuder på så mycket starka känslor, känslor vi inte riktigt kan styra över. Längtan efter kärlek och efter livets skönhet och fullbordan bär vi alla med oss, och vi har svårt att värja oss inför hoppet.

Jag är arg på programserien. Jag känner mig känslomässigt lurad, delvis för att jag känner att deltagarna är det och de är det naturligtvis på ett mycket djupare plan. Jag för min del blev bara förförd av samma hopp som de själva har och som alla har: Låt den stora kärleken vara möjlig! Låt oss äntligen få se den symboliseras och födas i sin fulla kraft i vigselaktens virvlande svirr, låt äntligen några bli till i kärleken!

Programmet är cyniskt och löjeväckande, respektlöst och kvasivist. Det här handlar om ett par människors sköraste längtan. Sköraste. Och det är dessutom just DETTA som manifesterar om man ÄR eller INTE ÄR. ”Älskad” eller ”ratad”. Ensamhet är ett av vårt största tabu, ett stigma, ett brännmärke. Vald ensamhet är däremot styrka, och kan vara en trygg fasad att gömma sin sårbarhet bakom. Men deltagarna i ett program som detta måste blotta sin sårbara längtan för alla och riskera att misslyckas. Misslyckas trots att experter varit med och valt! Vad blir det? Hur känns det? Vi skrattar åt dem. Vi fnyser åt dem. Vi tycker synd om dem. Deras sköraste längtan. Livets djupaste längtan. Just dessa individers smärtsamma längtan hur den än ser ut.

Programmet presenteras som ”Ett avancerat socialt experiment” och man menar att man har matchat ihop de här personerna så att just dessa kombinationer är riktigt starka kärleksrelationsmöjligheter! Resulatet: ingen ville fortsätta vara gift. Endast en man. Men hans fru ville inte. Och en kvinna. Men hon visste att mannen inte ville så hon kunde inte säga att hon ville. Hon var redan sårad, sedan flera veckor tillbaka. En gång till.

Jag har ett annat programförslag som är mycket intressantare. Mitt förslag är att man tar två människor som är diametralt motsatta varandra i det mesta. Två extremt olika personer. Så tvingar man dem att åka på mysig resa i ett par dagar och bo i samma rum. Man tvingar dem att göra relationsövningar som man prickar av i en relationsbok. Man tvingar dem att bo ihop i en månad.

Och så ser man ifall det är möjligt för dessa två att närma sig varandra i något endaste litet avseende. Man ser ifall det är möjligt att de kanske börjar förstå den andras perspektiv. Man ser ifall det går att finna några djupt mänskliga gemensamma punkter där de kan förenas. Man kan se ifall det är möjligt för människan att överbrygga sina fördomar, sin tro, sin inskränkthet, sitt främlingshat, sin rädsla och finna någonting gemensamt, någonting djupt, något som förenar mer än splittrar.

DET hade varit bra mycket mer intressant som ” avancerat socialt experiment.” Det hade kanske gett hopp i största allmänhet till mänskligheten.