En afton för ungefär tio år sedan satt jag i en magnifik villa på Djurgården bredvid en stor man i sextioårsåldern som åt ostron.
Han tryckte in ostronen i munnen så att det skvätte och slafsade och hade just berättat för mig om alla sina ägodelar och sin förmögenhet och hur mycket han tjänade på ett styrelseuppdrag i förbifarten. Jag hade försökt ge honom ett litet perspektiv på min verklighet som ensamstående tonårsmamma och han lyssnade men hade ingen kommentar mer än den följande, som han smackade fram, medan ostronsaften rann på hans feta haka och en blålila tunga girigt stack ut för att slicka i sig de sista dropparna:
”Livet är rättvist.”
Det tyckte jag var en sådan fantastisk replik att jag där och då bestämde mig för att någon gång få in hela den scen som utspelades framför mina ögon i någon av mina berättelser. Den finns med nu i romanen ” Denzel ”. En annan scen jag tog också rakt av från den absurda verkligheten.
Det var när jag bestämt mig för att fira en självständig Nyårsafton. Vissa dagar är som vi vet extra dramatiska och känsliga när man är singel, och Nyårsafton är definitivt en sådan. Jag hade bestämt mig för att gå på jazzklubben Fasching i Stockholm där det arrangerades en ”Brasiliansk Nyårsafton”. I mitt sinne såg jag framför mig en varm och glad afton med dans och mat och det roliga och öppna i att fira Nyårsafton med en massa främlingar som jag trodde skulle ha samma nyfikna leklystna danssugna glada inställning som jag.
När jag har bestämt mig för något, särskilt om det är något jag helst vill fly ifrån, gör jag det tyvärr aldrig. Tvärtom. Jag tänker att jag ska utmana det och inte försvinna med svansen mellan benen. Det brukar vara bättre att genomföra saker, danande och utbildande, fördomsspräckande hoppas man. Nå, trots ett antal pinsamma och plågsamma timmar, blev den Brasilianska Nyårsaftonen trots allt till viss glädje med tidens perspektiv. Just när jag var där, denna vedervärdiga patetiska simpla Nyårsafton var det allt annat än kul. Men då tänkte jag ” Det här är så absurt och pinsamt att jag helt enkelt måste använda någon gång i någon av mina berättelser!”
Och det gjorde jag. Det finns också med i DENZEL. Huvudpersonen Alvilde backar inte heller, den stackaren.
Folk som läst DENZEL säger att just de där scenerna var väl lite väl överdrivna, den brasilianska nyårsaftonen och besöket på Djurgården! Verkligheten överträffar alltid dikten. Själv tycker jag nog att det finns andra scener som är lite väl överdrivna, till exempel när Alvilde gör bort sig i direktsänd teve. I Ebba & Didrik finns också en liten upplysning som väldigt många har påpekat är helt orimlig och det var att Didriks farmor som liten flicka blev tagen av en havsörn ute på de stora havet. Om inte en besättningsman hunnit kasta en duk över havsörnen där den kämpade med att få med sig barnet hade inte Didrik funnits. Tänk att det kan finnas sådana underliga tillfälligheter bakom det faktum att man FINNS! Ja, det vet vi ju alla, vilka märkliga vägar som lett fram till att just vi existerar, men detta med havsörnen… njäää… sa man.
Men när min lilla farmor lekte på däck på skeppet hennes pappa var kapten på, Atlantica, slog en havsörn ner på henne och försökte lyfta henne. En besättningsman var snabb och kastade en segelduk över den och den stoppades sedan upp och fanns på Bergens naturhistoriska museum. Kanske den finns kvar än idag, det vore kul att se den.
Ja, verkligheten överträffar alltid dikten. Det blev vi smärtsamt medvetna om igår. Hur kunde en man som uttalar sig på så låg nivå om det mesta, inte minst kvinnor, en sådan anskrämlig vedervärdig clown, plöja sig fram i miljoner amerikaners hjärnor och bli USAs president?
Pösmagen, som tryckte i sig ostron, medan jag satt tunn och hungrig bredvid bekymrad över om jag skulle kunna köpa vinterkängor till min son, vad kan han tycka om utgången av det amerikanska valet? Den nye presidenten och han har om intet annat så åtminstone sin kvinnosyn gemensam. När vi satt där den där vinterkvällen, kisade den framgångsrike mannen belåtet på ostronet i sin kladdiga näve och kastade en sned blick ur sitt blodsprängda ansikte på mig , modern, kvinnan och sa; ”Allt är alltid i balans. Tro mig. Om folk bara förstod det så skulle det bespara dom en massa gnäll. Allt är precis som det ska vara.”
