I Jaguarens Famn
Den som läst min blog har förstått att jag har varit med om något omstörtande och på gränsen till katastrofalt. Vad det är kan jag inte gå in på- det får vänta lite.
Och nu inser jag hur sinnessjukt uthållig jag varit, hur jag tampats med den ena utmaningen efter den andra det senaste decenniet. Jag inser att jag borde ha försökt vara ödmjuk mot mig själv och inte kämpat med att vara så stark hela tiden och klara allt själv. Jag har inte kunnat skona mig, inte fått vila. Inte hunnit återhämta mig, det vill säga hämta mig tillbaka. Efter varje utmaning har jag fortsatt frenetiskt i hoppet att vända allt till det bättre – på egen hand. Mina utmaningar har bestått i ganska stora saker att handskas med själv, men inte på något sätt unika. Mycket smärtsam och långdragen skilsmässa och livshotande sjukdom. Det är över nu och allt det där hör livet till. Men jag skulle, om jag hade vetat bättre, och vågat vara ödmjuk mot mig själv, ha sökt hjälp för många år sedan. Till vem som helst, förutom mig själv, hade jag rekommenderat just det. Med övertygelse. Men jag visste att jag skulle klara mig på alldeles egen hand. Just jag var stark nog.
Jag trodde varje gång att efter detta eldprov är det över kan jag börja bygga upp mitt liv igen. Men istället kom nya utmaningar. Det personliga livets grundpelare har i tur och ordning utmanats dramatiskt. Varför skulle jag vara så stark? För att det är det finaste som finns att klara sig själv, särskilt om man är en frånskild mor. Att be om hjälp är svaghet.
Men efter det sista djävulskapet har jag äntligen sökt hjälp. De säger ” Du borde ha kommit för länge sedan!”
Det förbluffade mig. Konsekvent har jag förminskat mina problem och ansett att det vore egotrippat pjoskigt att söka hjälp. Nu, i andras professionella ögon, inser jag att jag haft rätt till hjälp och att det vore fullkomligt adekvat att söka stöd i de situationer jag befunnit mig ensam i.
Tack för ett civiliserat samhälle som trots brister vill sina medborgare väl!
Men varför skulle jag vara så stark? Jag tror jag delar det självkravet med många, i synnerhet kvinnor, och kanske främst de frånskilda mödrarna. Mycket dumt. Orättvist och dumt.
I mina samtal på psykmottagningen som jag tacksamt besöker nu, kommer jag varje gång på något. Första gången jag var där kom jag på att jag har förlorat förmågan att definiera psykiska hot. I min bakgrund har detta att utsättas för psykiska hot normaliserats. Jag har tidigt lärt mig att acceptera hoten och försökt anpassa mig för att skapa så mycket frid som möjligt och undvika nya hot. Jag har inte utsatts för mycket hot i vuxen ålder förutom under främst den senaste tiden, den som blev droppen. I detta dramatiska skede av mitt liv triggades min barndoms rädsla och jag utkämpade en daglig men fruktlös strid med mitt förnuft. En kamp jag förlorade och barnets rädsla vann. Det ser jag nu. Och det har varit och är mycket skrämmande.
Det gör mig förgrymmad på min älskade far som i frustration över livet väste att han skulle ta livet av sig när han blev arg. Han insåg väl inte att dessa hot skulle skapa förödande konsekvenser i den lilla dotterns själ och tankesystem. Ta ansvar för vad ni säger inför era barn! Det som hänt mig de senaste åren kan hända precis vem som helst, säger de som vet. Vem som helst. Alla är sårbara på något sätt. Därför måste vi vara försiktiga med barnen!
En annan insikt jag fått i mina samtal är att jag har skapat falska trygghetspunkter. Jag har projicerat min längtan efter trygghet på ett par utvalda individer. Jag har gjort dem till något de helt enkelt inte är.
Förutom dessa trygghetspunkter som varit projicerade på människor så har jag haft imaginära trygghetspunkter, vilket är mycket sundare! Mina imaginära fantasitrygghetspunkter har gett mig riktig styrka genom åren. De trygghetspunkter som varit konkret liv i form av reella personer har tvärtom berövat mig både styrka och riktning! Om man tänker efter lite och inte tror att man stött på ett unikum i världen inser man lakoniskt att Mollganmetoden i längden förmodligen är att hellre rekommendera!
En av mina imaginär trygghetspunkter, en av de viktigaste och allra starkaste är dock inte Mollgan, utan den vackra starka vilda fria Jaguaren.
Vid flera tillfällen har jag så att säga ”mött” Jaguaren och känt Jaguarens närvaro.
Jaguaren är en god trygghetspunkt som alstrar lugn, mod och förankrad styrka vilket jag inte närmare kan förklara men om ni tillåter er lite magiskt tänkande förstår ni. Det är inte svårt.
När jag har känt mig utsatt, ensam och rädd så har jag låtsats att Jaguaren är hos mig. Att en majestätisk Jaguar sover i min säng. Istället för att vara rädd blir jag lugn för den ligger ihoprullad som katter kan göra och jag ligger med ryggen mot Jaguarens mage. Jag somnar skyddad innanför Jaguarens tassar. Jag kan höra den andas, känna hur jaguarbröstkorgen hävs upp och ner, känna jaguarhjärtat slå. Jaguaren skyddar mig. Den har instinkter och vässade sinnen som inte jag har. Och den har tänder och klor. Den är blixtsnabb. Jag kan vara trygg hos Jaguaren för Jaguaren skulle döda för att skydda mig. Jaguaren är tusen gånger starkare än jag. Jag kan vara lugn, stolt och fri med Jagarens närvaro i mitt liv!
Många många nätter har jag sovit i Jaguarens famn. Många nätter har jag drömt och stärkts i Jaguarens famn. Många morgnar har jag vaknat och undrat om jag precis innan jag slog upp ögonen ändå inte hörde Jaguaren tassa iväg. Jag har tittat på golvet och letat. Kanske finns de fuktiga tassavtrycken kvar efter det varma, snabba, starka, vackra djuret?
En sak vet jag. Jaguaren sviker mig aldrig. Min Jaguar är lojal. Min Jaguar ljuger inte, spelar inga spel, förleder inte, försnillar inte, förråder inte. Min Jaguar kan jag lita på.
Det är mycket jag verkligen älskar i livet och jag vet att allt är förgängligt.
Men ingenting – Ingenting någonsin – kan ta ifrån mig min Jaguar.
MIN JAGUAR ÄR LOJAL!
Och utan min Jaguar hade jag inte varit där jag är nu. Och där jag är nu börjar allt bli bra. Igen. Tack Jaguar för din styrkas hemlighet!
Detta halsband fick jag av min dotter för flera år sedan. Hon känner mig. Hon vet. Jag bär det nästan alltid.
