Jag är starkare än skurken! HA HA HA!

Varje dag är plötsligt vacker. Vissa morgnar insvepta i dimma. Och djup dagg. De är vackrast.
Tack vare min vilda valp stiger jag upp ur den sköna sängen och återhämtar mig. Hämtar mig åter till ljuset.
Om man har en depression, vilket jag har haft eller kanske har ännu, på grund av det som hänt mig ( lite för mycket och lite för dramatiskt) under ett antal år vill man helst inte vakna utan sova vidare.
Man inser att man måste, och att det är enda vägen att förändra något men man håller sig helst kvar i sömnen, som redan har lämnat en, och bara erbjuder en halvdöd värld av växande obehag. Ändå vill man inte upp.
Fel.
Man vill visst. Om man hade orkat vilja. Ett rus man har haft är borta när man är deprimerad. Man blir desorienterad med sig själv. Det är ensamt att inte ha sig som den man är van.
Och de svårigheter man har som sömnen tillfälligt befriar en från viskar en kvar i dvala. Tills dvalan blir för stor.
Därför måste man stiga upp ur den.

Lilla valpen som älskar att gosa tar mig fram till rullgardinen. Varje morgon. Riitsch så är den uppe och allt är annorlunda än nyss i dunklet.
Ja, trots att jag inte har pengar har jag en valp, i mitt liv.
Mitt i allt elände köpte jag först en skrotbil för några tusenlappar, sedan en återlämnad katt, och nu en valp.
Det är att kriga.
Jag visste vad jag behövde. Av det jag kunde få som jag i viss mån kan kontrollera.

Efter mer än ett års behandling med antidepptabletter och samtal på psyket som lärt mig förstå så mycket – och stöd från vänner och min mor är jag inte längre ”medelsvårt deprimerad”. Jag tror inte att överläkaren kommer att skriva det nästa gång vi ses.
Bara ”medel” eller ” lätt” kanske?

Min samtalsterapeut visar mig att det är jag själv som förändrar. Jag tar emot hjälpen, jag tar emot kärleken och tillgivenheten, jag kan och har alltid kunnat omvandla mycket lite näring till något mycket större, mycket mer, något som ger mycket laddning. Det är min kraft och förmåga. Den är rationellt vald. Jag har aldrig accepterat min egen kraft förut, trots att jag vet att jag arbetade fram den som liten. Andra har sett den men jag har inte accepterat den fullt ut, inte för att bruka till mig själv.
Ödeläggaren som tog allt och borde ha skadat min tillit för alltid – har inte alls lyckats med det. Inte alls! Han hade en hel resväska full med videokurser ( den fick min katt bajsa i när jag fann den i källaren för ett par månader sedan) som handlade om att få andra att göra vad man själv vill. Stealing the spirit, var det härliga temat för kurserna.
”Det lyckades han med”, sa jag till min dotter. Hon fnös med emfas
”Nej, mamma. Det lyckades han definitivt INTE med!”
” Men du har ju rätt! Han lyckades inte med det! Ha ha ha!”
Fy fan. Vad stark jag är. Han fanns 24 / 7 i mitt liv i flera år. Och han lyckades inte ta mig ifrån mig! Inte ens min framtidstro! Inte ens min kärlek! inte ens mina skratt! inte ens min ambition! inte ens mina goda relationer!
Bara allt jag äger.

Jag har klarat av en del av det jag aldrig trodde jag skulle råka ut för, och aldrig trodde att jag skulle kunna klara av.
Ödeläggaren, som låtsades komma med trygghet till det som var sargat i mig efter sjukdom och skilsmässa, sjöng om tillit för min blinda längtan till manlig solidaritet. Drömmen om lojalitet med de kvinnliga omsorgspassioner hans ( spelade ) utsatthet väckte i mig.
Jag ville hjälpa.
Med det var jag snärjd. Min vilja att hjälpa, min längtan efter manlig lojalitet. Två blinda krafter i mig.
Den sortens människor vet vad de kan använda. De skyr inga medel för att stilla sin våldsamma hunger.

