Häva sig ur nuet, återvända till oron och försöka vara klok

Tillbaka.

Jag har inte skrivit någonting på nästan en månad. Jag tog semester. Den har varit full av omedelbar närvaro, inte många stunder till reflektion, och bra är det. Om mina lediga veckor ska jag inte tala. 

Nu närmar det sig, tiden då jag ska börja igen. Skriva. Arbetet. Boken. Ödeläggarens dåd. Det tiofaldiga brottet. Att tvingas häva mig ur det omedelbara nuet och se helheten, känna oron i magen, hettan i huvudet, rädslan att inte klara mig trots allt. Jag har klarat mig. Min själ. Jag har en grundläggande munterhet och tusen andra styrkor, inre och yttre och i kära människor och miljoner andra saker. 

Men ingenting är säkrat, är det? Eller är jag så van att leva i känslan av utsatthet efter hans dåd att jag helt enkelt inte kan se att jo… det kommer gå bra.  Nej, jag är realist när jag i plötslig ensam fasa inser att ingenting är säkrat, ingenting är tryggat. Han kan ännu besegra mig på grund av konsekvenserna av sina brott.  Inte han, inte han personligen, inte det han säger och gör och får mig att tro, inte den isolering och nedmontering och snärjning han utsatte mig för…. jag har klarat det. Men följden. Han är inte ens närvarande. Jag har segrat. Men följden har makt över mig.  Bristen på pengar – vilket är följden av hans dåd- är min dagliga kamp som lätt kan stjälpa mig. vem som helst. 

Många, nästan alla, tror att samhället, staten ersätter brottsoffer när inte brottslingen själv gör det. De flesta kriminella har inte vit lön för Kronofogden att ta lite från och ge till den berättigad skadestånd. De flesta kriminella har inte kvar alla de pengar som de har stulit!  Och staten griper inte in och täcker. Man kunde tänka sig att staten betalade det som offer för kriminalitet mist – i mitt fall värdet av min bostadsrätt –  och att förövaren blev skyldig staten pengar istället för sitt offer.  Om så vore hade jag inte fortsatt utsättas för hans dåd, som nu. Nu fortsätter det att verka i det innersta av min tillvaro. För min del kanske det är lite extra oturligt eftersom jag inte har ett vanligt jobb som jag kan gå till och fortsätta få min månadslön. Jag måste arbeta utifrån mitt inres kraft, det är därur jag kan skapa och det är vad en författare gör för att tjäna sitt levebröd.Det blir ett moment 22. För att ha den inre styrkan och kraften måste man ha tryggheten att veta att man kan bo och äta, i alla fall i min ålder.  

Många, de flesta, blir förvånade när de får höra att det inte finns något skydd i det här läget, att inte staten hjälper de utsatta ekonomiskt när det är av staten bekräftat att ett grovt brott har begåtts mot en enskild samhällsmedborgare. I praktiken löper jag fortfarande risken att bli hemlös, just precis det som förövarens dåd höll på att orsaka. Vad har vunnits då? Ja, ett mål har vunnits. Jag vann. Han fick tre års fängelse. Men han är med största sannolikhet inte ens kvar i landet utan utför sin onda gärning på annan plats. Många är de dömda brottslingar som går lösa. Det är i princip bara att inte inställa sig vid fängelset den dag man är kallad. Man blir efterlyst men hur stor är risken att bli inhalad? Särskilt om man redan har flytt landet?  Men jag är ändå oerhört nöjd och stolt över att jag vann. Att jag klarade det så galant. Att han fick sin dom. Det är min eviga seger. Jag är segrarinna. Men fortsatt utsatt. 

Under ett par veckors ledighet har jag sluppit tänka på det så mycket. Visserligen påminns jag om det väldigt ofta, eftersom jag inte har normala möjligheter att använda pengar – för att de inte finns.  Och pengar behövs för det mesta. Det är FÖRBANNAT tråkigt att påminnas om och värre är att det självklart präglar en. Det gör mig trött, det gör mig smått bitter. Jag kan inte utan att väga det ena mot det andra köpa en burk blå färg för att måla en gammal möbel. Nej, det finns andra saker som är viktigare att ha pengarna till. Nätternas sömn trasas i perioder helt sönder av oro för hur FAN jag ska klara mig. Vem vill höra på det? Ingen så klart, för ingen kan göra något åt det.  Och jag vill inte skrämma bort folk med att mumla sura bittra saker om pengar så då får man hålla tyst. Men jag skriver lite om det här för jag tycker det är viktigt. Det är viktigt att förstå hur lätt det är att falla igenom, trots att vi har ett fint omhändertagande samhälle. 

