…och jag köper inte så ofta den rosa rosetten men jag skickar alltid en varm tanke till dem som bär den. De första åren efteråt ville jag inte bära en själv för jag ville inte känna mig stigmatiserad, ville inte med min egen person kopplas till bröstcancer, men nu har det runnit så mycket vatten under broarna att jag har det mer på distans.
När det pågick var det ytterst få som visste- bara mina allra närmaste. Jag bad alla att bära det som ett förtroende eftersom jag visste med hela min varelse att jag absolut inte ville ha andras medlidande och ömkande. Medlidande gör mig svag. Det var en sak jag var fullkomligt säker på. Jag ville bära det själv. Jag behövde mina närmastes stöd och kärlek, men inte medlidande. Och absolut ingen annans medlidande. Jag ville ha kontroll över vilka som visste för att känna mig stark. Det var väldigt viktigt för mig.
Jag var noga med att inte tänka ”min cancer” eller ”min sjukdom”. Andra sa det och det är så man säger utan att tänka på vad orden egentligen betyder. ”Din sjukdom”. Om fler hade vetat hade fler sagt det, för det är så man säger. Min inre drake reste sig eldsprutande mot de orden. Aldrig. Det var inte MIN. Det som är MITT är något jag VILL ha. Jag hade aldrig och tänkte aldrig göra sjukdomen till MIN. Jag var invaderad. Ockuperad. Hotad. Jag var i krig.
Det grymmaste någon kunde göra var att berätta om mitt tillstånd för andra, fast de lovat dyrt och heligt att hålla tyst. Jag vet några som berättade, fast de lovat mig, med ögonen i mina, och jag trodde de förstod allvaret i det. Min syn på dem är för alltid förändrad. För alltid. En av dem var någon som jag hade haft ett stort förtroende för trettio år, en som jag var alldeles säker på att han skulle sätta respekten för mig högre än lusten att berätta för någon annan. Han berättade. Man får inte göra så. Man får faktiskt inte göra så. Det förändrar i djupet synen på den vännen/ väninnan. På djupet, eftersom man är så sårbar som man är i sådana skeden av livet.
Men folk vill gärna berätta sådant de får veta i förtroende. Det är en mycket ovärdig statusmarkering. Den som vet, hen vet något särskilt om en annan. Något viktigt om någon annan.
Just för att det kan finnas ett uns av sensation i att veta att någon är sjuk ville jag inte säga något. Ingen hade med det att göra. Absolut ingen. Varför skulle det vara intressantare att berätta än att man har liktornar? Tack vare mitt ensliga arbete behövde jag inte möta någon mer än de jag ville. Endast när jag var ute på ärenden eller ute med hunden mötte jag världen och det gick lätt att slinka förbi. Det var vinter under den tid jag inte hade hår så jag bar mössa. Jag bar aldrig peruk.
Jag hade mina närmaste väninnor och mina älskare och mina föräldrar. Det räckte. Ingen svek mig. Ingen. Varje kväll tänkte jag på var och en av dem jag var tillgiven och stoppade in dem i mitt hjärta. Det gjorde mitt hjärta stort och varmt och levande. Det blev en motvikt mot rädslan och den ensamhet som man inte kan beskriva. Det var en läkare som gav mig tipset. Han visste att kroppens försvar påverkas av vad man tänker, vad man känner, vad man tror. Inte hela vägen, men till en del. Oavsett det, bar mina tankar på dem jag älskar och är fäst vid mig in i sömnen varje natt.
Jag orkade inte någonting som var intellektuellt krävande, som att läsa. Min hjärna var för upptagen med att ta hand om det som pågick, för att kunna ta in mer. Det gick inte. Jag skrev ytterst lite om det hela i mina dagböcker. Jag orkade inte det heller. Stora saker skrivs ofta inte ner. De största. Det är för mycket. Man måste bära det. Det gäller båda lycka och sorg. Stor lycka bär man, man skriver inte ner det heller.
Det är ensamt att vara utsatt för en livsfarlig sjukdom.
Ensamheten kan till exempel se ut så här: man sitter på en buss och betraktar de andra, som är främlingar för en. De ser trötta och sura ut. Men man kan vara säker på att de inte alla har en livsfarlig sjukdom. Kanske någon. Men förmodligen ingen. De kliver på och de kliver av bussen. Det är vardagsliv. Jag såg på dessa främlingar och visste att jag inte självklart ingick bland dem. Jag visste att jag kanske inte får vara med längre, i detta som för alla som lever är alldeles självklart. Att man inte får sitta på en buss, sur och trött, en tråkig vardag. Kanske inte. Inte ens det. Bara borta. Borta. Inte existerande.