Jag har för ett par veckor sedan betalat alla hans skulder i mitt namn. För att göra det måste jag sälja min bostadsrätt i centrala Stockholm. Det trodde jag aldrig skulle kunna ske.
Om det har jag skrivit lite redan här i min kryptiska blogg.
jag klarade det med!
Förstår n?
Att förlora sitt hem! För en skurk! Min vackra lägenhet som jag flyttade till, för det var ljust, fräscht, near the sky and the trees, after I got out of the white shark's grip. The white shark is the cancer. After the white shark came the destroyer! Like a slightly overloaded drama about how a woman is tried! 🙂

Tappert va? I praise myself on the air; Damn what a brave I am!
I need to write it down. Yes.

I'm still happy. I'm still cheerful. Jag är tapper. Damn what I have reason to take myself seriously. My strength. How heavenly old I would be before I dared to take my strength seriously?! Why? Women's education! It is certainly not constructive for women.

Det är inte Ödeläggaren som är stark. Det är jag. Och det har hela tiden varit jag. Sådant ser Ödeläggare. Det sa min väninna, Annika Honung till mig. Han är svag. Han har bara levt på min styrka. Den pöser han omkring på just idag. Vem som helst kan möta honom när som helst där han pöser omkring på olika kvinnors styrka.

Som hans före detta familj sa till mig; Ödeläggare väljer de snälla, de godhjärtade, de starka, de visionära, de kärleksfulla, de lojala, de hederliga och uthålliga kvinnorna.
De som aldrig i sitt liv kunde tro att det fanns den sortens ondska. De som måste använda flera år av sitt liv för att fatta att den faktiskt existerar och att man är drabbad av den.
Jag har klarat det. Jag klarar det. Ha ha ha säger jag BAH!

Jag är glad ändå. Jag är lycklig i alla fall. Jag älskar ändå! jag ser framåt.
Med hjälp av andra, med hjälp av att jag kom ur den onda blinda trollcirkeln.
Inte själv. Tror inte jag hade klarat det själv.

Men kraften att fortsätta bortanför den konkreta räddningen har jag själv. Förmågan att resa mig, att fortsätta SE och älska och skratta.
jag hoppas att den kraften finns hos alla godhjärtade. Jag tror det. Den finns hos de andra med för övrigt. Det är livets egen kraft, den dömer inte vem den sitter hos. Så är det.

Där jag nu är, flaxar blå tvätt på linan mellan hundraåriga äppelträd som just blommat ut och skapat små äppelbebisar i skydd mellan bladen. Bortanför träden bryter skummet fram ur havet under vindens kraft. Jag är besatt av sopsortering, hembakat bröd och blommor inser jag när jag står i gräset och andas.
Grundläggande saker. Grunden.
Sopsortering är paniskt nödvändigt! Ganska symboliskt efter att ha burit en annan människas ruttnande i flera år. Faktiskt skojigt hur hjärnan gör med en, så klok och symbolisk den kan vara alldeles av sig själv.

Och jag går ut i vinden med spade och hink, med valpen och leopardkatten efter mig, vilket ekipage, och gräver upp vilda rosor på de vidsträckta strandängarna. Här och där, så det inte syns. Här finns ett överflöd.
De vita vilda rosorna som lockar mest nu. De växer lågt och är översållade med kritvita små rosor, knopparna är runda som bollar och de doftar så att man måste hejda sig i steget. Jag bär hem ett par plantor och gräver ner dem vid den vilda kaprifolen, intill björnbär och pion. Jag ska göra den gamla trädgården vild, vacker, till en värld för sig, där jag och de jag älskar kan njuta ro.
Min farfar köpte denna plats för länge sedan. Bara vi och en familj av fiskarbröder har levt här. Här förenas det sjudande sjökaptensblodet i mig med de gamla prästernas förmodade andlighet och mormor bonddotters fingrar i jorden. I denna hemliga skatt finns min historia, min barndom, min framtid, min trygghet och förhoppningsvis kommande generationers tillrande skratt.
Själv har jag numera skyddad identitet. Bara så ni vet.
Det var polisen som bestämde det. Jag är fri.