Det är kanske en blind fläck i skolundervisningen, men otroligt nog får barnen fortfarande göra smörknivar i träslöjden.
Ska inte skolan förbereda för det vuxna livet?
Ska inte skolan värna kreativiteten?
Hur många har plötsligt i vuxenlivet stått inför den kniviga frågan om hur man bäst kommer över en smörkniv till hushållet? Och vad har troligen då, i princip, alla gjort, utom de som har träslöjd som hobby?
Och om de nu skulle gripa sig an ett träblock, skulle de kunna mejsla fram en smörkniv ur det?
Dessutom var de cirka nio, tio år när de hade smörkniv på schemat.
Ett mysterium, tycker jag.
I de praktiska ämnena kunde man annars tänka sig att skolan skulle lära ut saker som alla vet att alla kommer ha nytta av en vacker dag. Som att borra hål i olika slags väggar. Med olika slags skruvar och pluggar. Borra upp hyllor rakt! Det vore något att lära sig. Eller bygga någon enkel möbel, som en stol, eller pall eller skohylla? Montera ihop möbler, inte minst, vore matnyttigt att träna! Sätta upp rullgardiner och gardinstänger? Om man ändå är inne på trä, varför inte lära sig att göra brasor på rätt sätt? Men en smörkniv?
De små barnens träslöjdstimmar borde istället ge utrymme för något kreativt, som målning, dans, teater, musik. Förut hade alla skolor körer, något som bara skolor med musikklasser verkar ha idag, eftersom det kostar pengar att ha en kör. Att sjunga i kör är en fantastisk övning i samarbete, lyssning, disciplin och glädje, som skapar gemenskap. Istället gör man smörknivar.
Det är viktigare, anser jag, att barn får lära sig bli trygga i sina olika uttrycksmöjligheter, i det som gör oss till människor. Och i så fall skulle den naturliga kreativitet och lek som alla har från början, getts möjlighet att följa dem genom livet och ge stöd, tröst, styrka, möjligheter. Det är viktigare att barn blir trygga i sina kroppar, rörelser, röster, sin rytm, sin lust att dansa, sjunga, måla än att de syr korstygn och slipar smörknivar! Förutom att de som har fortsatt tillgång till och fåt möjlighet att utveckla och fördjupa sin alldeles egen kontakt med sin alldeles egna kreativitet – kommer vara lyckligare. För de kommer ha verktyg när livet är svårt att hantera sitt tänkande, sina handlingar, sitt perspektiv. De kommer alltid kunna finna tröst, samhörighet, och lättnad i sin egen inre skatt, den som vi alla är födda med. De kommer ha större möjlighet att tänka kritiskt, vara orädda, värna mindre om ytliga ting som position och status och därmed våga vara ifrågasättande, vara svårare att vyssa till bekväm tystnad. De kommer skapa nya uppfinningar, tänka ut alternativa vägar, öppna dörrar som ingen annan har sett.
En individs kreativa bas skapar starka, trygga samhällsmedborgare – som man vill ha i en demokrati. Är det inte obegripligt att man i ett moderns samhälle med all den kunskap vi har om hjärnan, lärande och kreativitet – fråntar barnen det utrymmet , ofta redan i fjärde klass?
Och sedan, inför att steget ska tas till vuxenlivet, då skulle man få lära sig att borra upp hyllor rakt, och att sy gardiner, laga hål och ändra kläder. Det är bara att föreställa sig alla små elever som genom åren har kommit hem med smörknivar, stå handfallna ett decennium senare inför en vägg.
Om ämnet träslöjd är ett led i att bevara respekt för fin hantverkstradition, visst, varför inte få prova på allt det där och MER DÄRTILL och dessutom få hälsa på hos olika hantverkare, som silversmeder, glasblåsare, vävare, sömmerskor och skräddare? Men… jag tror inte ämnet finns kvar av det skälet. Varför inte ge de ynka timmarna till mer kreativitet, till de växande?
Dessutom, i en demokrati som vår, undrar man varför inte alla barn får lära sig grundläggande juridik och ekonomi? Pengar och lagar. Pengar och lagar.
Det är vad jag undrar när jag ser en smörkniv.