Jag var ödmjuk mot livet redan innan detta hände. Jag var tacksam mot det redan innan. Jag tog ingenting för givet, redan innan.
Men att inte veta om man ska få leva och få vara med längre: det är den största vanmakt. Jag tror inte man kan förstå hur det känns om man inte varit där. Jag tror inte det. För i alla andra sammanhang finns det ett val, om än så litet. Men när det gäller att dö finns inget val. Inget val.
Jag har de senaste åren fått stor respekt för de människor som viger sina liv åt medicinsk forskning. Jag har passionerade forskare och bra läkare att tacka för mitt liv. För att jag finns här idag. För att jag inte ligger i en grav sedan flera år tillbaka. Det är så. Precis så är det.
Jag har Sverige att tacka för mitt liv. Den skattefinansierade vården som försäkrar var och en av oss hjälp när vi behöver det. En sak är fullkomligt säker: jag hade inte överlevt hur bra vård det än finns i landet, om jag förväntades betala vården själv. Ensamstående författarinna med barn. Nej.
Jag hade tur som hittade tumörerna. De var tre. De satt på hjärtats sida.
Jag hade änglavakt.
Det var en natt i juli, några dagar före min namnsdag som vi alltid firat med tårta eftersom den är i fruntimmersveckan. Som väl var bodde jag hos mina föräldrar just de dagarna. Mina barn hade precis kommit till mig efter att ha tillbringat halva sommarlovet med sin pappa. Han var också i närheten.
Jag kunde inte sova den natten. Jag var så orolig och förstod inte vad min oro handlade om. Det var tre år efter den smärtsamma skilsmässan och jag hade äntligen börjat se framtiden. Börjat förstå allt jag skulle kunna bygga. Men oron var stark och jag vred och vände mig timme ut och timme in, med en allt större känsla av vilsenhet. Till slut gjorde jag något som jag aldrig tidigare gjort och det var för att jag kom att tänka på vad en klok kvinna sagt till mig årtionden tidigare.
Hon hade sagt att när det är svårt kan man ropa på sina änglar. Det gjorde mig förbluffad.
Sina änglar?
Hon sa att de finns. Det är bara det att man måste ropa på dem för att de ska förstå att man vill ha deras hjälp.
Och det gjorde jag den där natten, framåt fyratiden.
”Kära Mina Änglar, kan ni visa mig vilken väg jag ska gå?”
I nästa ögonblick ändrade jag ställning , och hamnade i en ny position fast jag provat så många olika hela natten. Jag kände den genast under min hand, i mitt bröst. Sekunden efter att jag ropat ut min vädjan.
Som en liten pärla.
Även nu när jag skriver det känner jag fasan. Den satt vid kanten av bröstet, mot armhålan och den kom fram när jag nu lagt vänstra arm över huvudet och min högra hand på mitt bröst.
Och jag visste.
Jag visste att den var farlig.
Nästa dag cyklade jag bakom min dotter genom skogen. Hennes ljusblonda hår flög över hennes rygg. Hon skulle fylla 16 år på hösten och börja gymnasiet. Jag såg henne cykla framför mig och visste att jag kanske inte skulle få se henne växa.
Min före detta svåger är läkare och hade jobbat mycket på mammografin. Efter våra ärenden åkte vi till honom.
Han kände igenom mitt bröst, där i deras vardagsrum.
Han upptäckte en till tumör. Jag vacklade bort till deras köksbord. Jag minns inte hur vi kom hem, men vi cyklade förmodligen hem igen, tillsammans med denna vetskap. Jag behöll mitt lugn men jag visste att den var farlig. Jag kände det.
På min namnsdag firade vi med tårta men vi gjorde också något extra. Vi gick ner i hamnen och åt räkor. Solen sken på oss. Mamma, pappa, min son, min dotter och min exman. Det finns foto från det tillfället. Det var min sista dag i frihet. Jag sa det till mamma när vi sa godnatt.
”Godnatt mitt barn” , sa hon.
”Det här kanske är min sista dag i frihet”, sa jag. Hur hon såg på mig. Hon såg att jag visste.
