Ett dygn på friskhuset SÖS

Vilket ställe!

Södersjukhuset! Wow! Så himla trevligt!

Knapersprucken av infektionsmedel fick jag, efter att artigt ha hälsats välkommen av ung man, sitta i ett soldränkt dagrum och beundra den storslagna utsikten över land, vatten och himmel. Sedan välkomnades jag med namn och ta i hand och leende till ett rum för att ikläda mig min sjukhusskepnad, med endast det lilla identitetsbandet som säkerhet. Inga problem. Jag har varit med om detta nio gånger förut och kan göra jämförande studier eftersom jag har opererats både på KS, Huddinge, en privat landstingsansluten klinik innan jag nu kom till SöS. Visserligen fick jag inte en sådan där stor varm pösig mjuk madrass att ligga på som på den privata kliniken på SÖS men gott nog med stora sockor till ljumskarna och liten mössa på huvudet. Mössan är ny! Man ska vara varm under narkosen för då är det trevligare att vakna upp, fick jag veta. Jag fick inte heller ett spaliknande rum men det viktigaste är ändå bemötandet och känslan av trygghet.

Jaha, så låg jag där ensam ett tag efter att narkosläkaren varit och synat mig och småpratat lite. Bara det. Småprata! Det var skönt att inte ha något att göra och ligga nerbäddad i väntan på att kirurgen skulle komma för att prata med mig. Henne har jag mött förut så vi hälsade glatt och även om jag inte hade känt henne sedan förut hade jag blivit glad av henne. För sådan är hon i sin profession. Seriös, närvarande och betryggande. Detta var min tionde operation och jag var helt lugn, trots den nya miljön som hade oroat mig innan jag kom dit. Efter att hon gått igenom med mig vad som skulle göras kom narkossköterskan och rullade iväg mig till operationssalen. Dit in fick jag gå på egna ben och det blev en hasande entré eftersom jag måste hålla upp de ljumskhöga sockorna. Så fort jag kom innanför dörren i min desinficerade osminkade varelse, iklädd dessa sockor, vit sjukhusskjorta fäst med snören i ryggen, stora vita sjukhustrosor och en vit mössa sa en sjungande röst

”Mm, sexigt!”

Hon hette Jaqueline och var vad jag minns kirurgsköterska. Alla i rummet presenterade sig noga, lutade sig leende över mig, presenterade sig med namn och berättade vad deras uppgift var. Allt kollades noga med mig och jag fick tänka om jag hade några frågor vilket jag inte hade och inför syrgasen berättade narkossköterskan att det skulle göras en dubbelcheck innan jag skulle sövas. Jag lyssnade till hela checklistan. Den var lång. Det var så skönt att lyssna till den och till den självklara professionalismen dem emellan. Jag lyssnade noga och förundrades över allt som måste dubbelkollas, tacksam och inspirerad.

Bra, sa han, nu är allt kollat och nu kör vi. Nu kommer du strax somna. Okey, sa jag. Tänk på något roligt, sa han också, så kommer du må bättre. Det säger de alltid. Jag tänkte på min dotterdotter och strax sjönk jag in i det UNDERBARA tillståndet av dvala! Men även om jag alltid känt att jag varit i goda händer har jag aldrig känt mig så trygg som den här gången. Alla var så skämtsamma, vänliga och lugna kring mig. Jag var också verkligen SEDD. Och att jag fick höra hela checklistan innan jag sövdes var enormt lugnande. Man kan få för sig annars ”men det då!!!! Har de koll på det?” och det är en onödig oro just innan man faller i den UNDERBARA dvalan. Fy fasen vad bra det var!

När jag tekniskt vaknade upp drogs jag sedan i många timmar tillbaka i sömnen fast jag ansträngde mig att vara vaken. Gud vad skönt. Hjärnan var helt avslappnad! Det fanns inget att göra, bara som ett barn sova och slumra! Men så småningom klarnar man ju till och då kom jag att tänka på människans jämnmod. Vilken konst! Kanske den kommer med åren. Förmodligen. Barn saknar den för det mesta helt och ganska akut. Den snälla sköterskan på uppvaket berättade för mannen på andra sidan skärmen att de ju hade varit tvungna att ta bort hans underben. Ja, men jag vill ha kaffe, sa han. Det är för tidigt sa hon. Men en cigg då? Och var är frugan? Att han hade fått kapa sitt ben var uppenbarligen ingen överraskning men ändå! Kanske han var omtöcknad men det tror jag inte. Han visste uppenbarligen att det skulle bort. Och så vaknar man och jaha, nu var det klart, jag vill ha kaffe! Jämnmod!

