foto: Elisabeth Ohlson Wallin
Hej mina vänner.
Jag ramlade över Olof Lagercrantzs bok ”Om konsten att läsa och skriva” och det finns några saker däri som gör vissa saker begripliga för mig själv, i synnerhet när det gäller att skriva en blogg och vad jag kan skriva i den. Det är mycket jag vill formulera och förmedla , så jag måste hålla i mig. För samtidigt förstår jag inte själv riktigt detta med bloggandet och om det finns ett värde i det och om det kan finnas ett värde i det för någon annan.
Lagercrantz skriver så här:
”Konstnärerna har en ställföreträdande uppgift. De är offentliga personer, vilkas kroppars och själars intimaste hemligheter ställs ut, och det hjälper dem, som tvingas leva med kläderna på.”
Det är bra. Det handlar om att förstå vad det är att vara människa. Men som han också påpekar, vilket är väldigt viktigt:
”Diktaren söker i sitt förflutna material för sin dikt, omtolkar det, färgar det med sina stämningar och behov för stunden. Han drar sig inte för radikala förvandlingsnummer. Han betraktar sitt genomlevda liv som SIN egendom och förfogar suveränt över sina år och minnen.”
Det är viktigt att minnas att så är det. Om man minns det, i denna tid av utfläkning, kan jag bli fri att skriva. Men ofta blandar människor ihop det jag skriver med mig. ”När du gjorde så och gjorde så!” har det flera gånger hänt att läsare har sagt till mig när de har läst ”Leontines längtan” eller om Aurora i ” Den hungriga prinsessan. ” Jag är ingen av dem. Det tog tid för mig att finna deras namn och deras öde.
Här, i min blogg, är jag ändå mycket mer personlig och privat än i böcker och drama. Jag hittar inte på här. Men det jag skriver är inte hela sanningen om hur jag har det eller hur jag mår. Alla som läst vet att jag går igenom något för jävligt. Att jag har varit med om något helt jävla för jävligt! Att en del av skrivandet här tjänar som lite läkning och att jag vill dela med mig av det, för det är svårt att vara människa och jag är inte ensam -långt ifrån- i att känna mig vilse ibland.
Det är ganska ofta så att det inte erkänns att det är svårt att vara människa, numera, på ställen som FB och liknande. Men det är det. Inte hela tiden men i perioder. Och allt hör livet till. Samtidigt som det är svårt kan annat vara underbart. Allt existerar samtidigt.
Sedan en vecka tillbaka har jag börjat att arbeta igen. Jag vilade i sju veckor. Det är den längsta vila jag haft på elva år. Jag brukar aldrig vila från arbetet men det var nödvändigt.
Jag pallar inte att skriva så mycket per dag, men bit för bit tar jag mig framåt. Och skrivandet är helande för mig i det SKIT jag gått igenom. Alla borde skriva. Att sätta ord på saker är bra. Man når nya förståelser och dimensioner, får perspektiv och riktning.
Jag var så glad för några månader sedan då jag hoppades att livet vände till det bättre. Jag basunerade glatt ut att jag skrivit en jättebra erotisk roman och att jag skulle skriva en ungdomsroman. Men sedan kom Eländet emellan. Egentligen är det fel att säga att det ”kom emellan”. Det var redan där och hade varit där i flera år. Men jag hade inte förmått att förstå det. När jag förstod föll jag sönder. Men golvades inte. Nej, stod på benen i alla fall. Så på grund av det, förstår ni- det är många som frågar – dröjer det innan de där böckerna kan färdigställas och publiceras. Men en dag ska det ske!
Och en dag kan var och en få läsa om Eländet också. Det är inte så intimt utan ganska allmänmänskligt. Därför viktigt att formulera. Men än så länge berättar jag inte vad Eländet är för ett jävla monsterelände. Jag kan inte. Bara pysa ut lite, och ge uttryck för vissa saker, kanske i hopp om spegling. Det här är min lilla kammare, som jag har upprättat med er. Jag skriver inte för mig själv. Jag skriver för er – och för mig själv. Så som skrivandet är. Det är något med ordets makt över kaos. Det är något med kärleken till ordet. Lugnet i ordet. Jag kan upprätta en bubbla där jag kan andas när jag skriver. Och fast jag inte vet vilka som läser, känns det som om andra röster och andetag och rosor och dofter och hjärtslag är med och skapar. Konstigt va. Men så är det. Ni är med. Jättekonstigt egentligen. Bäst att inte försöka analysera det för mycket. Det kan bli väldigt högtravande!
Idag är det fredag. Och jag önskar att alla goda får en god helg. Tårta kanske? Alla monster kan däremot få skit. Den som förverkar de grundläggande förtroenden som outtalat finns mellan människor och i demokratiska humanistiska samhällen gör sig förtjänt av en massa skit.
Men er andra önskar jag en god helg!
