Han vet inte vem han stunget haver

Vi satt i färdtjänstbilen, mamma och jag, på väg till min farbrors begravning. Det är precis två år sedan. Det var en grå dag, landsvägen var sörjig, snön ven kring bilen. Min föräldrageneration faller ifrån, en efter en. Något rycks loss, bit för bit, smälter in i ordlöshet.

Mamma satt intill mig i sin långa finaste kappa. Hennes ådriga händer i knät. Tystnad och samling. Sorg och trötthet. Familjen. Alla de älskade, de trygga, de som alltid varit. Det som står still i en, medan man åker framåt.

Jag hade skickat iväg en fråga via sms till en bekant som jag känt för trettio år sedan, en kvinna som kanske visste mer än jag, om den man jag tagit in i mitt liv. Inte för att jag älskade honom, utan för att han behövde hjälp. För att han var hemlös och drabbad av ett sorgligt öde. Och som jag hade haft kraft att hjälpa, fyra år tidigare. Han som nu ockuperade mitt hem sedan år tillbaka.

Det var där i bilen jag fick veta. På väg till begravningen. Men jag kunde inte skjuta upp min fråga. Jag måste få veta och det måste ske nu. Jag måste få en nyckel utifrån, från någon som faktiskt kunde säga något om den bakgrund som han beskrivit för mig hundratals gånger under åren. Om det var sant. Så enkelt. Det skulle denna kvinna kunna svara på. Jag väntade. Bilen gled fram genom snövinden, i tystnaden.

En vecka tidigare hade mina allra allra närmaste förstått. Men inte jag. Jag kunde inte omfatta det. Alldeles för mycket ord, alldeles för många dagar och nätter av hans ord, hade förstört min fria tanke, min tillit till min egen intuition och mitt förstånd.

Katastrofen jag burit i hemlighet, som drivit mig fram till havet i gryningen, som fått mig att känna att det inte fanns någon framtid för mig, hade börjat blottas. För de allra närmaste. De allra allra närmaste. Men jag trodde inte på dem. Det kan inte vara alldeles sant, det som de sa, alldeles sant att han lurat, förlett, och mer eller mindre hjärntvättat mig. Det kan inte vara så. Det som jag levt i, det som tagit över mig, det som skrämt och drivit mig. Det kan inte vara så att allt kunde säga POFF i ljuset och försvinna. Det kunde inte vara så att allt som fått sådan makt över mig, inte var något. Bara var ord, lögner, mytomani och frukter av ett psykopatiskt sinne. Att jag var ett medel. Att han var en maskin, att han räknat ut allt, iscensatt det, planerat att utarma mig och förvirra och slutligen utplåna mig. Den grymheten.

Men där, i bilen, med mamma som såg ut över de välbekanta slätterna på väg till Lund, den där gråa februaridagen, på väg till min farbrors begravning, i all tysthet fick jag svaret. Jag läste det på min telefon. Hon, som var den enda som kunde veta, skrev att jag för allt i världen måste akta mig för den mannen. Rädslan som sken igenom texten var uppenbar. Skräcken. Och det hon skrev bekräftade att jag var förledd. Totalt. Förtryckt. Föraktad. Förrådd. Att han förgripit sig på det som är det finaste i mig, det ömtåligaste, det skiraste och sköraste. Min tilltro till andra. Min tro på godhet. Min vilja att hjälpa.

I det ögonblicket förstod jag att jag var på botten. Att det skulle ta år för mig att komma tillbaka. Att år redan hade tagits ifrån mig. Men jag levde.

I det ögonblicket, i fullkomlig tystnad, vände mitt liv från helvetet till ljuset. Det fanns inte mer att skydda. Inte en millimeter. Nu kunde jag ta emot vad mina närmaste larmat om i en intensiv vecka. Nu kunde jag erkänna att det inte fanns någonting gott i honom. att det inte fanns något för mig att hålla fast vid, att de hade rätt. Nu kunde jag ta emot den hjälp de erbjöd mig. Det var ingen lycka i det. Det var skräck. Det krävde mod. Men jag fick tag på vreden. Och det var den jag måste ha för mina ögon – den och mina närmastes kärlek till mig – för att inte tappa taget det närmaste åren.