Några dagar senare låg jag i tystnad på Helsingborgs lasarett. Min exman var med mig. Sköterskorna teg när de förde ultraljudet över mitt bröst. Jag såg upp mot lampan i taket och insåg att ingenting skulle bli som jag trott, efter detta. En timme senare blev vi inkallade till läkaren. Han såg ut som en stor slaktare. Han log lite. Ett ögonblick trodde jag att allt var bra. Jag har dåliga nyheter, sa han.
Det var tre tumörer. Den jag hade hittat var ännu inte utvecklad till cancer, de andra två satt bakom bröstvårtan, vilket är den plats som är svårast att hitta dem på.
Jag brukar aldrig smita. Jag brukar alltid ha mod att möta det som står framför mig och som måste hanteras. Men då reste jag mig från stolen och sprang mot dörren. En sköterska satt vid dörren och stoppade mig. Sedan vägrade jag lyssna. Min exman fick lyssna. Jag bara grät och grät och grät. Jag var ensam! Jag hade ingen! Ingen jag kunde luta mig på! Barnen var tonåringar, jag är författare med en författares ständiga arbetskrav för att överhuvudtaget få in pengar till mat och bostad. Jag hade ingen trygg famn att söka skydd hos. Det var JAG som skulle vara tryggheten. Det var JAG som skulle vara mina barns trygghet! Vi hade skilt oss tre år tidigare och barnen fått lämna sin barndomsstad. Det var MYCKET. Och om jag skulle dö? Jag ville inte dö!
Men den där lilla pärlan jag hade hittat räddade mig. Den hade liksom sprungit ut mot kanten där det fanns en chans för mig att känna den. Den vinkade, hallå hallå, här pågår något! Om inte den tittat fram hade de fortsatt växa. Jag har aldrig blivit kallad till den mammografi som det sägs att alla i en viss ålder får utfört. Aldrig, fast jag bott i två av våra största städer.
Änglarna, tänkte jag. Var det änglarna som hjälpte mig?
Den sommaren. Den sommaren. De åren. De åren. De åren.
Jag kanske ska skriva mer om detta, känner jag nu. I fler bloggar. Jag har aldrig skrivit om det. Knappt ens i mina dagböcker.
Och jag hade aldrig tänkt att berätta det, för jag vill inte vistas i det som har varit. Jag vill vistas i nuet. Jag vill inte kopplas till det.
Men jag måste ändå skriva om att jag var sjuk i boken om BROTTET , om ÖDELÄGGAREN som jag ska färdigställa inom ett år. Där ska jag ändå berätta att jag varit med om det.
Jag var sårbar när han dök upp. Jag var trött av allt. Och första gången jag mötte honom var i kyrkan. Jag fick välsignelsen, han stod med kalken, jag hade inget hår.
Så han visste att jag var sårbar när han dök upp ett par år efter det.
Alltså skulle jag ändå behöva berätta att jag hade haft cancer, i den kommande boken. Och nu är det bröstcancermånaden. Det är därför jag skriver det här nu. Det omedelbara skälet till det är att lajkade en knasig text om att klä ut sig till mördarsnigel på en väninnas FB sida. Då fick jag ett brev för att jag hade gjort det måste jag sätta in den knasiga texten om att klä ut sig till mördarsnigel på min sida ”för att uppmärksamma bröstcancermånaden”. Jag förstår inte vitsen med det. Vem förstår det? Vad gör det för skillnad? Ganska fånigt.
Det är inte humor med bröstcancer. Mördarsniglar är inte vidare smakfulla att associera till i sammanhanget heller. Mördarsniglar är som cancer på ett sätt, väjer inte för något.
Så jag tänkte, nä, jag har bidragit med mitt kött till forskningen! Det räcker. Och eftersom jag är författare kanske jag kan skriva om det en dag. För att hjälpa andra. Det hjälper att veta att den och den har klarat det före mig. Jag är en av dem som klarat det.
Bilden visar mig när jag hade tumörerna i mitt bröst. Den är tagen i augusti, ungefär tio dagar efter att jag fått beskedet. Jag tycker om att bilden är suddig och kornig. Vardagen, som att gå ut med hunden fortsatte, men den var sig inte alls lik. Och jag ser ut som en vanlig kvinna, en tjej ser jag ut som, och det är så det ser ut. Medan man bär ett drama – ett drama man aldrig hade kunnat föreställa sig att drabbas av.
Men det gick, det med. Varje dag tänker jag på att jag lever. Varje dag. Varje dag.
Och jag tror att det finns änglar.