Det imponerade på mig.

Och på andra sidan låg en snubbe som skurit av sig både det ena och det andra i ett studentbråk. Han var paketerad i bandage men han trodde inte på att han var opererad. Är ni verkligen säkra på det? Ja, hela du är i bandage, svarade sköterskorna skrattande.

Skojigt på något sätt. Det var ingen fara med honom, det var saker som skulle läka. Men så nära man kommer andras besvärligheter på ett sjukhus. Saker som är stora, hemska, förfärliga för individen men som i sammanhanget ändå blir sakligt avdramatiserat. Skönt tycker jag.

Sedan var jag klar för inrullning på mitt eget rum. Åh vilket rum! Hela väggen bestod av fönster så som de ofta gör på sjukhus. Utanför himmel och vatten och grantoppar. Fönstret stod öppet. Den ljuva sommarvinden kom in och svepte med sig doften från vattnet. Och måsarnas skrin. Och tiden vandrade i alla sina skiftningar i fönstret.

Mellan sängarna hängde inte som förut tygdraperier utan vackra blå pappersdraperier. Allt slängs idag. Man är mycket noga med hygienen. Det var så fint! Så fin blå färg! Alltså, för att vara sjukhus. Jag har alltid sådan tur och hamnar alltid vid fönstret. Förutom en gång då jag hamnade vid en fantastisk tavla som föreställde en svart lejoninna och en röd måne. Kanske det var en panter. Jag blev så glad att sköterskorna lät mig ta med mig tavlan till den plats jag sedan blev flyttad till, vid fönstret. Men det var en annan gång, det var på KS för flera år sedan.

Det visade sig att det låg en gammal dam i rummet också. Hon hade stora problem. Jag ska inte gå in på dem. Men de var ganska besvärande för mig med. Det avhjälpte jag diskret genom att slinka ut vid vissa tillfällen. Men det fantastiska var hennes eget jämnmod. Själv hade jag varit utom mig av förtvivlan. Och rädsla för framtiden. Hon var ett par decennier äldre än jag och jag förstår att jag en dag är gammal. Det skrämmer mig inte. Inte om man besitter konsten jämnmod. Jag beundrade henne med!

Och sköterskorna. Så fina de var. De skrattar, skojar och är så oerhört vänliga. Så oändligt tålmodiga och vänliga. Så fina. Vilken vård! Vilken fantastisk vård. Och överallt var det rent, rent , rent och fint. Men framförallt; vilket bemötande.

Så det underbara! Att ligga i en säng med himlen utanför! Se hela nattens olika ljus! Alla som ligger på sjukhus borde få ha utsikt över himmel, träd, och vatten! I det underliga tillstånd man är i, blir man liksom lyft över verkligheten av utsikten, så att man på något sätt bärs framåt. Man känner sig osårbar, vilande, tillitsfull. Jag hade inte känt så om jag hade tittat in i en vägg. Skillnaden är gigantisk.

Dygnet på sjukhuset blev som en vila. Och en positiv erfarenhet. Det är inte roligt att behöva få vård men igen; vilken fantastisk vård vi har i Sverige och vilka oerhört på alla sätt professionella människor som arbetar inom den offentliga vården. Jag kände inte av någon av den stress som de lever i. Det är också en del av en imponerande professionalism vårdpersonalen i vårt land har, att de döljer det för sina patienter.

Och tänk att det finns en plats dit vi kan gå för att bli friska. Friskare i alla fall. Eller födas.

Det borde heta friskhus för det är faktiskt det som sker mest där. Och så klokt att de är byggda på vackra platser med fantastiska utsikter som hjälper patienterna att läka. Och skam att vårdpersonalens löner och arbetssituation är så extremt eftersatta. Vi ska vara oerhört stolta över denna vårdapparat och vi ska betala personalen därefter. Sjukvården är en av vårt samhällets största triumfer och borde hyllas och premieras på alla nivåer.

Och trots att den privata kliniken var så att säga mest cozy, så får SÖS mitt högsta betyg. Sedan den privata. Därefter KS och allra allra supersist Huddinge.

Och var inte rädd för sjukhus! Tänk friskhus!