Hej alla,
idag tänds det fjärde ljuset i väntljusstaken och det är underbart att se att om endast två veckor vänder mörkret och ljuset kommer åter. För mig som inte är kristen är denna väntljusstake ett mycket välkommet alternativ med sina sex ljus för varje vecka från Mårten Gås till Vintersolståndet. För mig som inte väntar på Guds son ger det lycka att se Tiden och Rytmen och hur ljuset närmar sig, för att vi är en del av universums rymddans.
Jag köpte väntljusstaken i form av ett vikingaskepp från en kvinna som heter Yvonne Ledin, man hittar henne på FB eller som YLLISAR på Instagram. Därifrån fick jag ett par underbara tovade handledsvärmare också, som kompensation för ett litet missöde.
Många frågar när nästa bok kommer, men jag får göra er besvikna. Idéerna är det inget fel på, men orken. Jag har inte kraften och glöden tillbaka. Min hjärna säger till mig att bara softa och mysa och umgås och göra roliga saker, sådant som jag inte kunnat på evigheter för att jag befunnit mig i förbannelsen! Så att säga. Nu har jag äntligen fått komma till en riktig psykolog som har förklarat hur det hela hänger ihop. Jag BORDE inte vara trött, anser jag. Inte längre!
Jag är så här trött för att den äldsta delen av min hjärna – vi är ju djur och den äldsta delen av hjärnan som bland annat styr autonoma nervsystemet ( som jag förstod det ) tror att jag fortfarande är under hot, att jag är i fara. Alltså håller hjärnan mig, den som vill att jag ska komma undan hotet, vaken och försätter min kropp i ett tillstånd av enorm rastlöshet. Stresshormonet kortisol fortsätter att storproduceras. Detta tröttnar förstås ut organismen som är jag, eftersom tillståndet har pågått i så många år, från det att faran och hotet var omedelbart och reellt.
Det finns tyvärr en fara fortfarande, nämligen hotet att jag inte ska klara mig ekonomiskt. Därför måste jag arbeta ( förutom att jag vill skriva ) men känslan av hot dränerar samtidigt organismen, så jag är ständigt dödstrött utom i de stunder när jag gör det som hjärnan vädjar om; har det trevligt. Dock, jag är ju verkligen inte i AKUT FARA! Det är ju till och med länge sedan nu. Men att skriva ÖDELÄGGAREN fördröjde processen. Troligen hjälpte analysen av allt, som jag tvingades göra för att skriva den, mig att komma över min PTSD. Men min organism, min uråldriga hjärna fick ju sitta kvar i den fasa som varit, om än inte lika mycket, eftersom skrivandet ohjälpligt väckte den gamla ångesten. Sedan var det en del ångest förknippat med utgivningen också. Man glömmer bort att man är en mycket gammal hjärna också!
För att bryta detta, så jag inte mister alla krafter, måste jag ta psykologens ord på största allvar. Det är bara en vecka sedan jag fick detta mycket logiska förklarat för mig. Det har varit för många år med för hög press. Som så många andra kvinnor och särskilt mödrar tror jag mig ha outsinliga krafter och vill bara snabbt komma på rätt köl och dåna på.
Nu får jag i alla fall leka. Och hela tiden tala om för min organism att den kan vara lugn, jag kommer att ge den mat och vila och roligt, så att den kan sluta vara skärrad och vaksam. Mitt intellekt är inte skärrat, mitt intellekt har kommit vidare för länge sedan, men det handlar om rent fysiologiska fenomen. Mycket intressant! En sådan utmärkt konkret och handfast förklaring på den tröttsamma tröttheten! Och möjlig att åtgärda, dessutom på ett trevligt sätt.
Som författare är det nästintill omöjligt att få sjukpeng och just nu har visst alla svårt att få det, så jag får fortsätta att gnaga på dörrlisterna, men jag har förstås en skattkista hemma med böcker att sälja.
Passa på att köpa Ödeläggaren, inbunden eller i pocket, nu med personlig dedikation! Jag vet att det är många som har lyssnat på den som vill ha den fysiska boken för att den är så viktig! Och spännande och hemsk.
Jag har också några exemplar av den senaste utgåvan av Glappet och Ebba & Didrik i mina gömmor. Skriv till mig och gör en beställning så skickar jag dem ASAP. Porto som brukar vara 79 kronor tillkommer!
Nu ska jag stöpa ljus! Sedan ska jag göra Caramelled Apples som jag fortfarande minns hur ”mrs Scott” som var frun i den andra familjen jag bodde i som utbytesstudent i Seattle, gjorde. Hon arbetade jämt som husets piga, tyst och skygg inför sin man, byggmästaren. Jag hittade henne nere i källaren där hon stod och gjorde dessa vackra äpplen som såg så frestande ut. Men jag fick inte smaka, eftersom jag inte var troende. Nej, jag fick inte heller vistas i vardagsrummet. Och så hade jag två uppgifter: gå ut med soporna och rensa den feta hundens öron.
Det var väldigt kärleksfullt hos den i kyrkan mycket respekterade familjen Scott. Hon kom alltid med de bästa tårtorna till kyrkkaffet. Pappa Scott skrämde hela familjen men det visste man väl inte om. Eller så såg man genom fingrarna på det. Som man brukar.
Nej, nu mörknar det snart denna tisdag i december och jag ska smälta stearin och rulla bivaxljus och tända det fjärde ljuset i Väntljusstaken, men ta gärna en funderare på om ni inte vill ha någon av mina böcker med dedikation i er bokhylla!
