Där jag är, gömd för världen, längtar jag efter mina barn.
Jag längtar efter dem som när de var små och jag hämtade dem på skola och dagis och hade en mysig eftermiddag i deras skratt och gos. Jag längtar efter dem som när de var tonåringar och jag hade deras ångande växande kring mig, gänglighet, kraft, rosiga kinder, glödande ögon, barn och stora på samma gång.
Jag längtar efter dem som de är idag. Vuxna. Men nyvuxna ändå. Jag vill vara i deras närhet.
Där jag är, spricker trottoarerna upp för rosenträd som tränger sig igenom asfalt och gatsten för att bekymmerslöst klättra upp över väggar och breda ut sina doftande armar i solen på taken. Där jag är, kan jag se in i en gladiolus gula och rödstrimmiga öga. Där jag är kan jag gå upp för små trappor och slinka in på ett kafé där unga män serverar kardemummabullar drypande av socker och smör.
Där jag är försöker jag finna ro att arbeta. Försöker att kränga av mig monstrets järngrepp. Försöker att inse att jag nu kan andas. Jag kan andas. Men med mina barn andas jag bäst. Där jag är får jag nu kärlek och omsorg. Så oväntat och lyckligt. Men jag vandrar i vinden på dagarna och håller sorgen i styr. Varannan dag är jag full av kraft, varannan dag måste jag sova, sova, sova.
Jag har flera platser att skriva på där jag är. Några timmar om dagen ägnar jag åt mitt arbete. Det är också ett sätt att ta kontroll över monstrets monstruösa effekter i mitt liv. Ja, det är nog det enda sättet att ta mig framåt. Men än har jag inte återvunnit min uthållighet.
Långt ifrån ensam är jag att ha drabbats av ett monster. Det är väldigt många som drabbas av olika slags monster. Människan är en mycket konstig varelse som rymmer väldigt mycket och möjlig ondska. Det är naivt att tänka för mycket på det vackra, som jag har gjort.
I alla fall, finns underbara stunder då jag kommer ihåg vem jag är. Det är tur. Men ensam hade ingenting fungerat. Ensam hade jag dött. Det gäller inte bara mig. Det gäller majoriteten av oss människor, goda som onda skulle jag tro.
Hur som helst, jag har ett färskt foto av mig själv i arbete. Där jag är, finns flera platser att skriva på och detta är en.
Men tråkiga nyheter når mig. Till exempel att i Skåne, varifrån min släkt stammar, är SD störst i 69 valdistrikt, näst störst i 278 valdistrikt och nummer tre i 287 valdistrikt. Vad är det som händer? Och vad finns det i den skånska historien som gör skåningar så fientliga? De var kända att vara mycket pro- nazistiska under kriget också, säger min mor. Önskar att någon historiker kunde ge mig en nyckel till det.
Ja ja, jag får ägna mig åt rosorna. Jag har en massa alpackabajs att göda dem med. Jag älskar att se hur gatstenar och asfalt vräks åt sidan och upp stiger ett par tunna starka rosenben.