Jag bodde flott. I Stockholms city. Det var inte superflott, men det var speciellt. I Stockholms högsta torn. Mitt i smeten. Kring Medborgarplatsen där Tornet står, rör sig många hemlösa människor. Jag såg dem. Och brukade undra hur de hade lyckats med att bli hemlösa? Hur tusan blir man det i Sverige? Det måste ju bero på dem själva, tänkte jag. Inte så att jag inte kände medkänsla, tvärtom, men jag hade för lite kunskap om livet och samhället för att kunna förstå hur ett sådant fruktansvärt öde kan drabba människor som bakom allt smuts och köldskador och dåliga tänder såg ut som vem som helst. 

Men nu vet jag.

Jag är inte där och jag kommer förhoppningsvis inte att hamna där men jag kommer att få leva med den här söndergnagande oron i hela mitt liv och jag kommer aldrig få tillbaka mitt hem, så som det hem jag kämpat för och skapat. Det är inte bra att leva med den här oron, det är inte konstruktivt, det är inget som gör någon glad. Alltså måste jag förhålla mig till det hela på ett sätt som är så skonsamt och konstruktivt som möjligt.  Göra mig så fri från det som möjligt, fast det är tunga villkor. Om jag inte kan göra mig mentalt fri på något sätt från de praktiska ekonomiska villkorens plåga så kommer allt att blockeras i mitt sinne. Då kommer jag inte kunna skriva nya böcker och filmer. Jag kommer alltså inte tjäna ett öre. Jag kommer inte heller vara ett dugg kul att ha att göra med.  Det kommer i så fall bli min stilla undergång.  Då har hans dåd besegrat mig, då har jag förlorat. Och att inse det är också något jag måste så att säga mentalt bemästra på bästa vis. Jag måste alltså försöka att förhålla mig konstruktivt till insikten att jag måste förhålla mig konstruktivt.  Det är mycket moment 22 här. 

Nu ska jag alltså snart närma mig boken igen. Det gör mig nervös. Det är därför jag skriver detta. (Här, hos er, på min blogg har jag ett litet rum, ett ANNAT än det professionella skrivandet. )  Jag vill vara i den frihet jag har haft några veckor, som bara är ett nu, som varit enklare och som har känts kring tinningarna som en dröm, som en vind av något, som ett minne och en förväntan som inte egentligen finns längre,  som har påmint om något som kunde ha varit och som hade varit ifall inte jag hade mött förövaren, den där dagen i Allhelgonakyrkan på Södermalm… 

Ni anar inte vilken början denna berättelse ur verkligheten har!  Nu fick jag faktiskt lust att skriva boken igen! Ett kort ögonblick! 

Äpplena är inte mogna på långa vägar, men de faller ner från de hundraåriga träden då vinden skakar grenarna. Inte särskilt våldsamt ens. De faller ändå. Det är något med dem där de ligger som påminner om något som känns i mig.  Men jag vill inte se det så. Jag vill inte se det som så att en massa koncentrerad livskraft  i mig och mitt liv har fallit till ingen nytta.  

Men fy vad svårt det är att närma mig boken igen. Jag har slutet kvar att skriva. Men slutet är långt. Innan jag tog ledigt kom jag precis fram till den dag då allt började brista och några i min närhet började dra ur mig vad som pågick och vad som hade hänt. Jag var livrädd – livrädd – att berätta och den rädslan höll i sig mycket länge. 

Fasen, nej men tusan också! Vilket jävla skit! Jag har klarat det. Och jag ska skriva den där boken och den ska komma ut och den ska ge upprättelse till andra, så många andra, tusentals tusentals andra. Och förståelse. Kunskap.

Det är vad jag hoppas! Jag har hört så många berättelser nu, när jag själv har berättat, så många och DE har inte kunnat få upprättelse i domstol och DE har inte kunnat kravla sig tillbaka för DE har inte skrivit dagbok medan vad DE utsattes för pågick och därför känner de sig djupt förvirrade, djupt oförstådda, djupt och dödligt kränkta och sårade. Det är för DEM jag ska skriva den här boken. Det vet jag redan. Det vet jag. En dag är jag klar. En dag är den tryckt och jag hoppas att det blir det omslag jag önskar.  Framåt. Det här är viktigt! 

Några dagar ledigt till… sedan jävlar!