Gud så impopulärt det var…

bild-125 kopiaDet var verkligen inte någon hit att skriva om bröstcancer. Precis som jag trodde. Man får för mycket av det! Inte en till tänker man! Deppigt är det också. Jag kan se hur många som har läst och jag kan säga att det var färre än vanligt. Skönt på ett sätt.

Jag hade inte tänkt att någonsin berätta om det, men det kommer ändå fram, en passant,  med boken som jag ska skriva om Brottet. När jag skrev min förra impopulära blog fick jag lust att skriva om den där tiden då jag var sjuk för att ge den ord. Men jag tror jag skippar det eftersom jag aldrig har velat hålla mina sinnen och tankar kvar där. Enda vitsen med det vore om någon annan blev hjälpt av att läsa om det men behovet verkar RINGA.

Inget att hålla fast vid, what so ever.

Förresten har jag inte tid att tänka på det. Jag har nog av nuet.

Men saker går framåt! Jag är visserligen ganska orolig för min närmaste framtid eftersom brottet och konsekvenserna av det och annat elände som de senaste åren har gjort att jag inte har producerat så mycket. Då tjänar man inte de redan blygsamma pengar man annars hade fått som författare. Därför är jag rädd att inte kunna betala min hyra. Det är ett faktum. Men för att arbeta krävs en bra lugn grund, så är det även för konstnärer, fast det finns en ( av andra, som tjänar pengar på konstnärers arbete ) ännu omhuldad myt om att konstnärer trivs även i smärta för det hjälper dem att bli geniala. Ja, jag har ju ingen chans att bli genial eftersom jag är kvinna, så det frestar inte att försöka uppfylla den myten.

Men saker går framåt, sakteliga reser jag mig ur det inferno som ÖDELÄGGAREN skapade i mitt liv, mannen som hjärtlöst och utan heder tog allt ifrån den kvinna som hjälpte honom. Han som till och med drev mig till att vilja upphöra leva, för snart två år sedan. Hur kunde han ha makt till det?  Han är ju en pajas! Hur kan man bli så insnärjd? Psykopat, säger de som vet. Psykopat. Ja, det var en formidabel otur!

Han har nog ingen vidare själ fast han betedde sig besjälat och han försökte ta min, men det lyckades han INTE med. Jag är inte den första han har försökt röva själ ifrån. Det vet jag idag. Om han inte hade vissa korkade sidor hade han kunnat bli en framgångsrik sektledare. Hur som helst, jag vet att vi, vi som kippade efter andan under hans tumnagel i olika omgångar och av olika skäl, vi klarar oss. Jag är inte på säker mark ännu men på god väg. Även om jag kommer leva under existensminimum resten av mitt liv har jag min själ i alla fall! Jag kan känna lycka! Medan han aldrig kan känna lycka.

Eller?

Kan han det? Vad vet vi som inte förstår den ondskan! Vi som inte visste att människor av hans sort ens fanns?

Hur som helst, framåt! Min roman, Var är Denzel? står i detta nu och bubblar mellan sidorna i ivrig väntan att bli tagen på allvar! Jag har en ny samarbetspartner i Johan Hilton,  just Augustnominerad, och jag ser mycket fram emot att arbeta konkret med mitt manus. Det lyfter mig ur den trista frustration som man trampar runt i då man inte får se sitt arbete förverkligas. Att få verka igen, med någon som förstår vad jag skriver och tycker att det finns en mening med det. TJOHOOO!  Det ska bli roligt!

Just detta manus har jag gått igenom vid skilda tillfällen under många år och jag tycker om det. Till och med riktigt mycket. Min föreställning om boken var att den är allvarlig, seriös, smärtsam. Men jag skrattade när jag läste den häromveckan. Den griper tag ibland, öppnar bråddjup, men sedan svingar den sig vidare i den absurda verkligheten och man måste skratta. Det är lustigt att överraska sig själv och få sig att häpet brista ut i fnitter.

Vi får se hur den ska mejslas fram utifrån denna punkt. Det är meningen att den ska komma ut nästa höst. Det är alltså en roman skriven innan jag mötte FÖRÖVAREN. Men man kan, om man vill, ana vissa tendenser i boken som gör att man kanske kan inbilla sig att man förstår varför jag var öppen för FÖRÖVARENS vackra prat. Även fast Alvilde i romanen inte är jag, så tampades jag med vissa frågeställningar under den tiden som Alvilde tampas med och som ledde fram till nya marker, och i de nya markerna kunde förövaren trampa runt på ett sätt han aldrig skulle haft en chans till ett halvår tidigare. Men som de som kan psykopater säger: de vittrar var man är sårbar och använder sig av det. Jojomen.

Men livet är ju en process. Man vet faktiskt inte vart man tar vägen! Om man tar processen på allvar kan den bära frukt av det mest häpnadsväckande slag. Sedan ska man vidare igen. Och starkare blir man. Och kanske man lär sig att man kan vara svag – också.

Jag har blivit jättestark. Och jättejättejättesvag.

 

 

 

Om Christina Herrström

Författare och dramatiker Ebba & Didrik Glappet Tusen gånger starkare Tionde våningen Leontines längtan Den hungriga prinsessan Denzel Öderläggaren Mirrimo Sirrimo En underbar utsikt Mitt namn är Erling Midsommarkvartetten Marsvinsnätter Gäst i Djupa Salar Suxxess Skimrande vingar
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.