Nu är det ett tag sedan jag skrev och detta är för att jag har suttit med 23 dagböcker och letat efter substantiella fakta kring mitt fall, bokstavligt talat fall, och jag har letat så att ögonen blöder.
Idag är jag klar. Det är en del av min framtid jag nu lagt grunden till genom att ha tvingat mig igenom den plågsamma tunga delen av processen. Jag ska ta kontroll över det som har hänt. När jag läser förstår jag. Tur jag har skrivit dagbok i alla år. Det hjälper en att få fatt på sig när man tappat sig.
Adjö fula år.
Jag blev äntligen klar och ramlade ut i dagen som höll på att skymma, inte alls förberedd på att det som såg ut som snöslask från fönstret var riktig vit snö som lade sig på marken för att knarra på snös vis. Så jag gick över staden, över broarna, för jag älskar min stad och det var så länge sedan jag kunde gå där och känna mig fri. Genom mig sköljde minnen från livets olika tider. Bara glada och spännande och kärleksskimrande minnen! Och jag var inte rädd att möta någon jag inte vill möta. Bara det!
Vet ni att de flesta människor ler när det snöar i stan? De ler för att det snöar på dem! Och barnen börjar ropa med glada röster. Somliga människor kanske ser ut som om de ler bara för att de drar upp kinderna i ett slags kis som ska stänga ute snön från ögonen men själva minen gör dem glada ändå tror jag. Det är ju så med hjärnan. Den tror att vi är glada om vi ler. Och de flesta verkar le på riktigt. De blir rosiga. Ögonen skimrar. Som om de vore små igen.
Och man blir förstås också skapande när man går och tankarna får strömma fritt. Man kommer på andra slut eller en annan början eller något helt nytt och själva orden får en annan glans, ett annat hugg, ett annat strålljus. De blir enklare, mer precisa och man hoppas man ska komma ihåg dem tills man kommer hem för att kunna skriva ner dem med visdomens enkelhet som de har kommit med – men fast de verkar så starka i formen förflyktigas de någonstans på vägen och orden är lika klumpiga som alltid när man får greppa pennan. Det är en del av charmen med att promenera genom stan i snöfall.
Men idéerna man får på vägen kan verkligen ge ORK att gå – med spänst! – hela vägen hem fast man börjar bli trött och hungrig, Och jag fick en SÅ bra idé att jag nästan svävade fram på slutet av iver att verkställa den! Medan tankarna svepte mellan glada minnen landade de förstås i alla fall då och då i de JÄVLIGHETER som är min olyckliga – ja faktiskt tragiska – situations kärna. Själva Uslingen.
Och Uslingen har några saker hos mig. Bland annat en mycket snobbig resväska. Vad ska jag göra med den, har jag tänkt. Ska jag sälja den och tjäna lite pengar på den? Men så tänker jag att den är så inpyrd med ondska att jag inte vill att någon annan ska packa sina kläder i den och bära runt den i världen. Så jag har planerat att slänga den i grovsoporna. Men kruxet är att den är rätt fin – och snobbig – så någon kommer plocka upp den och tycka att de har fyndet utan att veta att den tillhört en hjärtlös och kallhamrad.Då kom jag på det! Något jag aldrig hade kommit på utan promenad i snö.
Jag ska använda väskan som kattoalett! Ett par dagar räcker. Min katt har lätt diarré.
Det gjorde mig så munter att mitt hjääääärrrrrta lyftes ur sin smäääääääärrrta! Tyvärr måste jag ju titta på den där väskan ett par dagar men jag ska ge katten extra mycket mat så går det fort. Sedan, inpyrd med kattkiss och kattdiarré, ska jag slänga den i grovsoporna! MWUAAAHA HAAAA! Åh vad detta roar mig.
En liten hämnd men ljuv ändå.