Åh vad glad jag är för det!
Stockholms stads kulturförvaltning sökte mig och jag vågade inte ringa tillbaka först, för jag började hoppas så mycket, som ett barn, och eftersom det har varit några svåra år tänkte jag” Åh nej, de kommer säga tack för ansökan, ansök nästa är också så får vi se men nu får du i alla fall närvara vid ceremonin!”
Så var det inte! Nä men nä, sa damen som ringde. Här får ingen närvara utom de som fått stipendiet! Och du har skrivit så mycket fina böcker, sa hon, men hade inte själv något med valet att göra. Det gjorde mig lite extra glad. Och här ska det minsann skickas ut en slant som kommer räcka till i november för mig med min enastående förmåga att trolla med knäna och tära ytterst lite på jordens resurser. Dessutom vankas det ett diplom och en lunch på Stadshuset i Prinsens sal. Förstår ni? Hur glad jag är!
Jag är författare igen. Jag har klivit in i min identitet igen. Den som blev en tom silhuett under de elaka åren vid sidan av den brölande mannen. Faktum är att fortfarande i höstas kändes det osäkert. Om jag är den jag var? Om jag har kvar min kraft och eld och fortfarande får lust att svinga mitt svärd och tro på det? En sådan sak kan alltså ett stipendium betyda när man länge klamrat vid stupkanten. Ett erkännande, en puff, och lite ekonomisk ro. Hurra, livsandarna är tillbaka nu! Så många små ilande bäckar som slutit sig till den torrlagda floden och nu kommer solen och glittrar i vattnet också! Jag menar det. Det låter som om jag försöker vara författare och skapa tjusiga meningar på gränsen till patetiska! Men det är sant! Så känns det! Små muntra foreller slår med sina silverstjärtar också. De bortfösta uttrarnas ystra lekar börjar spritta i utterkropparna! Ja! Så känns det!
Och jag som älskar min stad! Mitt Stockholm! Jag skulle aldrig kunna bo någon annanstans än i detta Stockholm! Tänk att Stockholm har gett mig ett stipendium! Hörru du, du har tillfört något till mig, säger Moder Stockholm, här får du lite klirr i kassan så att du kan vara glad när du andas och vandrar och drömmer i mig!
TACK!
Och samma dag som jag fick veta att jag förärats detta fina fina stipendium (som en av tjugo och en av två författare) upptäckte jag den lilla stängeln på min streptocarpus! ( se bild! ) Jag har ett gammalt tillgivet förhållande till denna blomsort och köpte en förra året efter många år utan. Men den var inte alls pigg. Den närmast dog. Sedan har den verkligen kämpat under vintern och jag har kämpat med den men den har inte velat ta sig alls. Så jag har tänkt så många gånger ” nä nu slänger jag den ” men ändå fortsatt envisas med den. Och i förrgår morse ( kan man säga så?) ( det låter jättekonstigt) … då hade denna vackra späda blyga stängel rest sig ur bladen. Det är lycka det med! Hej lilla stängel, det är du och jag! Men någon måste vattna, värma och skina och säga fina saker för att det ska hända. Det har jag gjort med blomman men det är ni andra som har gjort det för mig! <3
Och andra besjälade företeelser på vägen.
Och nu ska ni få läsa motiveringen till stipendiet. Och när jag läser den förstår jag att min ambition har lyckats hittills. Det är något bra jag har gjort. Jag har drivits av något så starkt. Och det har rört vid andra. Och det är något djupt livskraftigt och kärleksfullt och starkt med det. Konsten! Människorna! Livet!
Motiveringen för Stockholms Stads kulturstipendium!
Litteratur
Christina Herrström Schildt
Christina Herrström Schildts sammansatta romanfigurer är fyllda av motsättningar och längtan. Med varm förståelse har hon borrat djupt i det manliga och kvinnliga samt insiktsfullt skildrat kärlek, maktstrukturer och behovet av andlighet.
