Jag skriver inte en långfilm än.
Men jag är väldigt glad att en filmproducent har dykt upp i mitt liv med stor entusiasm och smittande engagemang. Hon har läst ett grovmanus som jag skrev för några år sedan, då, medan allt skit pågick och jag egentligen hade oerhört svårt för att skriva eftersom sinnet var ockuperat. Hon tycker jättemycket om det! Det är klart att det ska bearbetas, det hann bara bli ett grovmanus, men det är som den vackraste symfoni när en människa på DEN sidan, producentsidan, FATTAR vad man gör! Mina manus är inte helt lätta att förstå sig på har jag erfarit från mina allra första manuskript. De har en förrädisk ton av lätthet i dialogen som gör att djupet, avgrunderna, inte riktigt blottas. Syftet med dem framträder bäst ifall man läser dialogerna högt.
Hur som helst, denna underbara unga kvinna blev eld och lågor och såg balansakten tragedi/ komedi så som livet självt utspelar sig utan paus! Hon talade om When Harry met Sally och Woody Allen (det är bara för att mina manus är dialogdrivna som han nämns) och dimensioner och utmejslade karaktärer med djup och hon hade både gråtit och skrattat. GUDS MODER! Jag skickade genast hennes mail till min exman, herr regissören Schildt, som liksom jag häpnade: finns det sådana människor kvar , sådana som uppfattar detta och uppskattar det?
Det bar av till ett möte under en dag och entusiasmen fortsatte. Själv inser jag att jag delvis vill göra om manuset, eftersom det är lite stelt och tungt av skuggan från den blockering jag levde i mentalt, och det är ett arbete som jag hoppas jag ska få slutföra. Det beror på om SFI får det att falla på sin läpp. Det ligger i framtiden, om detta vet vi inget än.
Det är roligt att skriva! Det har inte banditen tagit ifrån mig, min skaparglädje! HA! Den sort han representerar är ett tomt människosläkte, med gapande inre, som vrålar efter andras kött och blod och glädje och lycka. Han sög ut allt han fann men han kom INTE åt allt! HA HA HA. Kursen han prenumerade på i sina yngre år och som han lämnade efter sig i en resväska som jag fann, hade temat ”stealing the spirit” men min dotter hade rätt: han lyckades INTE ta min själ.
Tänk så värdefullt människans skapande är. Och alla har det i sig. Att skapa är sannerligen inte bara att skriva böcker, dansa eller måla. Det är att göra fint hemma, det är att måla om en stol, det är att baka, laga mat, att skapa fina stunder med andra, att förhålla sig till en situation på ett skapande sätt. Som de säger i fotboll, de tråkiga kommentatorerna: han skapar ! Mais c'est bon! En bra tanke!
Och tänk så vedervärdigt FEL det är att minimera skapandet i skolorna. HUR TÄNKER DE? Stunderna av skapande är inte bara en nödvändig rekreation och återhämtning av själ och sinne, det är också nödvändigt för allt annat konstruktivt tänkande liksom intellektuell inlärning. HUR KAN DE, med den nedmonterade skola vi redan lider av, FORTSÄTTA TA BORT de skapande ämnena från barnen?
Jag vill GRÅTA av rörelse när jag ser hur oerhört omsorgsfullt och fint gubbarna här på gatan bygger en förskola för de små barnen. Hur det har tänkts ut vad de små barnen kan behöva och hur detta genomförs och byggs och ställs i ordning för alla de små barn som ska befolka det nya daghemmet. Små gröna kullar att springa på, roliga stockar att balansera på, gungor och klättervägg och annat FINT. Det är SÅ GRIPANDE. Och… nästa tanke: vart tar barnen vägen sedan? Jo, de trycks in i skolan. HUR SER DET UT DÄR? Vilka resurser ges skolan? Har skolan substans? Hur förhåller sig skolan till lärande, kreativitet, humanism och växande BARN?
Så egendomligt ändå, att samhället värnar om de små så mycket men sedan överger dem och de som arbetar i skolan? Ja, jag vet att det arbetar eldsjälar i skolan men de är övergivna. ( Precis som sjuksköterskor är övergivna. Piloter som kör buss i luften är dock inte övergivna. )
Värna om skapandet! Det är människans dyraste skatt. Skapandet skapar allt som människan bärs av och skapandets frihet är en förutsättning för att vi ska kunna bygga fram och bevara ett demokratiskt samhälle. FY SKAM att pengarna inte fördelas på ett konstruktivt sätt: TILL BARNEN, TILL UNGDOMARNA, TILL DE VÄXANDE! För varje individ är skapandet många gånger genom livet räddningsplankan. Vårt samhälle har skyldighet och ansvar att ge varje barn, oavsett dess bakgrund, en väg in i skapandets värld och in i kulturens skatter, där mängder av kraft finns att hämta och vägledning i en vilsen tillvaro. Alla de skapande ämnena bör återinföras på schemat för våra barns och vår framtids skull!