Den där dagen, då min farbror begravdes. Katastrofen hade exploderat inom mig just då i bilen. Jag visste hur sanningen såg ut plötsligt. Jag hade varit förvirrat i fyra år men när jag hjälpte mamma ur bilen och mötte släkten hade allt vänt inom mig. Det var bra att finnas mitt i släkten. Och att inte kunna säga något om det. Att inte kunna ägna mina tankar åt det. Och solen sken över min farbrors kista i rätt ögonblick. Och kärleken var närvarande, sådan den är, mellan människor, genom decennierna, genom vardagslivets dagar och nätter. Tillhörigheten. Sammanhanget. Långsamheten.

Sedan reste jag till min dotter. Hon och hennes familj blev min famn. Hos dem fick jag sova, jag fick mat, jag fick skratt och prat. Hon vakade över mig. Skriv mamma, skriv nu! Du måste göra det. Hennes pappa hörde av sig. Skriver mamma, gör hon det?

Jag var inte utanför dörren på den veckan. Jag gömde mig och hämtade kraft hos min dotter. I min dotterdotters nacke. I de skratt min svärson väckte. I den närhet de gav mig. Mitt liv återvände. Det återvände. Och jag såg striden blossa i min sons ögon. Kärleken. Det tog en vecka att sammanställa polisanmälan. Och på avtalad tid var jag klar.

Den dagen. En vecka efter min farbrors begravning. Om inte dessa mina allra allra närmaste burit mig, om inte de hade tvingat mig att skriva en anmälan, om de inte hade fått mig att äta och sova och skratta och tro på att livet kunde vända nu, om inte de hade funnits så intensivt den veckan… jag vet inte vad jag hade orkat bli i så fall… kanske bara orkat utplånas…?

Nu har det gått två år sedan jag gick med min anmälan till polisen och förhördes i två timmar. Det sista polisen sa innan han drog igen dörren var ”Det viktigaste nu är att du tar ditt liv tillbaka.”

De orden har ringt i mina öron sedan dess. Den enda lilla meningen uttalad av polisen som förhörde mig har givit mig kraft i stunder då jag saknat det. Jag har rest mig igen. Han sa inte så för att han älskar mig, för att han behöver mig, för att han känner mig sedan gammalt och uppskattar mig. Han sa så för att han hade ett helt yrkeslivs erfarenhet och förstod vidden av det som hänt mig. Det förstod många runtomkring mig, när de fick veta. Men inte jag. Jag var för trött, för utarmad, för förledd. Själen skyddar sig. Tar en bit i taget. Det är långt ifrån färdigt.

Två år. Det är en lång väntan. Polisen är underbemannad. Men under tiden har jag långsamt lyckats att bit för bit ta livet tillbaka. Mitt eget liv. Det som jag aldrig trodde jag skulle kunna släppa. Allt det som jag trodde jag var stark nog att aldrig förlora. Allt det som jag trodde jag hade integritet nog att aldrig någonsin förlora. Allt det som aldrig i min tanke ens funnits som en risk att förlora. Allt det som jag alltid trott var alldeles självklart och som jag knappt har reflekterat över som en ” frihet”.

”Det bästa med det här mamma är att du är tillbaka. Jag har saknat dig” skrev min son ett par veckor efter att jag anmält. Jag är tillbaka, tänkte jag. Jag har varit saknad. Jag har varit saknad. Jag är älskad. De orden.

I en fullproppad resväska som förövaren lämnade efter sig fann jag en videokurs han studerat. Den handlade om att få andra att göra som man själv vill. Temat var att stjäla den andras själ. ”Och det lyckades han INTE med, mamma, han lyckades absolut INTE med att ta din själ”, sa min dotter över axeln i en rulltrappa. De orden.

Och mamma sa ” Jag tvivlar inte ett ögonblick på att du kommer klara dig. Jag har alltid trott på dig och din styrka.” Och jag gråter men mamma säger på andra sidan kaffebordet ”Han vet inte vem han stunget haver.”

De orden.